I Patrik Engellaus bok Guds strategi – ska han lyckas den här gången? (2008) ger han en tolkning av Bibeln. Det är ingen traditionell religiös tolkning. Han skriver att han läst Bibeln av ”nyfikenhet, inte så mycket för att jag hoppas få vägledning i livet.”

Engellau har även läst Koranen av samma skäl, och han jämför de två böckerna. Koranen, menar han, erbjuder inte samma ”mystiska lyft” som Bibeln. Jag är benägen att hålla med om detta omdöme. Koranen är betydligt tråkigare än Bibeln, om man vill vara elak kan man kalla den en ”blek kopia”.

Koranens säregna skönhet framkommer när den reciteras. Det är ett mässande som kan försätta de troende i extas. Men för att uppskatta dess skönhet bör man vara bekant på det arabiska språket och ha ett hum om innehållet. Man bör dessutom tro att det är Gud som talar. Med dessa förutsättningar kan man känna sig som Mose då han stod inför den brinnande busken.

Mose gick fram till den brinnande busken för att undersöka vad det var för märkligt fenomen. Då ropade Gud ur busken: ”Mose! Mose!” Och Mose svarade: ”Ja, här är jag.”

Episoden med Mose kan hjälpa oss att förstå hur de fromma muslimerna känner inför Koranen. De känner sig stå inför något oerhört, nämligen Guds egna ord. De är i hans närvaro. Till Mose sa Gud: ”Träd icke hit; drag dina skor av dina fötter, ty platsen där du står är helig mark.”

Mycket av den känsla som muslimer upplever när Koranen mässas beror nog inte så mycket på Koranen själv som på deras egna tro på Koranen som ”Guds röst”, ja, som det heligaste och mäktigaste av allt och så vidare. Till detta kan man också lägga människans sätt att agera i grupp. Om man befinner sig i en moské där alla snyftar och suckar när Koranen reciteras blir man påverkad och kanske själv börjar snyfta och sucka för att inte känna sig konstig.

Men finns det mystiska verser i Koranen? Ja, det finns en islamisk mystik och den stödjer sig på dessa mystiska verser. På Wikipedia beskrivs mystik så här:

Mystik (senlatin theologia mystica, av latin mysticus ”som hör till mysterierna”, även ”hemlighetsfull”, från grekiska mystikos, ”invigd”, ”som hör till mysterierna”, ”hemlighetsfull”) betecknar en religiös eller filosofisk åskådning vars anhängare söker nå förening med det översinnliga eller gudomliga eller kännedom om den sanna verkligheten genom att kontemplativt fördjupa sig i den inre erfarenheten. Ordet används även om psykisk inriktning, om själsupplevelse och dylikt varigenom en dylik förening eller kännedom förberedes eller uppnås.

Ordet betecknar också erfarenheter av sådana möten med en yttersta verklighet tolkade som gudomlig eller en personlig, andlig relation till det absoluta eller gudomliga. Ofta beskrivs detta som den mystika enhetsupplevelsen.

Mystik, i betydelsen en personlig och inre upplevelse av Gud, finns inom hela islam. Även salafister som många föreställer sig är de mest ”bokstavstroende” och minst mystiska, betonar den inre upplevelsen eller ”hjärtat”. Salafisterna talar också om kontemplation och självrannsakan och liknande saker. Här kan du se ett exempel på hur de tänker.

Dock är salafisterna emot allt som riskerar att sammanblanda Gud och människa. De är också emot alla bruk och alla tankar som inte har någon grund i Koranen och sunnan, Muhammeds liv och lära. I både Koranen och sunnan nämns ”hjärtat” ofta i betydelsen människans andliga centrum. Det är där tron finns (Koranen 58:22).

Så finns det också en en stor och mångsidig rörelse inom islam som har skapat organisationer för att ta emot lärjungar i syfte att ägna sig åt mystik. Dessa organisationer har genom historien lagt till massor av läror och bruk som inte finns i Koranen och sunnan. Denna rörelse brukar kallas sufism. Ordet kommer sannolikt från det arabiska ordet för ylle eftersom de första sufierna ska ha varit asketer som klädde sig i enkla kläder och vände sig mot lyx och dekadens i det nya islamiska riket.

På Wikipedia beskrivs ordet sufism som ”samlingsbeteckning för den andliga eller esoteriska aspekten inom islam”, vilket är något missvisande då till exempel salafisterna, och även shiiterna, erkänner och bejakar islams andliga ”inre” sida, men inte använder ordet sufism.

Inom sufismen har det uppstått organisationer och lärare som avvikit från huvudfåran i islam och förkunnat idéer utan grund i Koranen i sunnan. Det finns sufier som gått i motsatt riktning i förhållande till salafismen och blandad samman människa och Gud. Men det måste också sägas att de allra flesta sufiorganisationer, som ibland kallas ”ordnar” på svenska, genom historien har hållit sig till ”normal islam” och passat väl in i sina islamiska samhällen.

Salafister vill inte använda ordet ”sufism”, dels på grund av alla avvikare som har kallat sig sufier och svärtat ner ordet, och dels på grund av att ordet inte finns i Koranen och sunnan. De vill hellre använda ordet ”tazkiah” eller ”rening” som finns i Koranen.

Det finns en vers i Koranen, nämligen 8:17, som har använts av sufier för att visa på närheten mellan Gud och människa. Versen ingår i kapitlet ”al-Anfaal” som betyder ”Krigsbytet”. Det är ett kapitel med jihad, heligt krig, som huvudtema.

I Zetterstéens svenska översättning från 1917 lyder den:

”I haven ej heller dödat dem, utan det var Gud, som dödade dem; icke heller var det du, som slungade, när du slungade, utan det var Gud, som slungade, och detta för att han skulle pröva det rättrogna med sitt ynnestbevis.”

Och i Bernströms svenska översättning från 1998 lyder den:

”Men det var inte ni som dödade [era fiender]; nej, det var Gud som tillintetgjorde dem. Och då du [Muhammed] kastade [ditt spjut], var det inte du som kastade; nej, det var Gud som kastade. [Allt detta skedde] därför att Han vill sätta de troende på prov – ett gott [och hälsosamt] prov.

Texten innanför klamrarna har översättaren Mohammed Knut Bernström (en svensk konvertit till islam) satt dit för att förtydliga vad han tror är Koranens mening. I noterna förklaras att versen handlar om slaget vid Badr, det första slaget mellan muslimer och otrogna araber. Det slutade med en islamisk seger. Översättaren har satt in ”ditt spjut” i versen, men i noterna framgår att det finns en debatt mellan muslimska lärde om vad Muhammed egentligen kastade eller slungade mot de otrogna fienderna. Det kan ha varit grus eller sand också.

Huvudsaken är att i denna vers påstås Gud agera genom människorna, både genom de rättrogna muslimska krigarna, och genom Muhammed. Det var inte han som kastade, när han kastade. Det var Gud som kastade. Här finns en öppning mot ytterkantstolkningar som vill sammanblanda Gud och människa. Och det har också skett genom islams historia. En av de mest kända extrema sufierna var persern Mansur al-Hallaj som utropade att han var ett med Gud, på arabiska sa han ”Ana al-Haqq” som betydelser ”Jag är Sanningen”, där Sanningen är ett av Guds namn.

Al-Hallaj blev korsfäst. Det var på 900-talet, (han levde mellan åren 858 och 922), men han är fortfarande kontroversiell. De flesta vanliga muslimer du träffar på har nog inte hört talas om honom. De som har hört talas om honom har ofta en negativ uppfattning om honom som avfälling och kättare. Bara ett fåtal muslimska lärda försöker försvara honom genom att påstå att hans uttalande ska tolkas metaforiskt.

Ayatollah Khomeini, ledare för den islamiska revolutionen i Iran 1979, var själv en laglärd (mulla) inom den shiitiska huvudfåran. Men han kunde uppskattande citera al-Hallaj i sin mystiska poesi. I en av sina dikter skriver Khomeini: ”Jag glömmer min egen existens och utropar orden ’Jag är Sanningen’, och liksom Mansur al-Hallaj låter jag mig frivilligt hängas.” Översättningen är gjord av en konvertit till shiitisk islam som hyser stor respekt för Khomeini.

Khomeini kunde skriva så eftersom han inte tolkade al-Hallajs utrop bokstavligt. Khomeini var mystiker, men han skulle inte kalla sig sufi eller en del av sufismen. Han menade inte att Gud och människa var sammanblandade på riktigt, utan snarare att människan inte kan göra något av sin egen kraft. Hon är helt beroende av Gud. I sin poesi använder Khomeini också krogen som en metafor för platsen där mystiker samlas och vinet som en metafor för Guds kärlek. Att det är metaforer vet vi, eftersom Khomeini, som rättrogen mulla, inte hade något till övers för vare sig vin eller krogar.