En film som vänstern hatar

Mohamed Omar

Den här filmen kommer helt rätt i tiden. Kanske är denna remake mer rätt nu än originalfilmen från 1974 var när den kom. Då var det Charles Bronson som gjorde rollen som hämnare, nu är det Bruce Willis. Det är skräckismästaren Eli Roth som regisserat, och det märks i vissa blodiga inslag som påminner om ”tortyrporren” i filmen Hostel (2005).

Kirurgen Paul Kersey är en lycklig familjefar i en lugn förort till Chicago. Men en kväll, när han jobbar sent på sjukhuset, bryter sig inbrottstjuvar in i hans hem. Hans fru och dotter blir skjutna när de försöker göra motstånd. Frun dör och dottern hamnar i koma. Efter attacken blir Paul chockad och tillintetgjord.

Polisen saknar resurser att utreda dådet, vilket ökar Pauls känsla av vanmakt. Men så småningom växer en övertygelse fram – han ska själv skipa rättvisa. Han lär sig hantera vapen och börjar ta upp jakten på skurkarna. Inte bara de som gett sig på hans familj, utan på dem som råkar korsa hans väg. Han blir medborgargardist.

Medierna börjar rapportera om en vit, medelålders man i luvtröja som rensar upp bland buset i Chicago och räddar medborgare i nöd. Han får namnet ”Dödsängeln”. Den lugne, trevlige och laglydige läkaren har förvandlats till en iskall domare och bödel.

I USA pågår just nu debatten om medborgarnas rätt att bära skjutvapen. Filmen tycks ta ställning genom att visa att vapen kan göra skillnad för hederliga medborgare. När man ringer polisen, är katastrofen ofta redan ett faktum. Pauls fru hade ingen pistol hemma. Hade hon haft det hade hon kunnat försvara sig.

Paul åker till sin frus hemtrakt för att begrava henne. Tjuvskyttar har tagit sig in på svärfaderns ägor och skadeskjutit ett rådjur. Svärfadern jagar iväg dem med sin bössa, sen vänder han sig till Paul och säger: ”Folk litar på att polisen ska hålla de säkra, det är det som är problemet. Polisen dyker bara upp efteråt brottet begåtts, det är som att fånga räven när den kommer ut från hönshuset”.

I slutet av filmen, när Paul har tagit ner den siste skurken som gav sig på hans familj, får han gå. Polisen vet vad han gjort, men sätter inte dit honom. Det finns ett samförstånd mellan polisen och medborgargardisten. De står i grunden på samma sida. Pauls bror Frank, spelad av Vincent D’Onofrio, oroas över vad brodern håller på med. Vid ett tillfälle säger han: ”Du är ingen snut” och Paul svarar: ”Någon måste göra det”.

I originalfilmen från 1974 är huvudpersonen inte kirurg utan en välbärgad arkitekt. Men även här blir hans fru och dotter överfallna i hemmet. Eftersom polisen inte kan hitta och straffa bovarna bestämmer han sig för att ge sig ut på New Yorks gator och rensa upp. Han är i lagens mening en brottsling, men en hjälte i allmänhetens ögon. För det finns en rättskänsla som ligger till grund för lagen, som kommer från vår moral och kultur.

Innan arkitekten Paul drabbades av det råa våldet var en så kallad ”bleeding heart liberal”, en som ser brottslingar som offer det är synd om. Det är lätt att vara god och human när man själv inte behöver ta konsekvenserna för sina egna åsikter. Samma sak upplever vi i Sverige där kändisar och politiker tävlar om vem som kan uttala de vackraste fraserna om invandring och mångkultur samtidigt som de sitter tryggt i sina helsvenska villakvarter.

I den svenska debatten är medborgargardist snarast ett fult, och kanske även skrämmande, ord. Men det man inte tänker på är att många av populärkulturens hjältar är just medborgargardister. Till att börja med de allra flesta seriefigurer som Batman, Spiderman och Superman. De är alla brottsbekämpare som verkar utanför lagens ramar.

För Batman, vars verklige namn är Bruce Wayne, handlar det om hämnd. Liksom Paul Kersey i Death Wish blir hans familj attackerad – hans pappa och mamma blir skjutna av en rånare i en gränd. Han är bara ett liten pojke och kan inget göra för att försvara dem. Men som vuxen svär han att göra det som polisen inte klarar av, att skydda hederliga medborgare från skurkar, och ta fast mannen som mördade hans föräldrar.

En svaghet med filmen är Bruce Willis skådespelarprestationer. Han har haft ungefär samma ansiktsuttryck i varje film – det där sneda leendet – och spelat sig själv i varenda film sedan Sjätte sinnet. Willis klarar helt enkelt inte av att skildra Pauls smärta och ångest efter hustruns död. Det sneda, smått ironiska leendet hänger med hela tiden, vilket bidrar till att göra filmen till en ytlig actionrulle med häftiga våldsscener i stället för psykologisk thriller.

Medborgargardismen hyllas inte bara i filmen, man gör även ett försökt att problematisera. Det sker i form av kommentarer på olika radioshower där det pratas om ”Dödsängeln” är en ”hero” eller en ”zero”. Och vad händer om fler börjar ta lagen i egna händer? Även om det Paul gör är bra, så undergräver han ju lagens auktoritet och banar väg för anarki.

När Eli Roth fick frågan om varför han tyckte tiden var mogen för en remake, svarade han att vi inte har gjort framsteg sedan 1974 när det kommer till att bekämpa brott. Brottsligheten är utom kontroll och polisen är överväldigad. Frågorna som togs upp då är fortfarande aktuella.

Självklart är den här filmen hatad av vänstern som menar att den förhärligar våld och vapen och hyllar blodig hämnd. I vänsterns värld är ju skurkarna offer, allt är samhällets fel. De hatade också originalfilmen med Bronson. Den fick också kritik för att många av brottslingarna var icke-vita. I remaken har man försökt undvika rasistanklagelser genom att ha fler vita skurkar. Inbrottsligan som skjuter Pauls fru och dotter består av vita män. Men det greppet känns ganska krystat när man vet hur pass överrepresenterade svarta är i brott som mord, rån och våldtäkter i USA. Dessutom räcker det inte för att blidka vänsterns rättvisekrigare, att hjälten är en vit man är i sig suspekt.

Filmen kan tjäna som underlag för samtal och reflexioner om medborgargardism i en tid då polisen inte klarar av sina uppgifter och om hur massinvandringen från Afrika och Mellanöstern påverkat brottsligheten i västvärlden. Vänstern talar ju gärna om representation, att filmer ska återspegla den etniska mångfalden i samhället. Men när det kommer till brottsligheten är det inte längre okej att återspegla hur det ser ut, utan man ska förvränga. Helst ska alla skurkar vara vita. För svenskar är den här filmen sevärd då vårt land, på grund av massinvandringen, allt mer börjar likna USA med ghetton, no go-zoner, gängkrig och en etnifierad underklass.

20 reaktioner på ”En film som vänstern hatar

  1. Lennart Bengtsson skriver:

    Det är något särskilt med den rättfärdiga hämnden. I ett fungerande land sköter rättssystemet detta. Om inte det är fallet kommer några att ta saken i egna händer. Mina association går till Ragnar Lodbrok och hans söner som utkrävde hämnd på fadern som kastats i en ormgrop. Inte minst Ivar Benlös och Björn Järnsida visade attityder som inte precis passar in i dagens väluppfostrade och feministiska Sverige. Winston Churchill har en målande beskrivning om detta i sitt arbete om de engelska folkens historia:

    ”Bjorn Ironside gripped his spear shaft so hard that the print of his fingers remained stamped upon it. Hvitserk was playing chess, but he clenched his fingers upon a pawn so tightly that the blood started from under his nails. Sigurd ”snake-eye” was trimming his nails with a knife, and kept on paring until he cut int the bone. But the fourth son was the one who counted. Ivar ”the Boneless” demanded the precise details of his father’s execution, and his face became red, blue, and pale by turns, and his skin was swollen with anger”

    Så svenskarna har inte alltid varit beskedliga mähän.

    Liked by 3 people

  2. Elisabeth skriver:

    Tack för filmtipset. Jag såg aldrig den första ”Death Wish” men inser att jag borde gjort det. 70-talet var en guldålder när det gäller film. Filmen var ännu inte förstörd av PK-ism. Jag gillar Bruce Willis trots att han ofta spelar som en träbock. Ska nog se den här filmen även om jag stör mig på just det du tar upp, nämligen att man inte vill spegla brottslighetensom den ser ut. Det har förresten såvitt jag vet ännu inte gjorts någon film om islamsk terrorism. . Och det får vi nog vänta på så harig och PK som kultursektorn är.Det blir bara filmer om Mangs och Breivik.
    Rekommenderar även Joel Schumachers utmärkta film ”Falling Down” från 1993. Mike Douglas spelar en medelklassman som blivit frustrerad av det förfall och den brottslighet han ser omkring sig.Många kan nog känna igen sig. Så ger han igen på sitt sätt. Mycket sevärd.

    Liked by 3 people

    • Hans Grüber skriver:

      Gillar du Bruce Willis får du inte missa ”Belägringen”/”The Siege” från 1999, riktigt härlig film där Brucan spärrar in alla muslimer i stora hönsburar på Yankee Stadium.

      Liked by 1 person

      • Elisabeth skriver:

        Hans, jag läste att American-Arab Anti Discrimination Committee gick i taket och kritiserade filmen, man ville även ha ändringar speciellt efter Oklahoma City bombningen. Men regissören Edward Zwich stod på sig : ” Anytime you talk about issues that touch religion of any kind you can anticipate these kind of reactions. Should we only present every group as paragons and monoliths of virtue ?… Movies should not only make you uncomfortable, they might even make you think.” Så, inga ändringar gjordes men p g a kontroverserna och arab-amerikanernas agerande blev den ingen box-office succé men tog revansch efter September-eleven-katastrofen, den blev då den mest uthyrda filmen.

        Gilla

    • Lars-Erik Eriksson skriver:

      Håller med dig ”Falling Down” har en suverän intrig och löper på med både humor och vass inspirerad samtidskritik men hur slutar den?
      Jo, sanningssägaren ballar ur, förpestar fru o barns tillvaro, skjuter en polis och måste tagas av daga.
      Harvey Weinsteins Hollywood i ett nötskal med ett PK-slut som skär sig mot filmens röda tråd.
      Jag har sett samma sak i amerikanska tv-serier där någon framför kritik mot den officiella beskrivningen av folkgrupper i USA som helt lika varandra förutom då historisk kontext men sedermera visar det sig att denne sanningssägare är spritt språngande.
      Har du f.ö. någonsin sett ett rättegångsdrama från den kontinenten där domaren är annat än svart?
      Det är rena epidemin, affirmative action utan att det erkännes.
      Människor utsättes för ren hjärntvätt, i det stora, i det lilla, under täckmantel av underhållning.

      Liked by 4 people

      • Elisabeth skriver:

        Ja, det är riktigt, slutet skär sig mot resten av filmen, manusförfattaren var säkert utsatt för påtryckningar. Så brukar det vara i Hollywood, säger jag som sedan 80-talet läst Vanity Fair ( den tidskriften har blivit mycket sämre den också….). Javisst,filmernas domare/polischef/CIAchef etc är för det mesta svart. Numera också ofta kvinna. Mycket störande, står som sagt knappt ut med det som tillverkas idag i PK-ismens tidevarv. Ser hellre gamla filmer. Men även där kunde det förekomma. När man skulle filma Tom Wolfes briljanta ( och kontroversiella = han sa som det var ) bok ”Bonfire of the Vanities” blev domaren svart och fängelsekunderna han hade att göra med diverse Hispanics. I boken var domaren av judisk börd och fängelsekunderna svarta. Hela Wolfes poäng gick förlorad. Och filmen totalt omöjlig att se.

        Liked by 3 people

  3. 5ven55on skriver:

    ”…då vårt land, på grund av massinvandringen, allt mer börjar likna USA med ghetton, no go-zoner, gängkrig och en etnifierad underklass”

    Ja, tyvärr är det så. De som avsiktligt skapat detta måste straffas hårt androm till varnagel. Det gäller både våra inhemska landsförrädare, som Reinfeldt, liksom de utländska aktörerna, som Soros.

    Liked by 7 people

  4. Utvisa skriver:

    Så klart att skurkarna är vita, nära såg man senast arabiska skurkar, eller endast svarta? De som uppenbart tas bort bevisas ju därmed vara de mest brottsbenägna, det måste ju vara det Hollywood tycker, så brottsbenägna att man måste förvränga verkligheten. Däremot är det fritt fram att hata asiater (och vita så klart), ta Sons of Anarchy, mycket gos mellan vita och svarta och mexikaner, men asiaterna är sluga opålitliga jävlar i denna serie.

    Tack för tipset, det går ju inte att se modern film utan att få pk i halsen, jag finner mig se John Wayne och liknande allt oftare.

    Liked by 1 person

    • Kronblom skriver:

      En film som vänstern hatade var Gröna Baskrarna med John Wayne. En bekant utbildade enheter för US-Army Special Forces Group sa att vi hittills bara fått se Hollywoodversioner av den. Verkligheten är mycket brutalare.

      Gilla

  5. Utvisa skriver:

    På tal om rasism, hur ofta ser någon här en film med bara svarta i rollerna? Jag ser däremot med behållning exempelvis japanska gangsterfilmer, Takeshi Kitanos gamla är bra, det är hög konst när han delar ut lavetter till ungdomsbrottslingar.

    Kanske Omar kan ta fram en lista på filmer som vänstern hatar?

    Liked by 2 people

  6. Dolf (a.k.a. Anders Ericsson) skriver:

    Jag måste erkänna att jag inte är så där överdrivet förtjust i Bruce Willis (men jag gillar Sjätte sinnet och Unbreakable), han känns rätt träig, och det drar väl allmänt iväg åt för mycket action. Jag är mer för drama/thriller än ren action (som mest urartar till en massa effekter). Så jag är ganska så säker på att jag föredrar Bronsons version, fast jag inte kommer ihåg den, men är ganska säker på att jag sett den. Öppningen i Bronson-trailern med killarna som bryter sig in verkar ju nästan rakt av plankad från Clockwork Orange (vilket tyder på att regissören har bra förebilder).
    Bronson är i mitt tycke en sorgligt bortglömd skådis, om det inte vore för Once Upon a Time in the West, som jag brukar säga är den bästa Clintanfilmen, fast Clintan inte är med. Får nog ta och lägga upp lite Bronson-filmer på tittalistan.
    Och jag håller med de övriga kommentatorerna, särskilt Lennart Bengtsson, visst har jag hellre figurer som Clintan, Steve McQueen och Bronson till förebilder än att jag skulle se upp till självspäkande östrogenstinna feministhannar som kryper i stoftet för att få ligga.
    Skolan skulle må bättre av lite mer Bronson och lite mindre Mrs Doubtfire.

    Gilla

    • Kronblom skriver:

      Charles Bronson hade ofta coola roller. Harmonica – en hämnare var den första film jag såg med Bronson.

      En scen från Death Wish 2 som jag kommer ihåg.
      Paul Kersey: Do you believe in Jesus?
      Stomper: Yes, I do.
      Paul Kersey: Well, you’re gonna meet him.

      Liked by 1 person

      • Dolf (a.k.a. Anders Ericsson) skriver:

        Harmonica – en hämnare är just Once Upon a Time in the West som jag nämnde. Spaggettivästern är ju Clintans nisch, men Once Upon a Time är den bästa av spaggettivästernfilmerna, fast Clintan inte är med i den.

        Gilla

      • Dolf (a.k.a. Anders Ericsson) skriver:

        Ja, precis. Jag föredrar titeln Once Upon a Time in the West. Sergio Leone har ju också gjort en som heter Once Upon a Time in America, som väl mer är något i gudfader-genren. Jag har sett den också, fast det var länge sedan, har för mig den var bra, men inte på den där ikoniska nivån. Eftersom jag nu var tvungen att kolla på wikipedia för att vara säker på att det verkligen var Leone som gjorde bägge filmerna så upptäckte jag att de faktiskt ingår i en trilogi där Once Upon a Time in the West (Harmonica) är den första 1968 och Once Upon a Time in America är den tredje 1984. Däremellan kom 1971 Duck You Sucker! ((aka A Fistful of Dynamite eller Once Upon a Time… the Revolution) som jag inte tror att jag sett (fast jag är inte helt säker, Revolution-titeln låter lite bekant) och som också var den sista western han gjorde. Eftersom de sägs vara en trilogi antar jag att det finns något som knyter dem samman, fast jag vet inte vad, för det är i alla fall inte uppenbart om man bara har sett West och America.
        I vilket fall som helst, den första innehåller i mitt tycke en av filmhistoriens absolut bästa scener, den i slutet, när man får förklaringen till munspelet. Jag får t.o.m. ståpäls när jag skriver det.

        Gilla

  7. S Eriksson skriver:

    Hej en tanke kan vara att alla politiker i beslutsfattande position ska vara tvungna att i veckorna bo på de utsatta områdena, så att de på nära håll kunna bilda sig en uppfattning om resultatet av de beslut som dom har fattat ( eller inte fattat vad dom borde ha fattat). Bara en tanke , men det borde öka medvetenheten.
    På samma sätt borde kärnkraftsavfallet förvaras under riksdagshuset, då borde de inte kunna drabbas av oklar minnesbild om det blir kris.

    Liked by 1 person

  8. olle reimers skriver:

    Planen är så infamt djävulsk. Utnyttja den kristna godheten för att släppa in de krafter som vill utplåna just denna kristna godhet.

    När det nu visar sig att Justitiedepartementet, FBI, CIA och NSA är totalt genomkorrumperade finns det givetvis inget annat val än att själv vara beväpnad.

    Mike Davis, en krigsveteran som taget sig an frågan om självförsvar på allvar, vädjar till sina tittare: var beväpnad, träna på att använda vapnet men skjut inte förrän du själv blir attackerad.

    Ett blodigt inbördeskrig står för dörren i USA. Det kan bli kort men intensivt. Allt kommer att förändras efter detta.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.