När alla spelar sina förutbestämda roller

Patrik Engellau

En av mina ofta exercerade käpphästar är att Sverige har förlorat på att ta makten från ett antal professionella kårer som tidigare ägnade sig åt självdisciplinering, till exempel skollärarkåren, läkarkåren, advokatkåren (jodå, advokatkåren har kvar mer självständighet än de andra försvagade kårerna, men den tycks ibland ha glömt att den har ett kall och tänker mer på hur den ska kunna klämma staten på ersättning för olika uppdrag åt migranter), sjuksköterskekåren, officerskåren, universitetsprofessorerna, ämbetsmannakåren och så vidare.

Min eventuellt romantiska föreställning är att dessa kårer, fram till kanske 1970 eller däromkring, hade ett slags självständighet och att de faktiskt också tog ansvar för sig själva, hur det nu gick till. Lärarna värnade om sin auktoritet och utnyttjade den på ett sätt som visserligen kunde kritiseras – se Ingemar Bergmans film Hets om läraren Caligula – men oftast höll noggrann ordning på varandra (vilket faktiskt också dokumenteras i filmen Hets där den onde läraren Caligula disciplinerades av sina lärarkollegor).

Ibland var den där ordningen grym mot lärare som inte ansågs tillräckligt kompetenta av kollegorna. Jag minns en provlärare på läroverket Södra Latin som kollegorna inte ansåg hålla måttet. Hur vet jag det? Oklart, men på något vis gick det signaler till oss blodtörstiga hundar, alltså manliga elever, att den där provläraren var fritt byte. Lärarkåren släppte bestarna fria. Vi gjorde slut på provläraren på mindre än en termin.

Grym ordning, men bra, om man tänker på resultatet.

Av någon sorts politiskt korrekta skäl bestämde sig emellertid samhället – vilket i det här fallet betyder ledande politiker med stöd av befolkningen i allmänhet – att reducera de professionella kårerna till allmänna löntagare och därför utan ansvar för självdisciplinering. Det tog några decennier men nu är det klart. Lärarnas pinsamma degradering till hjon är uppenbar.

Läkarna har varit en hårdare nöt för de nivellerande krafterna vilket antagligen beror på att den numera alltmer bildade allmänheten har lättare att nonchalera barnens skollärare än den kirurg som ska operera dem i hjärtat. Men likafullt har läkarkåren fått sig en knäck.

Detta uppenbarades – för envar som orkar iaktta de pyttesmå ledtrådarna till samtidsförståelse – exempelvis i inslaget ”Vårdpersonal bryter mot lagen” i radioprogrammet Studio Ett. Det handlar om vårdens hantering av människor i livets slutskede, närmare bestämt om vad som ska gälla när läkare bedömer huruvida det är någon idé att ge livsuppehållande behandling. Hur ska det bedömas vad som är bäst för patienten? Ska läkarna försöka rädda patientens liv eller, i patientens eget intresse, underlåta att till varje pris försöka hålla vederbörande vid liv? (Patient förresten? När jag ligger där vill jag inte bli betraktad som en patient och omsorgsobjekt utan som en värdig men tråkigt nog döende människa.)

Så länge som läkarkåren hade och förtjänade sin gamla auktoritet löstes det här problemet genom att läkarna bestämde, förhoppningsvis efter att ha stämt av med den döendes anhöriga. Det var inte mer med det. Läkarkåren skötte sådana känsliga frågor och dess bedömningar ifrågasattes knappast eftersom läkarna var just auktoriteter som accepterades som auktoriteter av omvärlden.

Men gradvis har läkarna berövats sin auktoritet. Det är samma sak med lärarna. Mekanismerna är desamma. Det handlar om att centrala myndigheter, på politikernas uppdrag, tar över kontrollen över verksamheten. Enligt en intervjuad person i det citerade radioprogrammet utfärdade Socialstyrelsen år 1992 den första föreskriften om vilka regler som gäller för läkares beslut i den här sortens känsliga situationer.

Därmed har spelreglerna, vilket programmet exemplifierar, blivit helt annorlunda på ett sätt som, misstänker jag, inte gynnar de eventuellt döende människorna. I stället för att läkarkåren, förhoppningsvis i samråd med den eventuellt döende och hans anhöriga, fattar besluten så blir det hela ett spel mellan 1) ansvarig läkare, 2) den eventuellt döende och hans anhöriga, 3) myndigheter, 4) politiker samt 5) media.

Media, i det här fallet det länkade radioprogrammet, är historiens berättare. Medias djupaste drivkraft är att upptäcka och avslöja skandaler. Det är så journalister får bragdmedaljer. Därför är vinkeln just att vården, enkannerligen läkarkåren, bryter mot lagen exempelvis genom att inte sköta kontakterna med den eventuellt döendes anhöriga.

Men det är inte den enda skandalen. En annan skandal i reportaget är att myndigheterna inte gör tillräckligt. Socialstyrelsen intervjuas. Socialstyrelsen säger att den utfärdat ”fyra lagar, tre föreskrifter och tre handböcker” om just den aktuella frågan så det är orimligt att anklaga Socialstyrelsen för något fel. Socialstyrelsen kräver att läkarna dokumenterar allt som händer. Om läkarna inte sköter dokumentationen så kan Socialstyrelsen verkligen inte klandras. Men om det visar sig otillräckligt så är Socialstyrelsen beredd att utfärda ännu fler föreskrifter. Allt för att skydda sin egen rumpa.

Även läkarkåren får komma till tals. Den har i det här fallet utarbetat en blankett som ska fyllas i när livsuppehållande behandling möjligen ifrågasätts. I stället för sin förlorade auktoritet kan den ha en korrekt ifylld blankett att lita till om det skulle bli fel i någon situation.

Socialminister Annika Strandhäll är chockerad. ”Det är ju fullständigt häpnadsväckande om man ska vara riktigt ärlig”. Det hela är ”oacceptabelt”. Strandhäll kommer fram till att hon själv kanske måste bestämma mer för att reda upp det oacceptabla läget. Om det behövs hårdare lagstiftning så är Strandhäll ”mycket lyhörd för det”.

Socialministern är villig att göra det hon egentligen vill, nämligen bestämma mer. Socialstyrelsen vill också göra allt för att skydda sig själv, nämligen utfärda fler regler. Media vill hitta nya skandaler, i detta fall i form av felhanterade eventuellt döende personer.

Det här blir ett ont, självförstärkande kretslopp som ser likadant ut i flera myndighetssystem, exempelvis skolan. De tidigare självstyrande kårerna, läkare och lärare till exempel, har så många lagar, föreskrifter, handböcker och dokumentationskrav att de inte lyckas följa dem alla. Då konstaterar skandalhungriga journalister att regelverket inte följs och att folk kanske dör. Politikerna blir förfärade och ger order om nya regler som utfärdas av myndigheterna. Nya regelsystem dimper ner över vårdpersonalen som ytterligare ökar den administrativa bördan och så dras skruven åt ytterligare ett varv.

Frågan är vem den eventuellt döende personen skulle lita mest på. ”Det här handlar ju om enskilda människors liv eller död”, säger Strandhäll med darr på stämman. Just det. Är det bättre att politiker, media och myndigheter fattar besluten än att läkarkåren gör det med det mått att mänsklig hänsyn och diskretion som saken egentligen kräver?

60 reaktioner på ”När alla spelar sina förutbestämda roller

  1. Bo Svensson skriver:

    Det är planekonomin som är problemet och metoden att släppa ut de skattefiansierade verksamheterna i den friska ekonomin heter: Individuell makt för skattebetalaren över sina pengars fördelning över skattefiansierade ändamål.

    Undervisning: Det som skulle få mina pengar, vore att det hamnade kunnande i ungarna, – inget annat. Allt behov av skolmyndigheter faller bort, om skattemedel till ändamålet betalas ut i takt med att man kan dokumentera införskaffat kunnande som man därmed kan skaffa sig på en fri undervisningsmarknad.

    Sjukvård: Merparten av mina pengar skulle gå till målmedveten information om metoder för hälsans bevarande och inget till självförvållade obehag. – Det finns ju alternativet sjukvårdsförsäkring för dem med riskbeteende. – För att få normal resurseffektivitet i sjukvården, måste skattemedel till verksamheten passera genom patienternas händer och en metod kunde vara sjukvårdskuponer till alla som man kan dela med sig av om man inte behöver dem själv.

    Liked by 3 people

    • Bo Svensson skriver:

      Liksom trafikrelaterade sjukvårdskostnader självklart skall lastas på trafikanterna i proportion till bedömd risknivå, bör brottsrelaterat sjukvårdsbehov lastas på våldsbrottsligheten.

      – Brottslighetens totala kostnader inklusive rättsordningens och ”kriminalvårdens” kan lastas på lagbrytarna och fördelas på de dömdas garanter = försäkringsbolag.

      Gilla

      • Bo Svensson skriver:

        Denna rätt osökta uppstramning av regelverket för mellanmänskliga relationer skulle lösa muslimproblemet. – Det skulle inte längre fungera att samtidigt ta islam på allvar och ha Muhammed som förebild för efterföljd och tillåtas gå lös bland oss andra. – Ingen skulle ställa upp som garant.

        Gilla

  2. Lilla fröken PK skriver:

    Socialminister Annika Strandhäll är chockerad. ”Det är ju fullständigt häpnadsväckande om man ska vara riktigt ärlig”. Det hela är ”oacceptabelt”.
    Socialministern borde tagga ner. Själv devalverar hon sitt anseende som minister genom att stå i riksdagens talarstol iförd landslagströja med Jimmy Durmaz’ nummer och med en kaffekopp intill sig.

    Liked by 10 people

    • Tom Nässbjer skriver:

      Statsrådet deltar, medvetet eller omedvetet (känslomässigt oreflekterat) i en ”antirasistisk” polariseringskampanj, med kända, sedan länge opererande, stereotypier för att misskreditera motståndet mot immigrations-politiken och ”mångkulturalismen”, samhällets och territoriets tendentiella, i ökande grad etniskt-kuturella segmentering, ”det molekylära inbördeskriget” (Hans Magnus Emzensberger) – motmedel ”integrations” anslag OCH fortsatt immigration!
      Folks (oreflekterade eller reflekterade) motvilja mot att överflyglas av främlingar spiller dessvärre över på assimilerade invandrare; förutsägbart eftersom det folkliga motståndet sedan länge känt, men nedtryckt; minns Expressens rubrik: Kasta ut alla – dåvarande chefredaktör fick gå. Ägarföreträdaren hänvisade till familjens bakgrund, undertext nog ”det” får aldrig ske igen.
      En extrema formen av ”antirasistisk” agitation; dissidenta åsikter ifrågasätter ”alla människors lika värde” (vars konkreta, pragmatiska tolkning är det medio-politiska komplexets privilegium; som det kan studeras
      hos till exempel det social-demokratiska språkröret (termen vald då det är osannolikt att han själv formulerar den slingrande S-politiken); ”inga murar mellan människor” (exit skillnad medborgare-utlänning etc.) resp. senare – under val-galgen – kurskorrigeringar. Motståndaren blir fiende till ”människan”, den ende som inte skall respekteras; i ett ytterligare steg definieras han som brottsling.
      Statsrådet drar långsökta växlar på förlöpningar (som kan ha blåsts upp) mot en fotbollsspelare som ansågs ha gjort en ödesdiger miss; raskortet triggas; spader nio skrevs upp till spades ess.

      ”Ämbetet” har devalverats avsevärt sedan ”enmansprocessionen” Allan Hernelii dagar. RD

      Gilla

  3. Eva Danielsson skriver:

    Alla vill bestämma mycket men ingen vill behöva ta ansvar eller kunna utsättas för klander eller straff. Att socialdemokratin tog bort tjänstemannaansvaret på sjuttiotalet var förödande.
    Man började då även den allmänna nedmonteringen av hierarkier. Nu skulle vi alla låtsas vara ”lika” och ingen ska behöva utstå klander eller behöva räkna med utfall och konsekvenser av det man gör. Vare sig man är politiker eller yrkesutövande. Det här ersätts av många och snåriga reglementen som också distanserar från personligt ansvar.

    Det borde ses som sunt och naturligt med hierarkier som baseras på vad man själv och ens organisation ska åstadkomma. Det är också sunt att få utveckla självförtroende och frihet i ett yrke i samklang med erfarenhet och yrkeskunskap. På alla nivåerna i hierarkin. Hierarkier innebär inte att man måste nedvärdera de lägre nivåernas insatser. Så länge det görs en god insats är alla nivåer värda respekt.

    Socialismens historiska mindervärdeskomplex kring att tillhöra de lägre nivåerna i hierarkin, är väl orsaken till att man drivit utjämning för långt. När jämlikhet slår över till likhet – vi är alla lika och ska ha det likadant (utom den nya styrande klassen förstås), då försvinner tryggheten i att det finns auktoriteter som man kan få lita till och som bör veta bäst och kan ta ansvar. Rädda och osäkra patienter och elever blir anklagande gnällspikar mot allt och alla. Och de olika yrkeskårerna riskerar utbrändhet och vantrivsel.

    Liked by 4 people

    • Björn G skriver:

      ”Alla vill bestämma mycket”.

      Njaa, tror att politiker, massmedia och myndigheter vill bestämma mer.

      Socialismens historiska förakt för dugligt folk är vida känt, genom de avrättningar Stalin, Mao och Pol Pot genomförde.

      I ett socialistiskt land skall alla vara lika dåliga samt beroende av politrukerna och deras lakejer.

      Liked by 8 people

  4. Björn G skriver:

    Tack Patrik,
    för en finstämd krönika om vad det döende Svenska folket har drabbats av.
    Inte undra på att politikerföraktet, medieföraktet och myndighetsföraktet når rekordnivåer.

    Liked by 4 people

  5. Östrahult skriver:

    Sjukvården är ett av de områden som drabbats av politiseringen, med bl a följande negativa resultat:

    • Politisk styrning leder till pseudo-verksamhet och konstiga prioriteringar, typ värdegrund, genus etc
    • Politisk styrning leder till att fel chefer utses, typ avdankade militärer i skolsystemet

    Sjukvård är inget jag är insatt i men jag har noterat att det finns ett milt uppror på gång, se t ex
    http://lakartidningen.se/Opinion/Debatt/2018/01/Manifest-for-lamplig-styrning-av-halso–och-sjukvarden/

    Mitt intryck av detta är att här ser vi ett allvarligt symptom som indikerar ett behandlingsbehov. Dessvärre måste upproret bli mindre milt och uppvisa mera fighting spirit för att påverka.

    Läkarupproret är ett av flera initiativ som reagerar på samhällsutvecklingen men man måste bli synligare och söka meningsfränder. Den alternativa bokmässan är ett bra forum tror jag, där borde alla samlas som vill agera och propagera.

    Liked by 1 person

    • Gustav Hjelm skriver:

      ”… typ avdankade militärer i skolsystemet”

      Det skadar nog inte att en liten rännil testosteron rinner ner i skolans östrogenhav…

      Liked by 2 people

      • Östrahult skriver:

        Så får man gärna tycka och tro men verkligheten är en annan. De avdankade som tar sig in i skolsystemet gör det inte pga av att de är experter på pedagogik eller på skolans organisation utan för att de är skickliga på att dupera politiker och behöver ett nytt jobb.

        Gilla

      • olle holmqvist skriver:

        från verkligheten:
        I en medelstor kommun, moderaterna utnämner en pensionerad officer till ordf i socialnämnden. Panik bland de där socialarbetande…moderat !…officer ..! Hur ska en sån kunna begripa vårat ? Efter något år visste man: Han var den bästa politiker vi nånsin haft ….
        Därför – att han begrep när han inte begrep, hur man återanpassar en ung knarkare,
        Han lyssnade noga – på dem som kunde lagen och hade erfarenhet.

        Det är nog en bristegenskap här och var, att begripa när man inte begriper.

        Liked by 3 people

  6. 5ven55on skriver:

    Tyvärr har advokatkåren lyckats förverka sitt förtroende under brunråttan Rambergs ledning. Det enda sätt de skulle kunna få tillbaka förtroendet är genom att göra avbön och frivilligt återbetala alla pengar de lurat till sig. Då kanske vi så småningom skulle kunna börja lita på dem igen. Kanske.

    Liked by 5 people

  7. Lennart Bengtsson skriver:

    På min tyska temugg står följande tänkvärda ord

    Jeder macht was er will,
    keiner macht was Er soll,
    aber alle machen mit!

    Och nog är detta en del av tidens problem.

    Liked by 2 people

  8. Jan Andersson skriver:

    Det här var nog bland det viktigaste du har skrivit, eftersom det sätter fingret rakt i bröstet på socialismens överförmyndarmentalitet.

    Jag associerar också till det gamla skråväsendet i Sverige och i de flesta västländer för inte så länge sedan. De styrde själva över sin verksamhet, vilka som skulle läras upp av vem, vilka som blev mästare och hur många som fick finnas på varje ort för att inte skapa överetablering och prisdumpning. Kvalitetsbegreppet var ledstjärnan och motivet bakom varje föreskrift och beslut.

    I England fick varje ny generation möbelsnickare börja sin karriär med att lägga upp ett virkesförråd för ytterligare nästa generation efter dem själva; ingen möbel skulle tillverkas av virke yngre än 25 år. Därför är idag många engelska antika Chippendalemöbler oöverträffade vad gäller kvalitet.

    Aristoteles (384-322 BC) utgav några principer som egentligen är avsedda att gälla för konstnärer, men där några är universellt giltiga:

    ”That an objective quality can be applied to any art, since people skilled at their craft know the cause of each thing that is done. ”

    ”That one is not restricted to be born with a talent, but can also develop skill through virtue and practice.”

    ”That only a painter has any real authority to criticize the paintings of others.”

    I dag frågar inte många efter kvalitet, utom kanske just i vården. Men var finns dagens mästare?

    Liked by 3 people

    • Björn G skriver:

      ”Det här var nog bland det viktigaste du har skrivit”

      Håller helt med dig Jan.
      Denna, Patriks problemformulering är ett mästarstycke!

      Hoppas att den efter valet tillträdande makten använder Patriks gedigna kunnande för att restaurera den Svenska staten och åter ge de dugliga kårerna ansvar för sina professionsområden.

      Liked by 2 people

    • olle holmqvist skriver:

      ””That one is not restricted to be born with a talent, but can also develop skill through virtue and practice.”

      Utifrån nutida genetik och biologi:
      begreppet arvbarhet, hereditabilitet. Hög sådan: flinskallighet genernas diktatur, kan inte tränas bort. Överarmsmuskler, låg arvbarhet, klent om dålig träning,, patologiska monstrositeter om mycket träning. Musikalitet: Hög arvbarhet, men begåvat barn utan lektioner, blir sämre än obegåvat med undervisning.

      Arvbarhet, begreppet borde ingå allmänbildning..Men gör inte så, i likhet med andra biologiska begrepp som neoteni och heterosis. Begreppen är hjälpverktyg f a först det mänskliga.

      Gilla

  9. Oron i en gammal väckarklocka skriver:

    Jag ser i bilder. Jag ser hur Patrik som barn plockade isär den gamla väckarklockan. Tog ut alla kugghjulen, axlarna och fjädrar för att förstå hur klockan fungerade. Och hur han misslyckades med att sätta ihop klockan igen. Men utan att förlora nyfikenheten.

    I dag har klockan ersatts av samhället självt. Patrik försöker hitta delarna som får samhället att ticka på. Kanske var det klockans oro som fascinerade honom allra mest i unga år. Och att han som vuxen tar oron på allvar. Och vill berätta om den. För professionella kårer fungerade förr som kugghjulen i gamla tiders klocka. Man drog då och då upp klockan. Sedan tickade den på som vanligt.

    Men dagens klockor saknar helt kugghjul. Världen har gått och blivit digital. Att plocka isär en digital klocka ger inga direkta ahaupplevelser. Den egna samtiden låter sig svårligen förstås.

    I vår tid har politiker svarvat bort alla kuggar på äldre tiders kugghjul och gömt dem i någon låda. Skollärarkåren, läkarkåren, advokatkåren, sjuksköterskekåren, officerskåren, universitetsprofessorerna, ämbetsmannakåren greppar inte längre in i varandra, i ett samhälleligt maskineri. Får inte samhället att ticka som förr.

    Det enda som hörs är numera är politikernas tal om egen oro. Men då handlar det inte om den oro som barnet Patrik petade ut ur en gammal väckarklocka. Inte heller om den oro som den vuxne Patrik känner inför sin egen samtid. Det handlar mer om oro att förlora makten. Där äldre tiders kårer varken får tick eller tack.

    Liked by 6 people

  10. svenne skriver:

    ”Frågan är vem den eventuellt döende personen skulle lita mest på. ”Det här handlar ju om enskilda människors liv eller död”, säger Strandhäll med darr på stämman”.

    Om man – innan man blir sjuk och har förståndsgåvorna i behåll – berättar för sina anhöriga att man inte vill leva som en hjärndöd krukväxt, om en sådan situation skulle uppkomma, utan då i stället önskar att livsuppehållande åtgärder avslutas och att detta skulle bespara mycket lidande. Men det gäller att vara mycket tydlig och övertygande så att släktingarna verkligen tar åt sig denna information och vidarebefordrar detta till ansvarig läkare då man ligger där.

    Med tanke på den resursbrist, som av känd anledning, nu råder inom sjukvården så tas nog ett sådant önskemål emot med öppna armar och det har till och med stöd av en professor ”vars forskning inriktas på att bekämpa nationalism, konservatism och invandringskritiska attityder”.

    Utdrag ur FRIA TIDER 29 mars 2013:

    ”Svenska pensionärer är den mest fördomsfulla gruppen, hävdar Mikael Hjerm, professor i sociologi och expert på mångkultur vid Umeå universitet.
    – För att tala klarspråk: När de dör kommer saker att förändras till det bättre, säger han i en intervju”.

    Ja, här handlar det verkligen om liv och död. Om man är äldre och, på eget initiativ, medverkar till att motverka sjukhusens platsbrist genom att påskynda sin egen död och ”förändra saker till det bättre” så tillgodoser man ju både och sjukvårdsmyndigheternas och Mikael Hjerms önskemål.

    Liked by 1 person

  11. Göran Nilgard skriver:

    Ett fenomen som kommer från näringslivet som sedan 80-talet arbetat med kvalitetsprocesser för att säkerställa bl.a. sina produktionsprocesser. Med en standardiserad output som t.ex. en Toyota bil blir resultatet världsklass. Naturligtvis har de statliga och kommunala organisationerna länge sneglat i denna riktning och försökt nå framgång och effektivitet på samma sätt. Genom att så långt det är möjligt standardisera processer för att eliminera fel (den mänskliga faktorn t.ex.) Ofta hoppas man optimistiskt på att transformationen skall gå snabbt. Att det skall ta 3 -6 mån eller max 2 år att skapa produktionsprocesser och en organisationskultur som det för en konkurrensutsatt organisation tar minst 5 – 6 år ibland 20 år att uppnå.
    En sådan process upplevde jag i en statlig organisation under två och ett halvt år. Man hade devisen ”här gör vi allt rätt”. Och bestraffade (sic!) alla fel som begicks. Vad fick man då? Man fick en organisation som ”inte gjorde fel”. Samma sak? Nej, organisationen fick försiktiga medarbetare och en output som blev allt mindre. Men då blev det väl problem? Nej, för det som skulle levereras var oftast inte definierat och därmed mättes man inte på sina leveranser utan istället på hur många fel som upptäcktes. Det enklaste sättet att lyckas blev då att bara göra det man var säker på och den mängden arbete blev då oftast liten. Men problemet med oklar output löste man genom att göra en restriktion, sin budget, till sitt mål. För att kunna säga: Vi höll budgeten!

    Min poäng är, att det man inte riktigt verkar förstå, eller vilja förstå, i de offentliga organisationer jag sett på nära håll är att den organisationsmognad man strävar mot i en marknadsorganisation har delegerat ett stort ansvar till medarbetaren. Inte tvärtom!

    Liked by 2 people

  12. Ulrika skriver:

    Finns inte något som motsvarar en ‘living will’ i Sverige? Dvs ett dokument där man anger vad man vill eller inte vill ha när man närmar sig slutet och inte kan själv säga ifrån. Förenklar situationen i synnerhet om man riskerar oenighet inom familjen.

    Liked by 2 people

  13. kvellulvblog skriver:

    Själv har jag varit aktivt arbetande läkare sedan slutet av 60-talet, fram till min pension 2010. Jag kan bekräfta PEs beskrivning av sjukvården under dessa år.

    Dessutom har jag haft god insyn i skolvärlden, från såväl lärarhåll som elevhåll, från 50-talet till idag. Jag har också sett skolsystem i andra länder än Sverige. Även PEs synpunkter om skolan delar jag.

    Den byråkratins kräftsvulst, som infiltrerar hela vårt samhälle med sin förlamande effekt på i stort sett alla verksamheter har vi sett resultatet av på nära håll och i närtid. Det är DDR samhället , där professionella personer reduceras till betjänter, och styrs av människor utan annan utbildning än utövande av makt. Där lydnad uppåt och sparkar nedåt gäller. Vi är snart där, vi är redan framme vid avskedande pga yttrande som ej gillas av PK-samhället. Nästa steg blir Stasi.

    Det tar tyvärr lång tid innan de normala människorna välter av sig sitt ok. Att anklagas för rasism, med mera befängdheter skrämmer, liksom tidigare brännmärkningar i historien, kulak, revisionist, anti-krist, har gjort. Det täpper till munnen på förnuftet.

    Liked by 9 people

    • Richard skriver:

      Ja, det är en väldigt tråkig utveckling. Vi måste vända den.

      En annan sak de beskyller oss för är att ”hata” (”hatsajter” etc…). Jag har aldrig känt igen mig i det. Efter hand har jag dock blivit argare ju längre samhällsförfallet gått och ju mer de tjatat sina invektiv. Nu börjar jag nog kunna leva upp till hat-epitetet ibland i alla fall.

      Liked by 8 people

  14. Tina skriver:

    Vi har läkarbrist i Sverige för att lärarfacket, ett skrå kan man kalla det, som enda yrkesgrupp under lång har haft rätt att bestämma om antalet utbildningsplatser. De har i många år hållit antalet nere för att gynna sin egen lönesättning.

    Skråväsendet förr gynnade alltid sin egen etniska grupp, t. ex. inga ester eller letter tilläts väljas in i de framför allt tyska och svenska skråna i Baltikum. Ester hölls i slaveri på landsbygden, och om de med livet i behåll lyckades rymma till städerna med stadsprivilegier fick de behålla livhanken men hölls som billigast möjliga outbildade arbetskraft. Ingen utbildning i något skrå eller gille var tillåten för dem.

    Så går det när yrkesgrupper får bestämma själva.

    Liked by 1 person

    • Björn G skriver:

      Hej Tina, du är inte själv läkare förstår jag av din text.
      Läkarbristen beror inte på skrået, det är en politikermyt, som många andra myter vi dagligdags serveras.

      Bristen består i att 70-80 procent av läkarens tid använts till den politiska byråkratin, såsom landstingsdokumentation, försäkringskassa, socialstyrelse, samt övriga politikerfomulär.
      Hade yrkesgruppen fått bestämma själv hade det sett annorlunda ut.

      Liked by 6 people

  15. Tom Nässbjer skriver:

    De nationsbärande kårernas utfasande är nu i stort slutförd och det ”sovande folket” låter maka på sig;
    det under lång tid uppbyggda kulturella kapitalet förskingrat, nationens bordssilver nedsmält.

    Gilla

  16. Linden skriver:

    Läst på Samnytt: Nujen kommer tillsammans med Alexandra Pascalidou att leda debatten med titeln ”Svarta jobb och osund konkurrens – hur får vi sunda villkor?” i regi av byggbolaget Veidekke.
    Det är författaren Katerina Janouch som på torsdagen uppmärksammar den anmärkningsvärda kombinationen.

    Nujens familj har betalat 80 000 i svarta pengar till den dömde terroristen Rakhmat Akilov för just byggarbeten på Gotland.
    I debatten medverkar bland andra arbetsmarknadsminister Ylva Johansson (S).

    ”PKisterna verkar alltid komma undan och flyta ovanpå.
    Pensionären som uttrycker sig lite olämpligt på Facebook straffas obarmhärtigt.

    Nujen som bevisligen varit med och sponsrat vår värsta terrorist med svarta pengar,
    Belönas ( troligen välavlönad) med att i sällskap med en S minister leda en debatt om svarta pengar och dito jobb.
    Fullständigt surrealistiskt .

    Att Ylva Johansson inte visar bättre omdöme än så här är graverande.
    För att inte tala om byggbolaget.”

    Liked by 6 people

    • Listan skriver:

      Återigen.. 80, 000 för tjänster av outbildad svart arbetskraft, inte vet jag men det är en faktor 10-50 mer än jag ger för städtjänster och röjarbeten. Det bli angeläget att när nuvarande SÄPO-chefen är sparkad att få undersökt om Nujen är en skojande terrorfinansiär.

      Liked by 3 people

      • Anders L. skriver:

        Alltså, det påstås vara 85 000 kr för 6 v. arbete: skulle betyda 250 kr/h svart om det var alla dagar, 8 h. Måste vara ersättning för något annat också. Fråga Veidekke?

        Gilla

  17. Lars skriver:

    Förvandlingen av övre medelklass tjänstemän till tjänstehjon drivs av kapitalismen och lönsamhetskrav. Mycket utpräglat inom IT. Det handlar om upplösning av yrkesroller, men man kan inte se och förstå utan att ta med systemen i ansatsen till förståelse dvs det är skolan som system som inte fungerar under tyck från omgivande samhälle. Människor anpassar sig och skapar roller i ett system. Det hjälper inte med lönelyft för att ändra hur systemen fungerar. Bakom släpande löner i läraryrket ligger också den fackliga motviljan att korrigera anställningstid och närvaro i skolan liksom skolans oförmåga att rationalisera sin verksamhet t.ex. genom större klasser och centralt utbildningsmaterial och med oförmåga till ordning och reda i klasserna och relation med föräldrar.

    Lärare träffar man i deras klassrum bakom stängd dörr på tu man hand och aktar sig noga för att kritisera. Klassrummet är deras revir. En roll är också ett mänskligt revir.

    Patrik, du kommer aldrig att förstå samhället utifrån tankar om marknadskapitalismen som erkännande av kunskap och kompetens och stat och politiker som motsats. Men vi har mycket lågkompetenta politiker.

    Gilla

    • Björn G skriver:

      ”Förvandlingen av övre medelklass tjänstemän till tjänstehjon drivs av kapitalismen och lönsamhetskrav.”

      Jomenvisst, så skriver en sann socialist – det är alltid kapitalismen som är boven.

      Kan det inte vara så att det är socialismens ‘fula tryne’, som har gjort Sverige till den vilsna stat vi dagligen möter.

      Liked by 3 people

      • Lars skriver:

        Snälla, jag har sedan länge lämnat borgerliga och socialistiska ideologier, tittar mer på hur samhället fungerar. Det är så att när jag läser dina kommentarer om socialister förstår jag att du är dompterad och inte förstår hur världen och media fungerar och styr ditt beteende och motsvarande för sådana som V och Mp. Nu säger jag inte att JAG vet hur den fungerar, men man måste försöka, eller borde försöka, förstå att man hela tiden är utsatt för ideologiskt bombardemang från höger och nyliberaler.

        Nu har jag bara av erfarenhet och diverse samtal med kollegor kunnat konstatera att t.ex. IT personal numera betraktas som utbytbara kuggar och mer av slit och släng varor och det gäller den privata sektorn. Min slutsats är inte att det är något specifik för den privata sektorn, snarare att man har mer skydd i den offentliga (t.ex. mot konjunkturnedgångar, anställningsskydd) men jag konstaterar också att kostnadskontroll och besparingar genomsyrar mycket av offentlig verksamhet liksom styrmodeller från den privata sektorn (NPM) och lean (som kan tillämpas på tjänsteproduktion om man gör det rätt).

        Så ordet lönsamhetskrav kan tillämpas även på offentlig verksamhet t.ex. i form av cost benefit kalkyler över samhällsnytta, budgetmässigt måste man få intäkter och kostnader att balansera, lönekostnader måste hållas nere t.ex för vårdpersonal (man kan inte höja skatterna mer, inte sedan 80-talet faktiskt).

        Kapitalismen då? Ja i motsats till planmässig styrning (som jag inte tror på) och frågan om kundorientering mm liksom vad jag skrev om lönsamhet, så är det ju faktiskt så dvs kännetecken på kapitalismen går igen i det privata (numera även med friskolor).

        Men annars var det bara en snabbt ordval, tänkte väl på Patrik och alla de som tror kapitalismen belönar folk rättvist (jag skrev väl så också) och att den professionalisering han efterlyser bland lärare inte ens inom privat verksamhet är enkel att upprätthålla, mer vanligt där man är starkt organiserade och har någon form av monopol som kan sätta gränser mot nykomlingar t.ex. läkare, piloter, advokater och åklagare och domare (tingsmeritering) osv dvs helt normalt sätt att se på marknadsekonomin. Så vad Patrik tycks efterlysa är att STATEN ska ge lärare en särställning (t.ex genom att kräva lärarlegitimation, men det stämmer inte med marknadsbehovet, många skolor kan inte göra så pga brist.

        Gilla

      • Lars skriver:

        Björn G, hur lång tid ska det ta innan du förstår att de partier du röstat på (troligen borgerliga i alla fall) faktiskt är de som bl.a. genom dominans i media och som hälften av riksdagsledamöterna är de som skapat den här situationen vi har i landet och att befolkningsökningen är ett nyliberalt projekt? Du har alltså missförstått hur samhället fungerar, du anser all är ”socialisternas” fel? Begriper du inte att sedan krisen 1992 så är det nyliberaler som dominerat S och Mp? V är bortom förstånd.

        Du har gjort fel Björn. Det svider väl?

        Att sedan SD känner mer gemenskap med M är ett fattigdomsbevis.

        Gilla

    • olle reimers skriver:

      Lars, som vanligt är du fel ute. Du ser inte vad som är nosen respektive svansen på odjuret.

      Varifrån kommer och styrs de starka fackföeningarna med alla sina krav på kontroll och det de kallar rättvisa?

      Nyckelordet i ett socialistiskt system är kontroll. Problemet med kontroll är att det inte finns någon yttre gräns.

      Ett marknadsstyrt system innebär att ingen kraft får för mycket makt eller kontroll. Det är skillnaden.

      Patrik både förstår och uttrycker det korrekt. Du är förblindad av din tro på blandekonomi. Det finns inte, fungerar inte och går obönhörligen mot sin egen undergång.

      Kontroll eller inte. Det är vad saken gäller.

      Gilla

      • Lars skriver:

        Du har ju inte förstått ett dugg av hur marknadsekonomier fungerar. Man kunde tro du var indoktrinerad på handelshögskolan i ny-keynesianism eller monetarism. Jag föreslår att du läser på och inte bygger din förståelse på amsagor, Bakom de ekonomiska modellerna finns en målmiljö, verkliga system, som är svåra att beskriva med enkla samband och svåra att förutse med tanke på alla krafter som verkar där t.ex. maktförhållanden mellan fack och arbetsgivare, stat och demokrati, media och finansiella maktcentrum.

        Själv har jag en tanke om att äsa den här boken, men just nu får den vänta:

        https://www.adlibris.com/se/bok/the-last-phase-in-transformation-of-capitalism-9780853452119

        Patrik har försvurit sig till nyliberalism någon gång på 80-talet i besvikelse över den socialistiska praktiken och i besvikelse över socialdemokratins utveckling i Sverige gissar jag, men han gick från en marxistisk extrem till en nyliberal extrem. Privatisering av förskolor är en sak, privatisering av grundskolor av en helt annan dignitet. Sverige har idag det mest ”kapitalistiska” marknadsutsatta skolsystemet i världen vid sidan av Chile, men Chile backar och har infört krav på stiftelseform för ägandet. I Sverige fungerar friskolesystemet uselt sett till helheten och hur de kommunala skolorna hamnar på undantag och i längden öppnar man även för privata avgifter. Inte ens USA har den typen av marknadsutsättning av grundskola och gymnasium. Så Patrik tillhör nog de som behöver ompröva sin inställning. Nu ska man säga att 80-talets Sverige med ganska militant fack och en socialdemokrati som sneglade för mycket på den mer utpräglade socialismen i öst var en miljö som inte bara Patrik vände sig mot utan även undertecknad.
        Man måste ha med sin egen begränsning och tidsandan och svårigheten förutse utvecklingen i minne när man bedömer sina egna gärningar och åsikter och den som stelnat i en inställning man nått i tjugo års åldern som t.ex. våra politiska broilers skulle då inte jag lita på (vem skulle köpa en begagnad bil av Rheinfeldt?) Men facket behövs för marknadsmodellerna ger inte sanningen om kapitalismen dvs det system vi och hela västvärlden anammat. Diktatur, totalitarism, statlig styrning, finansiella makt centrum, det finns även i kapitalistiska system. Se på Ryssland, Singapore, Kina och även USA. Trump visar på att något är fundamentalt fel med USA’s eliter oavsett om han har rätt rpgram elelr inte. Han skulle inte ha blivit vald annars.

        Gilla

      • Lars skriver:

        Kontroll? Ja, det önskar och strävar varje företag i den kapitalistiska världen efter och kräver att stater försöker balansera och skapa en kontrollerad miljö, med institutioner och konjunkturpåverkan, med klara spelregler och ordning och redan. Kontroll strävar även vi vanliga individer att uppnå. Vem vill se en konjunkturnedgång slå ut arbetsplatsen? Vem vill se konkursen av företaget vara en följd av en utveckling vi inte kan förutse?

        I marknadsekonomin talar man om tävlan, om konkurrens på en fri marknad, vilket antagligen är ouppnåeligt om man betänker alla villkor som då måste gälla t.ex. full kunskap om framtiden, full information om produkter, företag och tjänster etc.

        I verkligheten strävar företagen mot monopolistisk konkurrens. Michael Porter gjorde sig ett namn genom att vända på nationalekonomins studier kring vad som begränsar konkurrens och skapade vad han kallade Konkurrens strategi dvs segmentera marknaden, skapa inträdesbarriärer, storleksfördelar osv..

        Baran och Sweezy som övergav Marx byggde vidare med teorier om monopolistisk konkurrens, men monopolistisk konkurrens är inte något begrepp som nationalekonomin, men teorierna kan dateras till 70-tal.

        https://www.adlibris.com/se/bok/monopoly-capital-9780853450733

        Gilla

      • Lars skriver:

        https://larspsyll.wordpress.com/2018/06/28/krugmans-formalization-schizophrenia/

        Här lite substantiell kritik av en mer påläst figur. Lars Syll är en frisk fläkt, en motsträvig professor på den post-keynesianska arenan, doktorerad i ekonomisk historia och i nationalekonomi och fokuserad på idehistoria och filosofi och på det vetenskapliga fundamentet. Här diskuterar han nationalekonomers modelltänkande och brister i detta.

        Det är intressant om man jämför med vanliga dödliga (oss) och våra mentala bilder av hur världen fungerar. Är det DN som visat oss vägen? Dagens Industri? Handlar allt om propaganda, om reklam? Är handelshögskolestudenten i praktiken indoktrinerad i ett visst tankesätt som bygger på modeller? Finns den rationella människan? Är individperspektivet rätt om man ska se på samhället? Handlar allt om den egna viljan? Genetiken? Systemen? Slumpen? Politiken? Makten?

        Vi som varit med har ju sett att en professorstitel inte borgar för kunskap och kompetens även om vi erkänner den specifika sakkunskapen. Hur ska vi kunna välja? Ska Milton Fridman, salig i åminnelse, välja åt oss?

        Gilla

      • olle reimers skriver:

        Ja, man ska utgå från individen. Så snart vissa individer börjar kategorisera andra är man på väg till den tyranniska socialismen.

        Gilla

      • Lars skriver:

        Individ i relation till system, individ OCH system. Dubbelriktad påverkan. Individ OCH familj, Individ OCH samhällsförhållanden. Individ OCH skola. Ingen står ensam fri att tänka. Ingen utvecklas på egen hand. (Det är en del av kritiken mot nationalekonomin att man söker Micro fundament för macro och att det är den rationella individen man utgår från. Det har inge med socialism att göra, men jag förstår dig som att du ser liberalism, med sin individorientering i motsats till socialism med individen som derivat av samhälle och kollektiv och visst fanns tankarna för trettio år sedan, allt var samhällets fel osv. Men det är en falsk dikotomi, men den lever kvar inom en hel del av den gamla Freudiansk inspirerade psykologin och på sitt sätt i den systemorienterade psykologin, där man inte ser på individen separat från systemet.)

        Gilla

      • olle reimers skriver:

        Det är skillnad på att organisera sig för att få saker och ting att hända. Det måste man givetvis göra i alla samhällen.

        Skillnaden ligger i synsättet. Det fiffiga med marknadsekonomin är mångfalden och de olika konkurrerande lösningarna som skapas därigenom, Samhället blir dynamiskt.

        Sätter man däremot kollektivet i första rummet löper pilarna mot ett centrum, som till slut blir förvävande för de 90 % av isberget som befinner sig under ytan.

        Socialismen och andra ideologier strävar efter att hitta EN lösning i stället för att inse att det är dynamiken som är lösningen.

        Alla organisationer bör därför ha ett bäst-före datum inbyggt kompletterat med en Babels Torn-effekt som gör att det rasar när man försöker göra det för stort.

        Att försöka hitta slutgiltiga lösningar är bara uttryck för ångest. I stället bör man anamma livets oförutsägbarhet och i varje läge jobba för att förbättra just detta läge.

        Gilla

      • Lars skriver:

        Håller i stort med, ser det som att ett pluralistiskt (makt) samhälle är grunden för framväxten av kapitalismen i Väst Europa och sedan USA och som styrkan i den västerländska kapitalismen. Jag kan inte se att individuell frihet egentligen finns utan inslaget av pluralism, människan är flockdjur och oftast beroende t.ex. för sin försörjning, men förvisso är en individ (ett system i sig) självständigt från olika system, aldrig helt en del av och relaterande till många system. Stern mfl har ju också påvisat att spädbarnet är aktivt och självständigt från start dvs någon slags symbios med modern finns inte, men ett oerhört intrikat växelspel. Det ger mig en bild av ur en person aldrig helt är en produkt av en familj t.ex. utan utsatt från påverkan och delaktig i andra grupperingar. Gruppdynamiken gör ändå att människor tenderar forma gemensamma åsikter och värderingar t.ex. här på DGS eller i arbetslivet eller i skolan och inte eller utan och.

        Jag är inte så säker på att man kan sätta likhetstecken mellan marknadssystem och pluralism, men marknadssystem ger onekligen den tävlan mellan maktcentra (mellan organisationer/system) som du avser. I t.ex. Kina och Ryssland har du marknadssystem, men centraliserad politisk och ekonomisk makt i vissa avseenden (men man måste nog ta hänsyn till faktiska intressekonflikter mellan t.ex. regioner och organisationer). I väst har vi i praktiken mediala monopol eller monopolistisk konkurrens, finansjättar med egna intressen och det finns politiska och mediala styrmedel. Kollektiv organisering som t.ex. fack, partier eller medborgarrörelser är ju även det inslag i pluralismen. Ser vi på fack i Sverige så har ju blivit alltmer tandlösa efter krisen på 90-talet och partierna förlorar medlemmar och tycks få allt mindre legitimitet.

        Jag tror demokratin är en följd av pluralismen, inte tvärtom, det fanns föregångare för att lösa intressekonflikter och lagstifta ända tillbaka till de grekiska staterna och till Rom. Personligen tror jag pluralism, fritt informationsflöde, organiseringsfrihet, transparens, lagstiftning, institutioner, gemensam kultur är en förutsättning för utveckling och ekonomisk tillväxt och min förhoppning är att det ska visa sig vara så även i Ryssland och Kina med tiden. Kan visa sig vara fel.

        Liked by 1 person

  18. Lars skriver:

    Min kommentar försvann om vården. Den var diametralt annorlunda än Patriks artikel och gick dels ut på att läkare är överbetalda pga de har monopolkontroll över utbildningen, dels att läkarkåren visst är respekterad som profession och att man med god etik lyckats få bort långvården sedan 90-tal och att det alltid är läkarens ansvar fatta beslut.

    Sedan gick jag in på primärvården, att man betalar sämre och att alla läkare ska till sjukhus, som är överutbyggt. Jag förstår som andra att dessa är administrativt övertunga idag, men det hänger på organisationen, inte professionaliteten.

    Likaså konstaterade jag att man efter en akademisk examen behöver ca tio års yrkeserfarenhet att bli helt kompetent och det gäller läkare, där det tar ca tio år med utbildning, AT tjänst och ST tjänst, men att det är betald aktivitet precis som för ekonomer, civilingenjörer mfl.

    Dessutom konstaterade jag att det samtidigt i Sverige finns både övertro och underskattning av utbildning, övertro att inte erfarenhet behövs och underskattning i att utbildning inte behövs. Idag tar man inte en nyexaminerad akademiker och sätter på toppjobb som på 60-talet (det är antagligen en orsak till att det ser ut som det gör idag), men undantag finns t.ex. DN och Wolodarski och i en del traditionella företag, där man inte anpassat sig till verkligheten (ofta traditionstyngda med betoning på lång tjänstgöringstid).

    Gilla

  19. Gunnar Strandell skriver:

    Läser just nu ”Skin in the game” av Nassim Nicholas Taleb.
    Han skriver just om att vi på olika sätt för in organisationer och byråkrater som utformar regler och och råd utan att någonsin behöva konfronteras med de människor som har att verkställa dem eller drabbas av dem. De har ett arbetsliv utan risker, där de aldrig kan förlora och har sin utkomst säkrad, vad som än händer.

    Det är läkaren som har att ta besluten eftersom det är denne som får ta konfrontationen och konsekvenserna om patienten, anhöriga eller kollegor opponerar sig.

    Varje avsteg från att ta personligt ansvar för sina handlingar leder till ett sämre samhälle och historien har visat att ett storebrorssamhälle är katastrofalt oavsett vilken grund det vilar på.

    Liked by 2 people

    • olle reimers skriver:

      Jag har nyss läst den. NNT har lyckats sätta fingret på det centrala i det mänskligt organiserade samhället.

      Den som inte satsar något har ingen talan.

      Liked by 1 person

  20. Petrus skriver:

    Det faktum att man idag är bra mycket mer benägen än för 30 år sedan att stänga av livsuppehållande behandling hänger väl inte så mycket ihop med läkarnas förlorade auktoritet.

    Vad det handlar om är att man sedan början av 90-talet skurit bort 2/3 av vårdplatserna. Pengarna behövs till annat (t ex ensamkommande flyktingbarn). Sverige har nu minst antal vårdplatser per invånare i Västeuropa.

    Jag har själv fått uppleva konsekvenserna av det här som anhörig. Efter 2 månader tyckte man att det var dags för min ena förälder att dö. Därför skruvade man upp dropptakten drastiskt och ökade morfindosen med 50 % så att fingrarna svullnade upp och min förälder inte blev kontaktbar. Sedan sade man ”kolla, nu måste vi stänga av livsuppehållande behandling”. Trots att jag sade nej tjatade man som som fanken i 2 timmar. Sedan gav man sig i viss mån men fortsatte med änglamakeri light. Min förälder levde 2 månader till och kunde fram till 14 dagar innan döden se på TV och prata. Det kunde ha blivit 2 månader till. Mer uppenbara avlivningsförsök av friskare åldringar förekommer också. Här är en artikel om Salme, 93, som man försökte törsta ihjäl:

    http://www.aftonbladet.se/nyheter/article15704388.ab

    I början av 70-talet låg en släkting till mig som okontaktbart vårdpaket i en sjuksäng i 3 år. Då var det resterna av kristen etik som gällde. Så länge det eventuellt fanns någon liten hjärnaktivitet var det viktigt att hålla liv i patienten, i alla fall om man hade råd.

    Liked by 1 person

    • Lars skriver:

      Undertecknad har jobbat någon månad på långvården. Den var inte beundransvärd, det var inget liv för flertalet patienter. På äldre dar har jag följt ett antal gamla och mina föräldrar avsluta sina liv. Jag har inget att anmärka på. Däremot fungerar kopplingen mellan sjukhus och hemtjänst och vårdenheter utanför sjukhus illa. Jag tror man ska undvika att ta till sig av journalisters skrämselrapportering liksom man inte borde ha köpt Bengt Westerbergs okunniga tankar om ”eget rum i vården” eller att ”alla gamla ska vara hemma så länge som möjligt”. NU är ålderdomsvården enbart för de som är så sjuka att miljön blir olidlig, det var annorlunda på 70-talet när de gamla på ålderdomshem var omkring 75 år. Idag borde man se seniorboenden för de över 65 (det är alltid enklare med hemtjänst där koncentrationen av äldre är större), men här har man nedrustat och seniorboende är förbehållet kapitalstarka pensionärer dvs villaboende som kan betala insatserna till oftast nybyggda hus.

      Man ska självklart ha i beaktande bristen på rum inom vården generellt och behovet att skriva ut patienter så fort som möjligt, vilket ställer krav på hemtjänst och vård centraler (där privatisering går stick i stäv med behovet av geografisk lokalisering nära patienter). Det går också stick i stäv med att primärvården är liten jmfrt med kringliggande länders lösningar på sjukvårdsproblematiken. Självklart undrar man varför man på sjukhusen inte har extrarum till förfogande utan ska behöva lägga patienter i korridoren eller skicka hem när man kan. De senare patienterna är väl oftast mindre vårdkrävande på ett sjukhus. Antagligen är det företagsekonomer från Handelshögskolan som räknat ut att man kan använda kostnad per säng som begrepp….

      De flesta gamla jag mött har varit livrädda för att hamna på långvården.

      Gilla

      • Lars skriver:

        En del av problematiken måste rimligen ligga i behovet att bygga ut primärvården och koppla till hemtjänst, men mycket ligger nog även i bristande kontaktformer mellan sjukhus och primärvård. Rimligen borde man koncentrera sig på vårdkedjan för given patient dvs ett patientorienterat processtänkande helt i linje med Lean för tjänsteproduktion där kvalitet står i fokus och nollfelstänkande eftersom avvikelser från normalflödet av patientbehandling kostar oerhört mycket mer per patient än vad huvudflödet gör.

        Men vi får lämna problematiken till våra landstingspolitiker. Propåer finns ju om att förstatliga hela vården, men det skulle å andra sidan bli en enorm koloss, så det förefaller inte genomtänkt. Däremot skulle man kunna tänka sig, åtminstone jag som amatör, andra huvudmän för kedjans olika delar t.ex. landsting för hemtjänst och primärvård, staten för akademiska sjukhus, mindre sjukhus administrerade separat regionalt, med landsting som huvudmän. Utjämning av skatteintäkter för området borde nog ske så att det är lika för alla delar av landet dvs statsfinansierat.

        Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.