Just nu kan man se en dokumentärserie om Staffan Hildebrand på SVT Play. Avsnitt 1 släpptes förra veckan, igår kom andra avsnittet, och tredje och sista avsnittet släpps nästa tisdag, den 20 oktober. Men som så många andra dokumentärer nuförtiden lider även denna av den sjuka som kommer ur journalistkårens kollektiva super-ego.
Dokument inifrån om Staffan Hildebrand blir Negra Efendićs dokumentär om hur Negra Efendić gör en dokumentär.
Eftersom jag är så gammal har jag, enligt egen uppfattning, ett tillförlitligt perspektiv på de senaste hundra årens samhällsförståelse, särskilt vad vita och färgade personer tyckt och tycker om varandra. Här kan man snacka om en helomvändning.
Skådespelaren Pierre Lindstedt har avlidit i en ålder av 83 år, vilket bekräftas av hans familj. Under sin mer än 50 år långa karriär inom svensk film, tv och teater blev han folkkär genom en rad ikoniska rollprestationer i moderna film- och tv-klassiker.
För att inte tillvaron ska bli fullständigt outhärdlig får man som nutida svensk vänja sig vid att glädja sig åt det lilla.
Medierna rapporterar om de stora framsteg som gjorts av de rödgröna partierna under mötet på Högberga gård på Lidingö.
Svensk kultur har varit ett hatobjekt för grötmyndiga vänsterpolitiker och en närmast enad journalistkår i minst 50 år. De statliga museerna, med Nordiska i spetsen, gör allt de kan för att förminska och förneka kulturarvet och det krävdes en borgerlig regering med konservativ lutning för att införa en kulturkanon, något som flera andra europeiska länder har sedan länge.
Nu är det den svenska etniciteten som blivit föremål för hatet och ifrågasättandet. Och den här gången är SD med på tåget i kampen mot etnisk svenskhet med en ny satsning för att få bort det de kallar ”etnonationalismen”.
Det fanns en tid för bara några årtionden sedan när jag på det hela kunde förstå den aktuella politiska debatten. Jag instämde förstås inte i alla uppfattningar, men jag kunde för det mesta begripa dem och ofta med intresse följa med i tryckta åsiktsutbyten, så kallade debatter.
I Richard Wagners opera Rienzi, der letzte der Tribunen från 1842 reser sig folktribunen Cola di Rienzi mot Roms korrupta elit och ger makten tillbaka åt folket. Han besegrar eliterna med folkets hjälp och blir stadens hyllade ledare. Men påverkad av eliten så vänder sig folket till slut emot honom Rienzi. En rasande folkmassa samlas utanför Capitolium och sätter byggnaden i brand. Rienzi kliver ut på balkongen i försök att tala till folket, men byggnadens tak kollapsar och begraver Rienzi i lågorna.
Idogt och inte särskilt framgångsrikt studerar människan och hennes beteenden i syfte att därav dra allt stabilare slutsatser om vad som är sant. Många menar att det är säkrare att hålla sig till Guds fysiska och matematiska sanningar. Men erfarenheten lär att även om Gud skapar nog så hållbara sanningar så visar de sig alltid bara provisoriska enligt principen att Einsteins sanningar vinner över Newtons. Bättre då, eller i varje fall lika bra, undersöka om det finns några sanningar hos människorna.
För några dagar sedan deltog jag och 150 andra personer (mestadels 75-plussare) på ett dagsseminarium på Vikinglinjens fartyg t o r till Mariehamn. Ämnena som behandlades var dels hotet från Ryssland, dels miljöhotet mot Östersjön. Hotet från Ryssland avhandlades av två sjöofficerare; kommendörkapten Christian Allerman och kommendör Lars Wedin.
Utrikesminister Marco Rubio är på artighetsresa i Europa. Häromdagen stod han under Akropolis och påminde grekerna och en del andra tillresta européer om allt vi tillsammans – ty en stor del av äran tillkommer USA och då inte bara för att landet åtminstone två gånger räddat Västeuropa från en ganska säker förintelse. Närapå lika viktigt eller kanske till och med ännu viktigare har varit det moraliska inflytande som USA utövat.
På förmiddagen den 10 oktober 1471 dånade hakebössorna över Brunkebergsåsen i Stockholm. När röken skingrades låg hundratals stupade på det som idag är centrala Norrmalm. Det har kommit att gå till historien som Slaget vid Brunkeberg.
Till skillnad från alla andra som märker att de med tiden blir alltmer klarsynta upptäcker jag allt större defekter i min förståelse av tillvaron. Det kan ligga något betydelsefullt i denna observation av typ att hjärnan alltid väljer att skrumpna framför att anstränga sig med svåra utmaningar. I vilket fall som helst kan jag vissa dagar inte ens läsa tidningen av bristande förståelse för texten.
Just när vi vanliga dödliga trodde att regeringsförhandlingen skulle fortsätta föras i sandlådan har två av riksdagens många kvinnliga partiledare förflyttat sig – till bastun.
När batterijätten Northvolt kollapsade i konkurs, drogs mattan undan för hela den svenska gröna omställningsdrömmen. I svallvågorna kliver nu fackliga företrädare fram och beskriver ett kaos som sägs ha pågått under lång tid. Men för oss som granskade etableringen på nära håll väcker detta sena uppvaknande allvarliga frågor om var IF Metall har sin lojalitet.
Sedan ett trettiotal år talar man i Sverige om ”värdegrunder”. Vad det betyder oklart. Wikipedia jämställer skolans ”värdegrundsarbete” med ”uppfostran”. Varför kallas det inte då för uppfostran? Troligen för att ”uppfostran” handlar om att dana ungdomar enligt det civila samhällets normer, medan ”värdegrundsarbete” tränar dem i statens tänkande. Här är ett exempel.
Det brasilianska valet blev en rysare precis som det svenska. Med den skillnaden att Brasilien är ett jätteland av global betydelse och trendsättare för halva den amerikanska kontinenten.
Vrider vi klockan tillbaka till 1984 hamnar vi i en än mer dramatisk valrörelse. Den då Brasilien tog sina första stapplande steg mot demokrati efter 20 års militärdiktatur. Kampanjen för direkta val (Diretas já) drevs av en handfull politiska ”överlevare” från 60-talet, med Leonel Brizola i främsta ledet.
När jag för några år sedan hälsade på min kompis Magnus i Burundis huvudstad Bujumbura förstod jag på allvar hur viktigt det är att ha ett bra lantmäteri, en pålitlig polis och en stark äganderätt.
Idag skriver vi 7 oktober. En svart dag i vår moderna historia – den värsta massakern på judar sedan Förintelsen och paradoxalt nog även startskottet för en aggressiv våg av uttalat judehat. Islamistiska Hamaskramare från Mellanöstern firar nu massmordet medan de ursäktas och försvaras av aningslösa svenskar som inte fattar att de blivit grundlurade av en ideologi som vill utplåna inte bara judar utan hela den västerländska kulturen.
Så vad kan passa bättre än att uppmärksamma en av dem, skådespelaren och numera också terror-apologeten Gustaf Skarsgård.
Det krävs en alldeles särskild sorts S-märkt inbilskhet för att kunna förvandla grundläggande parlamentarism till en konspiration signerad Jimmie Åkesson. På Arbetets ledarsida ger kolumnisten Ingvar Persson prov på exakt det. I en text som dryper av nostalgisk längtan efter den tid då Socialdemokraterna kunde regera bäst de ville, utan att behöva bry sig om oppositionen, slår han fast: Det är SD:s fel att det är svårt att bilda regering i Sverige.
Ibland, ganska ofta förresten, undrar jag om det finns några mäktiga intressen som behagar skämta aprillo med mig – och inte bara med mig, utan med praktiskt talat hela världen, i varje fall västvärlden. De mäktiga intressena är de kanske tjogtaliga AI-företagen. Branschen består av företag som tillverkar de märkvärdiga maskinerna – och därför motsvarar därför dem som i det gamla Clondyke framställde spadar som de sålde till guldgrävarna – och därutöver ett antal som ägnade sig åt att gräva fram guldklimparna.
Efter Socialdemokraternas katastrofval växer kritiken internt mot partiets valstrategi. Den före detta riksdagsledamoten Veronica Palm kliver nu fram och konstaterar det som varje tänkande människa utanför det socialdemokratiska högkvarteret har sett under mer än ett decennium: att partiet fullkomligt struntat i sakpolitiken. Grattis, Veronica, bättre sent än aldrig.
Den artificiella intelligensen Claude erbjöd sig att sammanfatta en av de teser jag under de senaste snart femton åren drivit här. Det kunde jag ju inte tacka nej till.
Redaktörens inledning
Kapitlets tes är att välfärdens och biståndets apparater växer efter sina egna behov, inte efter behoven hos dem de säger sig tjäna. Fem texter från 2015–2026 visar mekanismen från olika håll: definitionen, metoderna, ett avslöjande exempel, erfarenheten från Sida och en tillämpning på adhd.
Nu firar vi Kanelbullens dag igen – en dag som uppmärksammats i matalmanackan sen 1999. Och visst är denna älskade bulle värd en egen dag! Initiativet kom från Hembakningsrådet och nu, snart 30 år senare, kan vi nog konstatera att just denna dag har satt sig i folksjälen.
Lördagen den 3 oktober 1962 förändrades den svenska mediehistorien i grunden. När Lennart Hyland tog steget från radio till TV-studion föddes inte bara ett av Sveriges genom tiderna största publika fenomen – det var här grunden lades för den moderna svenska talkshowen. Under drygt två decennier blev Hylands hörna en nationell institution som både lyckades ena folkhemmet och skaka om det i grundvalarna.
Följande försöksvisa resonemang har jag framfört tidigare, men eftersom alla människor i hela världen ännu inte börjat läsa mina krönikor kan det vara befogat att upprepa budskapet. Det handlar om förändrade tänkesätt och beteenden på kapitalmarknaderna. Förut gällde principen ”litet och långsamt”. Nu ska det vara ”stort och snabbt”.
Många människor är bekymrade över att somalier tagit sig in i Riksdagen och andra solenna svenska politiska församlingar. Om motviljan mot somalierna beror på att de är somalier eller om det beror på att de inte uppför sig enligt svenska sociala normer är inte lätt att veta. Själv tror jag att det handlar om svårförenliga kulturer även om missnöjda svenskar menar att det är somalierna som är inkompatibla och pekar på att de hellre röstar på andra somalier än på svenskar, att de tar råd av klanfränder, att de ber klanfränder som inte är illiterata att sätta personkryss på deras valsedlar, att de låter sin köras till vallokalen av somalier som har bil och gärna vill bli mutade med nyhämtade bankomatpengar med mera.
Under sitt officiella besök i Frankrike gick påve Leo XIV till hårt angrepp mot Europa och stämplade kontinenten som på väg att bli ”ociviliserad” och ”barbarisk”. Men Vatikanens moraliska pekpinnar vilar på ett enormt hyckleri. Genom att fördöma Europas länder och helt ignorera lokalbefolkningens lidande under migrantkriser som den i Ceuta, visar kyrkan en total nonchalans inför européernas, många av dem kyrkans egna trogna medlemmar, trygghet.
Det svenska folket har gjort sin plikt, och utövat sin rätt, och röstat men i riksdagens korridorer är partiledarna fullt upptagna med att rita streck i sanden i vad de tror är deras egen privata sandlåda. Det politiska etablissemangets besatthet av sina egna ”röda linjer” har förvandlat svensk politik till destruktivt trams – där medborgarnas trygghet och landets får stå tillbaka för en bunt narcissisters uppblåsta egon.
Dagligen läser man om personer som drabbas av våld, stölder, olyckor eller förbannad otur utan att beröras alltför mycket. Men detta är så gripande att jag vill vidarebefordra historien:
Terrance Stanley Fox (1958–1981) var en kanadensisk idrottare, humanitär och aktivist inom cancerforskning. 1980, efter att ha amputerat ena benet på grund av cancer, gav han sig ut på en löpning, ”Marathon of Hope”, från kust till kust tvärs över Kanada för att samla in pengar och öka medvetenheten om cancerforskning. Han började och sprang motsvarande ett helt maraton, 42 kilometer, varje dag.
En proposition, det vill säga en skrivelse från regeringen till Riksdagen med begäran om att Riksdagen måtte fatta vissa beslut, anammades enhälligt av Riksdagen år 1975 här. Olof Palme och Anna-Greta Leijon hade undertecknat skrivelsen. Det var femtio år sedan. Sverige talade med en samlad och beslutsamt välvillig röst i alla frågorna om hur invandrare skulle omhändertas.
