Gunnar Sandelin

Jag minns en paroll från sjuttiotalets kvinnokamp (som det kallades då): ”En kvinna behöver en man lika mycket som en fisk behöver en cykel!”. Det var ju för en ung man en ganska nedslående och till och med kastrerande appell, men på Socialhögskolan och inom vänsterrörelsen, där jag insöp en hel del av dåtidens livsluft, var de unga kvinnornas tillförsikt stor. ”Mansrollen”, nu ett föråldrat begrepp, skulle förändras eller krossas, beroende på hur militant agget var mot ”manssamhället”, dåtidens modeord för ”patriarkatet”.

Det var den socialistiska feminismens aktivistiska årtionde med kvinnobulletiner, festivaler, teater, sång och musik: ”Jösses flickor” och ”Vi kan, vi vill, vi törs!”.  Att vara kvinna och arbetarklass var lika med att vara dubbelt förtryckt, och kvinnokroppens frigörelse från objektifiering bekämpades genom brända behåar. DN:s debattsidor frekventerades flitigt av den marxistiska litteraturkritikern Maria Bergom Larsson, vars budskap gick ut på att alla män måste in på helrenovering för att göras om från grunden. Senare under detta årtionde kom en föraning av HBTQ-feminism när en grupp kvinnor från RFSL startade ”Lesbisk front”.

Nog med tillbakablickande. Den marxistisk-kommunistiska, visionen krossades av sin egen brutalitet. Många hävdar att den ändå har överlevt och muterat till dagens kulturmarxism, men det är en annan historia. Klart är i alla fall att feminismen under 50 år marscherat genom institutionerna och gårdagens aktivism blivit statsbärande. Men jag kan inte tycka annat än att den moderna feminismen är en draksådd. Dess skapande av polarisering och fientlighet mellan könen har en lång tradition i vårt land. Redan i slutet av sextiotalet lades fokus på att diskvalificera det manliga, och idag ser vi de förödande konsekvenserna av feminismens skadeverkningar vad gäller vår tids ödesfråga: massinvandringen.

Patrik Engellau

Centrala studiestödsnämnden (CSN) har nyligen publicerat en studie som fyller mig med ännu mer avsmak över det välfärdsindustriella komplexet. Först en inledning.

”CSN är den myndighet i Sverige som har hand om studiestöd och hemutrustningslån” står det på myndighetens hemsida. Redan där hajar jag till eftersom jag aldrig har hört talas om hemutrustningslån. Vad kan det vara? Myndigheten klargör: ”Du som omfattas av det kommunala flyktingmottagandet kan få låna pengar av CSN för att köpa möbler och annan utrustning till ditt nya hem. Det kan vara sängar, tallrikar, kastruller och stolar”. En ensam migrant kan få låna 5 000 kronor och sedan ökar det med 5 000 per ytterligare familjemedlem. Räntan är 1,7 procent.

Men CSNs sysslar också – och huvudsakligen antar jag – med studielån och studiebidrag. Myndighetens affärsidé är alltså att förmå människor att ta lån och bidrag för att kunna studera eller köpa tallrikar och kastruller. Fundera lite på incitamenten för en sådan organisation.

En vanlig lånehaj vill naturligtvis låna ut så mycket som möjligt men måste också tänka på om det ska kunna gå att få tillbaka pengarna. Att ge lån till folk som inte kan betala tillbaka är förödande för lånehajen. Han riskerar konkurs om han är oförsiktig i långivningen.

Anders frågar – folket svarar

Fram till valet kommer DGS med hjälp av Sentio att ställa frågor till allmänheten, för att återge deras åsikter om aktuella frågor. Skicka dina förslag till frågor – inte bara aktuella utan också gärna spetsiga och provocerande till mig, Anders Leion. Adressen är andersleion@gmail.com.

Den undersökning som nu redovisas, den fjärde i serien, återger väljarnas inställning utifrån frågan Tror du att invandringspolitiken blir mer restriktiv efter valet eller tror du inte det?

Lennart Bengtsson

Att koldioxid i atmosfären gör jorden beboelig har varit känt sedan Fourier konstaterade detta för snart 200 år sedan. Förra månaden fick Suki Manabe Crafoordpriset för att vara den förste som för 50 år sedan gjorde en realistisk beräkning av koldioxidens inflytande på klimatet. Satellitmätningar sedan 1979 överensstämmer med beräkningarna. Troposfären har blivit varmare och stratosfären kallare.

För att människan och den mänskliga kulturen skall fungera krävs energi. Bara att förse 7,5 miljarder människor med mat (ca 2 000 kcal/dygn) krävs en energimängd av mer än 6 300 miljarder kilowattimmar per år eller 6 300 Terawattimmar (TWh) eller ca 40 gånger mer än hela Sveriges elproduktion.

Kol och olja råkar vara mycket rika på energi och innehåller drygt 10 kWh per kg så när människorna började använda detta i mitten av 1700-talet så innebar det enorma möjligheter speciellt som den fossila energin fanns i enorma mängder. Utan den fossila energin hade människosläktet tvingats leva kvar i ett alltmer utarmat samhälle där världens skogar gradvis avverkats. Istället medförde den fossila energin en enorm utveckling som lade grunden till vår, trots allt, angenäma tid på jorden.

 

Jan-Olof Sandgren

Göran Palm skrev en gång en bok som hette ”En orättvis betraktelse” där han tar upp orättvisor i världen. En bra och viktig bok som påverkade många i min generation.

Men han tog bara upp orättvisor som drabbat den svagare, eller förmodat svagare parten – i det här fallet länder utanför Europa. Att västliga demokratier skulle kunna utsättas för orättvisa föreföll honom antagligen absurt eller rentav fascistiskt.

Men är det så? Borde inte verklig rättvisa vara att behandla alla efter förtjänst. Israel har trots sin litenhet, under 70 år visat sig överlägset sina arabiska grannar på en rad områden:

-På drygt en generation har man förvandlat ett ofruktbart ökenland (där få ville bo), till en fruktbar trädgård (där många vill bo).

-Samtidigt förvandlade man en underutvecklad provins till ett högteknologiskt samhälle, med spetskompetens inom utbildning, vetenskap, teknologi och innovation. Precis det som mellanöstern behöver.

Patrik Engellau

Den 31 maj 2014 publicerade Dagens Nyheter en artikel som ska ha varit baserad på en studie av revisionsbolaget PWC där det förklarades att Sandvikens kommun tjänade mer än en halv miljard kronor på migrationen det undersökta året 2012. Det blev ganska snart uppenbart, bland annat genom Tino Sanandajis undersökningar, att detta var fejk news. Migration var inte alls någon god affär för Sandvikens kommun.

Fyra år senare, den 10 juni 2018, gör Dagens Nyheter en mea culpa över fem sidor. Rakt och hederligt förklarar tidningen att den hade fel för fyra år sedan. Den ansvarige journalisten Caspar Opitz gör ett korrekt men i sammanhanget sensationellt uttalande:

I dag har invandring seglat upp som den dominerande frågan i debatten, som också är väldigt polariserad. Tidsandan formar hur vi journalister jobbar.

Det är sensationellt inte bara för att en medarbetare inom en av PK-ismens högborgar, Dagens Nyheter, erkänner att tidningens hittillsvarande inställning numera är överspelad, vilket vi redan visste. Ännu mer anmärkningsvärt är bekännelsen att det är tidsandan som formar journalisternas verksamhet. Journalister är alltså vändkappor. Vad med alla uttalanden om Sanningssökande och Journalistisk integritet?

I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden (inspelat 20/6) pratar jag med Det Goda Samhällets chefredaktör Patrik Engellau. Alliansen har inför valet lagt fram en gemensam plan för att lösa problemen i den svenska skolan. Engellau är inte imponerad.

Reformerna som föreslås är bara mer av det vanliga: ”tydligare kunskapsmål ska införas”, betyg ”börja ges redan i årskurs fyra”, ett ”särskilt lärarlyft” ska införas, partierna ska ”revidera läroplaner och kursplaner i syfte att stärka betoningen på kunskaper”, nyanlända elever ”behöver ges en bättre start”, ”nationella riktlinjer ska tas fram för hur lärarassistenter, socionomer och andra yrkesgrupper ska kunna avlasta lärarna”, ”ett skriftligt ordningsomdöme” ska införas (men inte ingå i slutbetyget) och så vidare.

Dessutom nämns inte invandringens betydelse för de sjunkande resultaten.

Engellau föreslår tre saker för att få ordning på skolan: 1) ta bort all uppifrånstyrning, 2) inrätta ett centralt system för kunskapsprövning och 3) offentliggör alla skolors resultat på en sajt. Då kan man tydligt och enkelt se vilka skolor som presterar bra.

Anders Leion

Skolan har alltid varit ett sorteringsverk. Tidigare var detta naturligt, ja avsett. Vissa – inte så många – skulle förbereda sig för teoretiska studier genom att efter några år lämna folkskolan för läroverket, medan andra skaffade sig en yrkesutbildning efter folkskolan. Enhets- och grundskolan innebar något nytt. Alla skulle i så stor utsträckning som möjligt, så länge som möjligt, skaffa sig samma kunskaper. Denna princip tillämpas fullt ut, så att det nyanlända barnet, från ett land utan skriftlig kultur, i bästa fall efter en kortare introduktion, placeras tillsammans med barn som redan kan ha läst i flera år. Barnet får ingen hjälp hemifrån, eftersom föräldrarna inte har de kunskaper som behövs, och miljön omkring barnet är sådan att det inte heller kan tillägna sig språket genom lek med kamrater, eftersom dessa inte heller talar svenska.

Den nya skolan är också ett effektivt sorteringsverk. Vissa tar sig till universitetet, andra tar sig fram genom att sälja knark och begå andra brott. Så har det varit länge. På senare år har det skett en ytterligare sortering. Flickorna avslutar gymnasiet i hög utsträckning med goda betyg, medan många pojkar inte ens klarar gymnasiet. Denna tudelning förstärks under livet, därför att de misslyckade pojkarna har svårt att klara sig inte bara på arbets- utan också på äktenskapsmarknaden. Lösningen för många blir att direktimportera en fru från det land man en gång lämnat. Paret lever sedan tillsammans i en enklav som mer liknar deras hemland än övriga Sverige. Deras barn kommer också att fortsätta leva i denna utsorterade tillvaro. (Sådan direktimport tillämpas också på andra håll i landet. I glesbygden med dess kvinnobrist, orsakad av samma sorteringsmekanism – flickorna är duktigare i skolan och flyttar gärna in till stan – importerar man kvinnor från till exempel Thailand och Ryssland).

Lennart Bengtsson

Det är inte bara klimatet och kärnkraften som är farligt. Nu visar det sig att även den simpla vedeldningen kan vara ännu farligare. Det mysiga vardagsrummet framför den öppna brasan kan ha lika mycket farliga partiklar som från en hårt trafikerad innerstadsgata. Nu senast visar undersökningar vid Umeå Universitet att vedeldning också kan ge upphov till demens förutom allt annat farligt som följer av vedeldning. Hade det inte varit ett valår hade vi kanske fått en snabb promemoria om förbud mot järnspisar och braskaminer för att inte tala om de öppna brasorna.

Ofullständig förbränning och sur ved är extra farligt och det är hela rader med farliga ämnen som sot och benspyren som kommer in i andningsvägarna såväl från egna brasor som från grannarnas i landets villaförorter eller sommarens stugbyar, se denna artikel på SVT.

Biomassan har under senare år höjts till skyarna och allt görs för att byta ut den farliga fossila koldioxiden mot de snälla svenska koldioxidmolekylerna som inte ens kan skrämma vår klimatminister Isabella Lövin. Tyvärr bryr sig varken skogen, växterna eller strålningsekvationerna huruvida koldioxiden är fossil eller kommer från den egna vedbon eller från skogsindustrins pelletsfabriker. Resultatet blir samma koldioxidmolekyler vid förbränning och samma effekt på jordens klimat.

Mellan 1960 och 1970 nära nog fördubblades de svenska CO2 utsläppen eller från 49 miljoner ton per år till uppåt 100 miljoner ton. Tack vare kärnkraften lyckades man sedan reducera utsläppen tillbaka till det som rådde före 1960 trots den kraftiga industriella utbyggnaden och biltrafikens jätteökning.

Patrik Engellau

Alliansen har inför valet lagt fram en gemensam plan för att lösa problemen i den svenska skolan. De fyra partiledarna förklarar att de tror att problemen kan lösas:

Sverige har stora samhällsproblem, inte minst i skolan. Men vi är övertygade om att de går att lösa.

I jämförelse med attityden hos den nuvarande utbildningsministern Gustav Fridolin, som år 2014 förklarade att han skulle greja skolan på hundra dagar, är denna ödmjukhet föredömlig. Men jag undrar om de borgerliga partiledarnas förtröstan om att de kan lösa skolans problem är realistisk.

Till att börja med vill jag påstå att skolans problem i varje fall inte kan lösas med de metoder som allianspartierna föreslår. Deras reformer är egentligen bara lite mer av det vanliga: ”tydligare kunskapsmål ska införas”, betyg ”börja ges redan i årskurs fyra”, ett ”särskilt lärarlyft” ska införas, partierna ska ”revidera läroplaner och kursplaner i syfte att stärka betoningen på kunskaper”, nyanlända elever ”behöver ges en bättre start”, ”nationella riktlinjer ska tas fram för hur lärarassistenter, socionomer och andra yrkesgrupper ska kunna avlasta lärarna”, ”ett skriftligt ordningsomdöme” ska införas (men inte ingå i slutbetyget) och så vidare.

Patrik Engellau

Det kanske långsiktigt mest betydelsefulla politiska skeendet just nu är konflikten inom det socialdemokratiska partiet. Vad handlar den om? Vilka bråkar med varandra? Så här skrev jag för några veckor sedan:

Det kanske intressantaste i det här perspektivet, tycker jag, är den rasande striden inom socialdemokratin med anledning av det nyligen framlagda 14-punktsprogrammet om åtstramning av migrationspolitiken. Det är en explosion som blottlägger konflikten mellan å ena sidan partiets PK-ister, de offentliganställda funktionärerna, och å den andra de för det mesta privatanställda före detta förtryckta arbetarna som numera blivit välutbildade medelklassare.

Att jag tycker detta är betydelsefullt och intressant beror på att den här sprickan sätter begreppet huvudmotsättning i fokus. Det handlar om vilka grupper som bråkar med varandra idag. För att förklara sprickan inom socialdemokratin duger det att komma dragande med den gamla höger/vänster-skalan, ej heller med GAL-TAN-skalan, ej heller med den påstådda huvudkonflikten mellan nationalister och globalister. Det måste till vassare intellektuella verktyg för att åstadkomma en trovärdig tolkning.

Gång efter annan hör vi politiker och skolbyråkratser säga att ”vi måste lyssna på forskningen”. Lyssnaren tänker nog på vad kloka experimentalister under senaste sekler uppnått rörande medicin, teknik, biologi och andra naturvetenskapliga ämnen. Och så godtar deltagaren i skoldebatten budskapet om att ”lyssna på forskningen”.

Jag har i tidigare bloggar pekat på distinktionen mellan natur- och samhällsvetenskaper (inklusive humanvetenskaper). Ämnena vilar på helt olika metoder för att skapa kunskap. Förenklat sysslar naturvetarna med experiment som kan upprepas, verifieras och falsifieras. Samhällsvetaren tolkar insamlade data, som består av beslut, uttalanden, intervjuer mm. Alla inser att i det förra fallet går det att tala om verklig kunskap. I det senare fallet står man inför mer eller mindre väl grundade tolkningar. Frånsett insamlade datas brister blir här tolkarens personliga värderingar en naturlig men allvarlig felkälla.

Jag skriver detta med tanke på den svenska skola som på senare år utsatts för stark kritik i internationella mätningar. Jag tänker nu på den pedagogik som kallas elevaktivt lärande. Svenska läroplaner vilar på detta arbetssätt. Fenomenet beskrivs så här på Wikipedia:

Mohamed Omar

Nima Gholam Ali Pour gick från den så kallade antirasistiska rörelsen till den sverigevänliga rörelsen. Han berättar om sin resa i boken Allah bestämmer inte i Sverige, som kom ut 2017. Det är hans andra antologi, den första hette Därför är mångkultur förtryck och kom ut 2015. Titlarna är typiska för Pours sätt att skriva. Han skriver ledigt och enkelt om svåra ämnen och lyckas ofta sammanfatta problemen i korta och vassa formuleringar.

Och som antologins titel visar, så handlar flera av artiklarna om islamisk fundamentalism och islamiseringen av Sverige. Att Allah inte bestämmer i Sverige betyder att anpassningen till islamisk fundamentalism måste upphöra. Andra saker som diskuteras i boken är mångkulturen, vänstern och den så kallade antirasistiska rörelsen.

I essän ”Mitt liv som antirasist” berättar Pour om sin tid inom den så kallade antirasistiska rörelsen och hur det kom sig att han lämnade den. I flera år verkade Pour som antirasistisk aktivist. Han förstod då att antirasismen egentligen är en fasad för rödgrön politik. Han förstod också att det i stort sett bara är svenskarnas rasism, i ett av världens minst rasistiska länder, som ska bekämpas:

Patrik Engellau

Den tidigare ordföranden i Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige, Ireen von Wachenfeldt, har fått utstå en hel del orättvis kritik för sitt uttalande om att ”män är djur”.

Andemeningen bakom uttalandet har troligen genom århundradena till god nytta traderats från generation till generation av kvinnor. Jag skulle tro att en mycket stor del av Sveriges kvinnor, i varje fall av dem som är över trettio år, i ung ålder fått höra av sina mammor och andra mer erfarna kvinnor att ”män bara vill en sak”.

Om jag håller med om att män, framför allt unga män, är djur i bemärkelsen att de bara vill en sak, nämligen ha sexuellt umgänge med kvinnor, så har jag därmed inte sagt något nedsättande om män i allmänhet.

På samma sätt som det är skillnad på djur, även om de råkar vilja samma sak, så är det skillnad på den ene mannen och den andra. (Och nu hoppar jag över det där om att det kan finnas systematiska beteendeskillnader mellan män från olika kulturer; variation finns även inom respektive grupp.) Den ene mannen är mer som en kanin. Inte ens kaninhonor är rädda för kaninhannar om jag fattat rätt. Den andre mannen är mer som en anka. Ankbonden är, om det inte är elakt förtal, synnerligen benägen att våldta ankhonan. (Jag hoppar också över min grundföreställning att svenska män på det hela taget är kaniner, således visserligen djur men snälla, lättskrämda och föga aggressiva.)

Patrik Engellau

Det är alltid plågsamt att lyssna på svenska politiker eftersom de aldrig lyckas få till ett rakt, enkelt, logiskt och begripligt resonemang. Ta det där med vinster i välfärden som exempel. Partiledardebatten mellan Stefan Löfven och Jimmie Åkesson i Aktuellt nyligen gav fina illustrationer.

Löfven vill begränsa vinster i välfärden. ”Vi behöver mer pengar till välfärden”, säger han. ”Vi behöver investera i välfärden… och då går det inte att skattebetalarnas pengar rinner ut i vinster”. Man kan inte dra någon annan slutsats än att statsministern tror att om Internationella Engelska Skolan, en svensk friskolekoncern, inte gjorde och kanske delar ut vinster så skulle dessa pengar på något vis stå till politikernas förfogande för angelägna satsningar i välfärden.

”Det behövs mer personal som ska ha högre löner och bättre villkor”, förmanar statsministern.

Så är det ju inte. Ersättningen för varje inskriven elev, skolpengen, är lika för alla skolor. En effektiv skola med duktiga lärare och lydiga elever kan bedriva verksamhet till lägre kostnad och därmed göra vinst. Det är visserligen sant att sådana skolor kan göra vinst därför att skolpengen bestäms med hänsyn till förhållandena i sämre skolor där det kostar mer att bedriva undervisningen men av detta följer inte att vinstförbud är någon lösning. Man gör inte dåliga företag bättre genom att förbjuda bra företag att ackumulera vinster.

I Europa oroar sig många för den muslimska massinvandringen medan Kina och Ryssland har egna problem med sina muslimska delrepubliker respektive provinser. Kinas muslimska provins Xinjiang, med drygt 20 miljoner invånare och 17 procent av landytan, utgör en stor utmaning för Peking. Det sätt kommunistregimen behandlar muslimerna är effektivt men skrämmande.

Peking började först 2014 att ta till drakoniska åtgärder efter det att knivbeväpnade uighurer (som muslimerna kallas i Xinjiang) slaktade 31 personer på en järnvägsstation i Kunming. Denna terrorattack var Kinas 9/11.

I en artikel i The Economist  och även i Foreign Policy beskrivs hur de kinesiska myndigheterna ökar trycket i Xinjiang. Varje större stad delas in i mindre delar med ca 500 personer och minst en polis placeras i varje del respektive by. Invånarnas ID-kort kan kontrolleras och scannas närsomhelst, likaså kan fingeravtryck tas och mobiltelefoners innehåll laddas ner för senare analys. Vissa moskéer har stängts, andra har fått sina minareter rivna och alla besökare registreras. Mäns skägg tvångsrakas, kvinnorna får inte bära schalar och 29 muslimska namn får inte användas på nyfödda barn.

Staffan Heimerson

Sommarens viktigaste val äger rum på söndag (24 juni). Det sker i ett av Europas största länder. Detta land har näst Amerika den största krigsmakten inom NATO.

Turkiet är en av världens 20 största ekonomier. Landet har haft snabb tillväxt. Istanbul har förvandlats från en exotisk bazarhåla till en världsstad med 16 miljoner invånare. Invånarna har varit flitiga och företagsamma; Turkiet var som Italien på sjuttiotalet. Befolkningen, även på landsbygden, har medelklassifierats med kylskåp, tvättmaskiner och lokalt tillverkade bilar.

Landet var på väg att ta sig in i EU. Det spelar en viktig roll i den islamska världen. Geografiskt har det ett nyckelläge mellan Ryssland och Iran.

Turkiet är, säger Utrikespolitiska institutet i sin länderöversikt, ”en parlamentarisk demokrati”.

Hmmm.

Men UI tillägger initierat: ”Men en demokrati som ofta haft begränsningar. Landet har ett starkt auktoritärt arv, där militärer och domare ofta har satt folkviljan ur spel.”

Sakine Madon, som är en statsvetare och liberal kolumnist och utnämnd till en av Sveriges mest inflytelserika twittrare är född i Turkiet och åtminstone till hälften kurd och vet alltså vad hon snackar om.

Stefan Hedlund

Debatten om de ensamkommande afghanska ”flyktingbarnen” har varit belysande, främst då den så tydligt har avslöjat drivkrafterna hos dem som förespråkat ”gymnasieamnestin”. Man visar inte bara ett kompakt förakt för svensk rättstillämpning, något även Lagrådet funnit anledning att inskärpa. Man visar samtidigt ett än större förakt för de kunskaper forskningen om migration och integration kunnat förmedla.

Ett av de viktigaste i en rad av falska argument är att Sverige av demografiska skäl har allt att vinna på ökad migration. Vi bör snarast vara tacksamma, hävdas det, över att få ett inflöde av unga företrädesvis manliga arbetare som kan ställas direkt till arbetsmarknadens förfogande, för att arbeta ihop till den inhemska befolkningens pensioner.

Detta argument håller endast om vi antar att samtliga migranter kommer som gästarbetare. Om unga personer kommer till vårt land, och arbetar i, säg, ett tiotal år varefter de återvänder hem utan att under sin tid i Sverige ha alstrat barn eller återförenats med familjemedlemmar, då men bara då gör Sverige en klar nettovinst. Det finns goda exempel på länder som har kammat hem betydande vinster på ett sådant arrangemang. Ett sådant är Dubai, som utvecklat en blomstrande servicenäring byggd på gästarbetare.

Patrik Engellau

Den engelsk-amerikanske historikern Niall Ferguson är en person som jag tror att jag respekterar och högaktar. Men när han säger att lärarna vid amerikanska universitet är till ”nittio plus procent liberaler, progressiva eller marxister” så är det något i mig som skaver. Ursäkta om jag trevar i resonemanget, men det här är svårt och ingen har ”rätt” svar.

Vad ”liberal” och ”progressiv” betyder vet jag inte säkert. För mig kan liberal vara lite vadsomhelst. Progressiv betydde tidigare socialist eller vänster men har numera allmänt PK-istisk klang. Begreppet marxist är däremot mer hugget i sten. Även om det finns olika varianter av marxism så är själva grunden för marxistiskt tänkande föreställningen om arbetarklassens historiska roll som mänsklighetens befriare undan utsugning och förtryck.

Är då universitetsfolk i USA, som Ferguson hävdar, och i Sverige, som många svenska tänkare menar, marxister? Det är tillåtet och till och med vällovligt att ifrågasätta även sina meningsfränders uppfattningar i detaljer som sedermera kan visa sig betydelsefulla och därför skäms jag inte att protestera mot Fergusons uppfattning. Dagens dominerande tankar hos universitetsfolk i USA (och Sverige) har inte ett dugg med marxism att göra.

Förra året begicks ett antal grova personrån i Nacka mot minderåriga. Ett fall gällde en minderårig som rånades och misshandlades. Den drabbade fick föras till sjukhus. Tidigare samma vecka blev en åttaårig pojke knivrånad i Nacka när han var på väg hem från skolan. Polisen gick ut med signalement på gärningsmännen, ca 14 – 18 år gamla och ca 185 – 190 centimeter långa, och var av afrikanskt ursprung. De hade varit klädda i mörka jackor samt vid rånen maskerade över ansiktet. Gärningsmännen var mellan fyra och tio personer där några hade varit mer aktiva i själva rånen.

Nu har fem av gärningsmännen, födda mellan 1999 och 2002, lagförts och fått sina straff, allt från fängelse i några månader till ungdomstjänst eller skyddstillsyn.

Man kan naturligtvis ha synpunkter på de förvånansvärt låga straffen, men det finns något annat som skaver, nämligen kostnaderna som var förknippade med rättegången.

Alla fem hade var sin offentlig försvarare och brottsoffren hade målsägarbiträden. De offentliga försvararna tillerkändes tillsammans 887 000 kr och biträdena 285 000 kr, tillsammans 1 172 000 kr. Till detta tillkommer skadestånd till brottsoffren på ca 100 000 kr, en summa som de tilltalade naturligtvis aldrig kommer kunna betala (som staten får betala).

Patrik Engellau

Föreställ dig att den genom tiderna mest hyllade och respekterade människan i världen blev påkommen med de nesligaste och mest hatade åsikter som vår tid kan komma på. Till exempel att Albert Einstein blev avslöjad som rasist. Vad skulle du säga då? Du vet inte? Börja fundera på det, för avslöjandet har nyligen skett.

Albert Einstein (1879 – 1955) var inte bara en av tidernas mest framstående fysiker och skapare av en ny förståelse av himlarnas hemligheter – relativitetsteorin och krökta rum och sådant där; ordet ”förståelse” gäller för övrigt inte mig – samt själva sinnebilden för begreppet intelligens. Han var också en humanistisk stjärna. Sedan han hade flytt undan Hitler till USA år 1933 deltog han i de svartas kamp för deras mänskliga rättigheter. Han hatade rasismen i USA och förklarade att han själv ”inte tänkte hålla tyst om den”. Så här såg han ut om du har glömt det:

Mohamed Omar

I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden (inspelat 13/6) pratar jag med den katolske bloggaren Mikael Karlendal. Han var tidigare protestant och pastor i Pingstkyrkan, men har konverterat till den katolska kyrkan. På sin blogg ”Till försvar för den kristna tron” försvarar han den katolska tron, men skriver också om historia och om konflikten mellan islam och väst.

I podden pratar vi om vad som fick Karlendal att konvertera till den katolska kyrkan, om skillnaderna mellan protestantism och katolicism och om hur islams uppkomst och expansion påverkade kristenheten.

Den katolska kyrkan skapade Europa, menar Karlendal. Den förenade alla olika folk i Europa och gav dem en gemensam identitet.

Det tidigaste belägget för något som kan ha varit en europeisk gemenskapsupplevelse finns i en tidig medeltida text om slaget vid Poitiers 732, där Karl Martell, Karl den stores farfar, med en frankisk armé slog tillbaka de muslimska erövrarna. Efter sjudagarsslaget, heter det, vände europenses tillbaka till sina hembygder. De kom från olika länder och tala olika språk, men de var européer och hade därför ett gemensamt intresse av att försvara sig mot islam.

Jan-Olof Sandgren

Politisk historierevisionism heter det när en politisk idé tillåts skriva om historien. Många kanske tänker på kommunistdiktaturer i såna här sammanhang, men jag vill ta upp tre andra exempel.

1.

Det hade varit intressant att vara en fluga på väggen i en ölhall i München 1920, när de tidiga nazisterna brainstormade om tyska folkets historia. Visst hade tyskarna mycket att vara stolta över. Germanerna hade besegrat romarna vid Teutoburgerskogen redan år 9 efter Kristus, och tysk jord hade frambringat genier som Immanuel Kant, Göthe och Wagner. Men det måste ändå ha stuckit i ögonen att det judiska folket varit ett kulturfolk sedan mer än 3 000 år, och gett upphov till oskattbara urkunder som Moseböckerna. Det fanns nästan bara ett sätt att övertrumfa detta.

Vedaböckerna är några århundraden äldre än Gamla testamentet och skapades av ett folk som kallades arier. Man vet inte så mycket om arierna, mer än att de härstammade från Centralasien (namnet har förresten samma ursprung som ”Iran”) och att de spreds över den indiska subkontinenten något årtusende före vår tideräkning. De lär ha varit ståtliga krigare, något ljusare i hyn än de dravider som bodde där innan (förfäder till dagens tamiler) och bland deras viktigaste symboler fanns svastikan, hakkorset.

Patrik Engellau

Jag har ägnat en stor del av mitt liv åt att försöka förstå vad det är som gör att vissa samhällen utvecklas väl medan andra samhällen knappt utvecklas alls eller till och med går kräftgång. Jag har inte lyckats. Visserligen har jag läst en massa böcker och hört en del entusiastiskt förkunnade teorier (och utformat många teorier själv) men när jag nu betraktar verkligheten, till exempel Sverige, så står jag lika frågande som någonsin tidigare. Jag fattar inte.

Har livet då inte lärt mig någonting alls om samhället? Jodå, en mycket viktig sak har livet lärt mig, nämligen att misstro alla förklaringar. Jag har hört alla förklaringar som finns, jag har insett att de bästa förklaringarna representerar någon intressant observation, men anser lik förbannat att vi människor, trots allt vårt pladder och auktoritära gravallvar, inte begriper oss på oss själva. Predikaren – han i Gamla Testamentets bok med samma namn – är därför en av mina favoriter:

Jag, Predikaren, var konung över Israel i Jerusalem. Och jag vände mitt hjärta till att begrunda och utrannsaka genom vishet allt vad som händer under himmelen; sådant är ett uselt besvär, som Gud har givit människors barn till att plåga sig med. När jag nu såg på allt vad som händer under himmelen, se, då var det allt fåfänglighet och ett jagande efter vind.

År 2009 sade Migrationsverkets dåvarande generaldirektör Dan Eliasson att om regeringens krav på snabb handläggning av uppehållstillstånd ledde till att det beviljades felaktiga sådana, så var det inte något problem för honom. Han hade infört styrfilosofin Lean från biltillverkaren Toyota. Anställda ”samlade pinnar”, vilket fick som konsekvens att svårare ärenden som tog längre tid ledde till lägre lön. Men Eliasson var inte oroad över konsekvenserna när han på ett möte sade: ”Jag kommer aldrig bli upprörd över ett felaktigt beviljat uppehållstillstånd.”

Visionen var att chefer och handläggare skulle se ”migrationens globala möjligheter”.

Det var en devis som även ansvariga ministrar omhuldade innan Tobias Billström började morra om ”volymer”.

Dan Eliassons efterföljare Anders Danielsson, med ledarfilosofin ”Låt Anders vara Anders” körde på i samma spår. På en konferens om arbetskraftsinvandring 2012 menade Danielsson att nu skulle Migrationsverket ”ändra fokus från kontroll till service”. Fritt tolkat: bli mer kundorienterat och se på den asylsökande som ett slags beställare. Danielsson förtydligade samtidigt sin ambition genom ett uttalande som ger associationer till Sverige som ett konkursbo: ”Det handlar inte om vilka migranter vi vill ha, utan om vilka migranter vi kan få”. Migrationsverket har tagit bort den ursprungliga länken http://www.migrationsverket.se/info/6605.html utan ny hänvisning, men internet glömmer aldrig.

Anders Leion

Niinistö, den finländske presidenten, nämnde folket 15 gånger i sitt nyårstal 2017. (Se 18 minuter in i klippet om du förstår finska. Niinistö gjorde det bland annat för att inte låta populisterna ha monopol på ordet. Det är inte Niinistö som talar. Det är programledaren som refererar till honom och hans tal. Historikern Henrik Meinander förklarar på en minut nationalstatens betydelse för välfärdsstatens existens, mellan 6.00 och 7.00 – på svenska).

Varför överhuvud använda ett ord som folket? Därför att det sammanfattar det förhållandet att människor inom ett visst område har en gemenskap i erfarenheter, intressen, kunskaper och synsätt. Detta kan synas vara ett djärvt påstående, men de senaste årens erfarenheter av en stor invandring från områden, där befolkningen i alla dessa avseenden uppvisar annorlunda förhållningssätt, har avslöjat att också här i landet, inte bara i länder där man törs använda ordet folket, finns det faktiskt en sådan gemenskap.

När hörde du en svensk politiker använda ordet senast? Det har du antagligen aldrig gjort (Om du nu inte råkat lyssna på en SD-politiker). Senast användes det väl av Per Albin, eller?

Den förnekelse av begreppet, som etablerade politiker och de flesta tidningar och radio och tv här i Sverige uppvisar genom sin tystnad, är mycket avslöjande, liksom deras irritation över att populisterna gärna använder det.

Patrik Engellau

Den 20 – 21 juni ska Europaparlamentets utskott för juridiska frågor votera om EU:s nya direktiv om upphovsrätt. Precis hur ärendet vindlat sig fram i EU fram till denna votering och vilka beslutsprocesser som förväntas komma härnäst på vägen till ett färdigimplementerat direktiv vet jag inte riktigt. Men det spelar ingen roll. Det går att protestera redan nu och – om jag fattat rätt – så har vi alla starka skäl att göra det.

Det är särskilt två nya regler som kommer stöka till det för oss internetanvändare och – faktiskt! – göra hela internet till en sämre produkt.

Först fattade jag inte vad det handlade om men Henrik Alexandersson, med bloggen med samma namn, hjälpte mig att reda ut det. Om jag missförstått är det i varje fall inte hans fel.
Den första galenskapen i det tilltänkta direktivet är att artiklar på vilken internetsida som helst, till exempel en artikel av mig på detgodasamhallet.com, inte får innehålla länkar till upphovsrättsskyddat material, till exempel en artikel i Dagens Nyheter. Om jag alltså skriver om något som stått i Dagens Nyheter eller vilken annan tidning eller vad som helst annat som har upphovsrättsskydd så får jag inte länka så att du, som läsare, kan gå dit och kolla. Vad jag förstår så innebär detta en förflyttning bakåt i tiden till en era då referenser enbart förekom som icke klickbara fotnoter i tryckta böcker. En stor del av landvinningen med internet vore förintad.

Patrik Engellau

På en lunch med en bekant som råkar vara polis så talade vi om sociala idéer och vad som fick dem att fastna i tillvaron. När den blivande polisen gick i skolan hade han blivit matematikundervisad med hjälp av mängdlära. Den hade inte hjälpt honom att förstå någonting och han hade aldrig haft någon nytta av den. Han trodde att mängdlärepedagogiken sedermera hade utrangerats, vilket herr Google bekräftade vid en snabb förfrågan.

När min bekante sedan kom till polisen råkade han ut för ett organisationsförsök som gick ut på att införa ”lean production” efter Toyotas modell. Men det visade sig att brottsligheten inte kan bekämpas med samma metoder som man bygger bilar och projektet lades ned.

Man kunde tro att det är självklart att idéer som inte fungerar så småningom utmönstras. Men det är inte självklart. Den stora, klarast lysande stjärnan bland alla våra överlevande misslyckanden är PK-ismen. Den har varit härskande ideologi i Sverige i mer än ett halvsekel. Den kan enklast utvärderas genom en jämförelse mellan kronan och schweizerfrancen.

Stefan Hedlund

Konspirationsteorier kan vara både underhållande och belysande. Det ligger i sakens natur att utmålade scenarier provocerar, även om det ibland kan bli lite väl mycket av det goda. Samtidigt bidrar föreställningen om att det inte finns rök utan eld till att skapa åtminstone viss trovärdighet. Blotta faktum, att det faktiskt förekommer konspirationer bidrar till att teorier om konspirationer inte helt lättvindigt kan avfärdas.

I det följande förmedlas en konspirationsteori som syftar till att skildra hur Jimmie Åkesson på ett tidigt stadium formulerade en strategi som skulle göra Sverigedemokraterna till landets största politiska parti och honom själv till statsminister.

Första steget tas redan under Alliansregeringens tid. Det strategiska målet var att skapa en politisk frizon för det egna partiet, där man skulle vara ensam om att med trovärdighet kunna skildra migrationens negativa konsekvenser. Via förtäckta hot om att fälla regeringen lyckades Sverigedemokraterna locka Fredrik Reinfeldt till en uppgörelse med Miljöpartiet, som man senare skulle uppfatta som djupt olycklig.

Patrik Engellau

Det vore förmätet av mig att påstå jag ens kommit i närheten av att begripa mig på Förenta Staternas president, men låt mig peka på två saker som du redan vet som kanske kan ge oss hjälp på traven.

Det första är att han uppenbarligen har svårt att göra sig hemmastadd i den värld av skickliga och erfarna ämbetsmän som normalt driver nationernas och världens öden. Jag säger inte att dessa tjänstemän är trista och trångsynta byråkrater även om sådana naturligtvis förekommer. Men när de är som bäst, typ en gammaldags, oväldig, hederlig, begåvad svensk ämbetsman – tänk exempelvis Dag Hammarskjöld – så handlar det om folk som är rimligt tydliga och förutsägbara och besvärar sig med att ”förankra” sina beslut vilket betyder att i förhand stämma av, rätta till, jämka och anpassa, inte minst bland medarbetarna.