Politiker som Annika Strandhäll, som tillbringar mer tid på sociala medier än i den faktiska politiken, borde bli av med sina upphöjda positioner. Och kom nu inte och säg att det är Strandhälls jobb att sitta och skriva hysteriska och oborstade inlägg på X. Det är det inte. Det är visserligen allmänt att S har sin egen trollfabrik, vars anställda har som uppgift att propagera för S-politiken, men Strandhäll är ju inte en av dem – i alla fall inte officiellt. Ändå tycks hon tillbringa all sin vakna tid på X och andra sociala medieplattformar. Och ju senare på kvällen – desto högre tonläge.

Vi slarvar med orden. Om någon försynt undrar om det finns mänskliga raser blir han gärna hållen för nazist trots att mänskligheten till nyligen ansett det självklar sak att mänskliga raser existerar. Tänk bara på Statens institut för rasbiologi som inrättades för mindre än hundra år sedan efter riksdagsmotioner av bland andra en socialdemokrat och en bondeförbundare, alltså centerpartist. Institutet fortlevde som självständig, statlig institution fram till 1958 då det uppgick i Institutionen för medicinsk genetik vid Uppsala universitet. Den institutionen finns fortfarande även om den kanske slutat mäta skallar. Tänk även på amerikanska sjukhus som brukar kräva angivande av rastillhörighet på inskrivningsblanketterna.

Det är en gammal erfarenhet att vetenskapliga discipliner, när de får politisk betydelse, tenderar att förändra karaktär. Klimatvetenskapen utgör i detta avseende ett närmast skolboksmässigt exempel.

Under större delen av sin historia var klimatforskningen en i grunden försiktig verksamhet. Man arbetade med osäkra data, ofullständiga modeller och en djup respekt för klimatsystemets komplexitet. Huvuduppgiften var att förstå jordens klimat.  Ingen seriös forskare kunde knappast föreställa sig att göra anspråk på att med någon större precision kunna förutsäga vare sig temperaturutveckling eller dess regionala konsekvenser. Detta hindrade dock inte att man redan tidigt drog den rimliga slutsatsen att ökade växthusgashalter kunde innebära potentiella risker värda att beakta.

För en månad eller sex veckor sedan låg den iranska mullah-regimen illa till. En folklig resning höll på att samla sig. Trump hade hyllat de upproriska iranierna och mer eller mindre lovat dem amerikanskt stöd. Amerikanskt och israeliskt stridsflyg stod mullrande redo att bomba sönder den iranska krigsmaskinen inklusive några hundra viktiga personer ur landets politiska ledning. Även om Trump inte hade förklarat sina militära avsikter särskilt exakt så hade västerlandet hygglig tillförsikt om att de allierade, således USA och Israel, skulle ”vinna” kriget.

Den senaste konflikten mellan USA och Iran  har åter aktualiserat frågan hur man skall förhålla sig till länder med helt andra religiösa, kulturella  och sociala förhållanden.  Att USA och Iran inte kan förstå varandra är en eufemism. Endast en tillnärmelsevis obotlig naiv idealist  tror  att USA och Västvärlden kan omvandla  den muslimska världen  till att omfatta västvärldens värderingar. En amerikansk president existerar bara i 4-8 år sedan kommer en annan med inte sällan andra uppfattningar. Det är bara att jämföra de två senaste seniora inkubenterna.  Den muslimska världen är  till skillnad närmast evig och ändras i grunden inte alls. I flera avseenden gäller liknande för  judendomen. Det enda förnuftiga råd man kan  ge är att begränsa alla kontakter  och alla beroenden till ett minimum med den muslimska världen. 

Det fanns en tid då politikerna ansåg att staten var en skicklig företagsägare och i den rollen kunde ha uppgifter som hanterades bättre än av privata intressen. Hotell-och restauranter (SARA), detaljhandel i form av apoteksmonopol och grossistverksamhet i Vin- och spritcentralen är exempel. Dit hörde också Investeringsbanken och PK-banken och Bilprovningen. Alla är nu avvecklade eller sålda eller konkurrensutsatta.

Kanske är denna krönika alltför beskäftig och besserwisser-betonad. I så fall kan du välja mellan att strunta i den och att ge mig en uppsträckning. Kanske bestämmer du dig för att göra bådadera. Mitt problem är att jag i alla inlägg om Iran-kriget, varav media och andra inlägg med rätta överflödar, inte blir klok på vilka krafter debattörerna anser strida mot varandra.

Du som bor i Stockholm och regelbundet åker buss eller t-bana med SL – hur ofta störs du av en gapskrattande Anita på 50+ som kollar TikTok-videos med högtalare och som tar noll hänsyn till sina medpassagerare? Jämt och ständigt om Stockholms Lokaltrafik, SL, får säga sitt. Nu hänger de nämligen ut etniska svenskar som störande i lokaltrafiken.

Orden ”fake history” dök upp häromdan när jag lyssnade på en podcast med den amerikanske historikern och islamkritikern Raymond Ibrahim, och jag funderade över varför begreppet inte används oftare.

Det snarlika ”fake news” används ju i snart sagt varje politiskt samtal sedan 2016, och innebär i korthet att nyhetsmedia (som man borde kunna lita på) hittar på nyheter som inte finns. Allt för att vrida opinionen i en viss riktning.

När en svensk katolik förbereder sig för botens eller försoningens sakrament, det vill säga bikten, inleder han gärna med att i ensamhet rannsaka sitt samvete. Själv skulle jag nog skriva en kom ihåg-lista för att slippa springa tillbaka till prästen för att uppdatera mina bekännelser. Det är väl ungefär som när man kommer hem efter ett besök i ICA-butiken och upptäcker att man glömt dillen som man skulle ha till laxpuddingen.

Makthavare – kejsare, kungar, diktatorer, presidenter och premiärministrar – genom historien har avslutat sina ämbete på olika sätt. De dör av ålder (Stalin, Mao, Roosevelt, Gustav Vasa), mördas (Palme, Caesar, Kennedy, Lincoln), förlorar val (Biden), avsätts (Nixon – se nedan) eller deras ämbetstid går ut (Obama). Det finns få ledare genom historien som självvalt ger upp sin position utan politisk eller juridisk anledning. Den enda ledaren som jag kan tänka på är USA: s första president Georg Washington (1732 – 99) som efter sina åtta år valde att 1797 återgå till sin älskade farm utanför Washington BC (numera ett välbesökt museum som undertecknad besökt).

Jag vacklar i analysen. Är det mest förbjudna att namnge och beskriva samhällshärskarna och deras metoder eller är det ännu värre att peka ut de mekanismer som skänker dem makten? Eller med andra ord: är den största fadäs man kan göra att visa hur landets öde hotas av politikerväldets egennyttiga vanstyre eller är det ännu mer otillåtet att peka på den bakomliggande sociala process som hela tiden kastar fram nya generationer av makthavare som inte kan underlåta att förvärra problemen, det vill säga demokratin?

Idag firar vi påskafton. Påskvädret är det klassiska: med blygrå himmel och stänk av snöblandat regn. Som det ska vara, med andra ord, i alla fall i den här delen av Sverige. Norrut, däremot (där sonen firar med sin andra familj) är det strålande sol, flera minusgrader och underbart skoterföre. Så olika kan det vara. Men påsk är det ju ändå, oavsett var och med vem man firar.

I Norge förknippas påsken med kriminalhistorier av olika slag. Det finns en väldigt speciell anledning till det – nämligen det lysande stilgrepp som förlagschefen Harald Grieg valde för annonsen för den nyutkomna boken ”Bergenstoget plyndret i natt!”. Annonsen placerades på förstasidan till Aftenposten och utformades precis som en sensationell nyhet och reaktionerna lät inte vänta på sig. Aftenposten blev nerringda av oroliga läsare som hade familj och vänner just på Bergen-tåget. Bättre reklam kan inte en kriminalroman få – och ett nytt ord var uppfunnet: påskekrim.

Eftersom påsken är en lång helg med (förhoppningsvis) mycket fritid att ta vara på tycker jag det är en utmärkt idé att anamma den norska traditionen. Här kommer därför tips på spännande påskekrim som finns att streama just nu:

Berättelsen om hur jag förstört ett helt land, som jag utgav exempelvis här, börjar bli ett av mina mest uppskattade verk ungefär som Evert Taubes Sjösalavals eller Frank Sinatras I did it my way. I förra veckan publicerade Frihetsnytt en lång intervju där jag muntligt repeterade budskapet. Jag tyckte det blev ganska bra. Jag begriper själv så oerhört väl när jag fått tillfälle att förklara mig i både ord och bild.

När public service skriver om påsken denna skärtorsdag gör de det med budskapet att den svenska påskkärring-traditionen trängts undan av Halloween. Numera klär inte barn ut sig till påskkärringar, får vi veta, utan utklädningen sker på hösten, i den nya svenska Halloweentraditionen. Men det är en sanning med (mycket markant) modifikation. Det skriver Helene Bergman på Kärringbloggen, där hon också berättar hur det ser ut i Göteborg där hon själv lever och verkar.

Som examensprov borde varje ekonom tvingas skriva en uppsats om vad som skulle hända med vårt samhälle om tekniken löpte amok och gradvis tog över allt arbete från människan så att människan till slut inte hade någon roll i den samhälleliga produktionsprocessen. Många ekonomer har faktiskt gjort det, exempelvis klassikerna David Ricardo, Karl Marx, John Maynard Keynes och Joseph Schumpeter men även modernare tänkare som nobelpristagaren Daron Acemoglu och det bästsäljande universalgeniet Yuval Noah Hariri.

Hela den underliggande strategin när det gäller krigföring har ändrats, berättade en vän som arbetar i försvarsindustrin för mig häromdagen. Intill nyligen satsade man enorma summor på att utveckla de mest avancerade vapnen. Längst bort på den stegen finns kärnvapnen. Oerhört kraftfulla och förödande vapen som kostar ofattbara summor att utveckla. Men samtidigt är de urskillningslösa och politiskt för riskabla för att användas, tack och lov. Istället bygger man stridsflygplan som vårt eget Gripen för miljarder. Starka men mycket dyra. Det läggs också stora pengar på robotar (raketer) både för anfall och försvar och där de mest avancerade är de fruktade hypersoniska som ryssarna har tagit fram. Sådana kostar många miljoner kronor per styck att tillverka och förstås ännu mycket mer att utveckla.

Dagens Nyheter kan inte låta en dag gå utan att på ledar- och debattplats ge Donald J. Trump ett antal tjuvnyp. Igår antyddes det att presidenten inte är så petnoga med Vita Husets krigsrapporter ”så länge de levereras i versaler”. Tidningens andemening verkar vara att Trump bryr sig mer om vad folk tycker om kriget än om kriget självt: ”För presidenten är detta alldeles uppenbart främst en show.”

Varenda år, pålitligare än ett brev på posten, kommer samma rubriker i nyhetsmedierna just denna söndag. ”Så påverkas du av sommartid” får vi veta, i olika mer eller mindre ödesmättade varianter. Allt för att skapa oro och obehag och för att underblåsa den envisa myten om hur otroligt dåligt vi alla mår av att klockan skjuts fram en timme.

Ja, just myten. För det är en myt. Det finns nämligen ytterst få belägg för att människor påverkas av att sommartid inträder.