Det fanns en period av mitt liv, kanske för femtio år sedan, då jag hade samhällelig förtröstan i bemärkelsen att jag trodde exempelvis att socialpolitiken kunde lösa sociala problem och att u-landsbiståndet faktiskt kunde höja de av kolonialism förtryckta folkens levnadsnivå. Emellertid har denna förtröstan gradvis undergrävts. Tvivlen började så snart jag engagerade mig professionellt inom u-landsbiståndet och har sedermera fördjupats.

Praktiskt taget varje dag drabbas jag av nya saker som jag inte begriper. Nu senast, i samband med de somaliska välfärdsbedrägerierna i Minnesota, har jag utsatts för hela kaskader av svårförståeliga sinnesintryck.

Jag känner en kvinna som heter Svea. Hon bor i ett hus som kallas Sverige tillsammans med sin man, en förskrämd karl som hon föraktar och tvingar att arbeta hårt med sin firma för att han ska kunna finansiera hennes hobby.

Vi skattebetalande och ansvarskännande medborgare har naturligtvis anledning att med Bitte Assarmo, som igår skrev här om ”Somali-gate”, alltså det av somalier i Minnesota drivna bedrägeriet mot välfärdsstatens stora satsningar till stöd för autismdiagnosticerade barn och ungdomar, bli rättmätigt upprörda, särskilt vi som inte tror så mycket varken på somalier eller välfärdsstaten.

Singapore är ett slags stadsstat belägen på ett antal öar med broförbindelse till Malaysia. Denna nation är så liten – något mer än hälften så stor som Öland, Sveriges minsta landskap, och med sex miljoner invånare varav sjuttio procent är kineser – att man knappt hade upptäckt den om det inte fanns särskilda anledningar (och då menar jag inte drinken Singapore sling som uppfanns år 1915 på Raffles Hotel och fortfarande serveras där).

Ett. Något är fel i staten Sverige. Migrationsproblemet är det tydligaste exemplet. Det är svårare än de ansvariga politikerna vill tillstå. Det värsta är inte över, som de vill låta påskina. Enligt min uppfattning har det värsta ännu knappt börjat. Men detta problem är långt ifrån det enda. Jag behöver bara nämna skolan, infrastrukturen, vården, ja, snart sagt varje område där politikerna tagit kommandot ser det mörkt ut.

Nästan alla svenskar menar att man i vårt land inte längre tror på någon gud även om det visserligen är sant att vissa grupper tror på någon av de abrahamistiska gudarna, det vill säga Jahve (vars namn ej bör uttalas), Allah och Gud.

På den tiden när jag själv hade småbarn var jag inte tillräckligt mogen – nej, människor är inte fullt mogna vid tjugofem års ålder som moderna psykologer tycks hävda – för att med vetenskaplig distans och eftertanke studera bebisars beteende. Men nu har några nära bekanta fått barnbarn och jag kan därför, naturligtvis utan att störa föräldrarna i deras uppfostrande gärning, som en Sherlock Holmes eller Sigmund Freud, fast självklart utan pipa, sätta mig i en bekväm emma och betrakta det hela.

Nästan alla känner till att BNP är summan av alla de varor och tjänster som ett samhälle producerar under ett år. Men tänk, så detta kan missförstås!

I en kommande bok av polyhistorn – det betyder den mångkunnige och jag menar det! – Erik Lidström, som jag fått tillfälle att tjuvtitta i, förekommer en tänkvärd observation av den skotske filosofen, historikern, nationalekonomen med mera David Hume (bilden). Hume talar om de samhälleliga institutioner som skapar ”explosiv ekonomisk tillväxt” för länder som är ”kulturellt förberedda”:

Det finns troligen inga rättssystem, juridiska principer eller internationella överenskommelser enligt vilka lagstiftare kan fatta beslut vars innebörd de själva inte kan förklara eller ens begriper. Men så är det med EU:s sedan några veckor fastställda – eller kanske inte precis fastställda, utan snarare principbeslutade eller kanske ännu mer exakt ”med viss framtida juridisk verkan möjligen föreslagna” – regler för koldioxidutsläpp från nya bilar och lätta lastbilar från och med år 2035. Dessa tills vidare obeslutade regler ska således börja tillämpas om nio år vare sig Europakommissionen vet vad den har bestämt, i den mån den orkat sig fram till någon bestämmelse alls, eller inte. Och bilindustrin som arbetar med lång framförhållning – ”ofta 3 – 10 år eller mer” enligt ChatGPT – får famla i blindo.

Om någon räknade dem skulle det inte förvåna mig om var och en av oss dagligen får minst hundra betydelsefulla vällevnadstips som alla påstås ha vetenskaplig grund. Ena dagen visar en ny amerikansk metastudie över alkoholens farlighet att denna farlighet är värre än man trodde. Nästa dag visar sig medelhavsmat vara rätt recept för ett långt liv. Tipsen gäller förstås inte bara födan, utan också vaccinerna. De kan också avslöja sju säkra tecken på om man har chans på den kvinna man just nu dejtar. Igår hörde jag en radiopsykolog förklara för en förtvivlad kvinna hur hon skulle hantera ett livsdilemma som bestod i att den artonåriga dottern från ett avslutat äktenskap inte tålde mammans nye älskare. Andra råd, till exempel framförda i samhällsdebatter, som ju är ett slags oavbrutet framkastade och nästan alltid motsägelsefulla teser om samhällets konstruktion som politiska fiender kastar i på varandra för inget annat syfte är ge motståndaren en tjolablängare i fejset så att han ser löjlig ut och förlorar några röster, bryr man sig för det mesta inte om.

Det är vanskligt med historiska paralleller eftersom historien aldrig upprepar sig. Eller också gör den det. Karl Marx hävdade att den upprepade sig först som tragedi, sedan som fars. Men jag tror inte på några upprepningar. Omständigheterna är alltid olika. Kanske hade Mark Twain mest rätt som påstås ha sagt att historien inte upprepar sig utan rimmar.

Fattigdom, där det förekommer, beror inte på att det produceras för lite utan för att folk inte vill dela med sig. Detta påstående går på tvärs emot vårt samhälles självuppfattning. Den gängse uppfattningen till att vi, åtminstone i Västeuropa, lever i ett allmänt, hyggligt välstånd är att produktionsapparaten och därmed bruttonationalprodukten per capita har utvecklats med sådan väldig kraft att det räcker till att försörja allt fler människor.