Säg åt dem att försöka använda huvudet även om det bär emot

Patrik Engellau

När det gäller att organisera, bruka och utveckla kunskap har hjärnan två skilda funktioner som vi kan förstå bättre om vi jämför med hur datorer är byggda. (Som om jag skulle begripa hur hjärnan funkar! Det gör väl ingen. När jag läser vad hjärnforskare kommer fram till om mänskligt tänkande så känns det mer upplysande att ta del av Schopenhauers och Nietzches funderingar.)

De två funktionerna är att lagra kunskap och att processa kunskap. Man – vem ”man” är i detta sammanhang är oklart – hämtar kunskaper i lagret och lägger dem på arbetsbordet och börjar jobba vilket betyder att knåda kunskaperna för att se om det händer något vilket det för det mesta inte gör. En del kallar detta arbete ”tänkande”. Eftersom ”tänkandet” så sällan ger något behag eller annan utdelning så slutar de flesta med denna syssla.

Det är ungefär som med matlagning. Matlagning är svårt. Ingen föds till stjärnkock. Man föds inte ens till att kunna steka ägg. Om man inte tar matlagningen på allvar och anstränger sig så blir de egenhändigt tillredda rätterna ganska äckliga och i varje fall underlägsna den industriellt producerade färdigmaten som kan köpas för nästan ingenting på ICA och motsvarande butikskedjor. Det gör folk, särskilt den underklass som aldrig uppfostrats i matlagning, vilket går att begripa med tanke på hur mycket lättare och godare det blir för kulinariska analfabeter med den hjälpsamma livsmedelsindustrins produkter.

Mig gör det inget om folk äter industrimat även om dietister klagar och påstår att det leder till fetma och diverse förgiftningar och sjukdomar som diabetes. Det kanske dietisterna har rätt i, jag vet inte. Det som bekymrar mig är att många konsumerar uppfattningar, idéer och ideologier på likartat sätt. De väljer färdigtänkta, i allmänhet Värdegrundsmärkta och HBTQ-certifierade idépaket som funkar ungefär som Findus lasagne – ”God och krämig, det finaste vi har sätter vi på bordet” – i stället för att utsätta sig för obehaget att tänka själva och då riskera att komma fram till något som de själva tycker är oaptitligt vilket det förstås också är med tanke på att de inte tränat. Deras avsmak är begriplig.

Jag tror att grundproblemet är att det civila samhället, medelklassen, familjerna med viss lättnad har överlämnat ansvaret för barnens uppfostran till den offentliga sektorn. Även detta är begripligt för trots att alla låtsas motsatsen så är det inte så kul att uppfostra barn. Överklasser som haft råd har alltid lämnat bort barnen till tjänstefolk och internatskolor och bara träffat barnen när de varit ätna, tvättade och vattenkammade. När kommunen lovar att göra jobbet har vi medelklassare tacksamt tagit emot.

Problemet är att kommunen inte klarar detta svåra jobb eftersom det är just ett svårt jobb som inte kan hanteras som ett vanligt lönearbete mellan nio och fem. Kommunens tjänstemän – i det här fallet lärare – tycker det är jobbigt att lära ungarna tänka, vilket de naturligtvis har rätt i. Uppfostran och utbildning är ingen dans på rosor, varken för lärarna eller eleverna. I vårt land har det så småningom lett till att eleverna inte tvingats – ja, det måste tvingas på eleverna eftersom det inte är kul – inhämta kunskap att fylla kunskapsskafferiet längst bak i hjärnan. Ej heller har barnen tränats i att hacka och blanda och undersöka kunskapsingredienserna på det köksbord som arbetsminnet utgör, vilket således kallas att tänka, och därför aldrig tvingats att uppöva tänkandets kompetens lika lite som de tvingats lära sig att koka ägg.

Detta är naturligtvis inte sant för alla. Många lär sig både att laga mat och att tänka. Vi bör uppmuntra folk att försöka undvika färdiglagade koncept såväl när det gäller födan som idéerna.

Jag hör din rimliga invändning. Det är just sådant självtänkande med fasansfulla resultat som postmodernismen uppmuntrar och som gör att eleverna varken inhämtar kunskaper eller lär sig att tänka. Så är det. Mänsklighetens lösning på denna utmaning är stränga och krävande lärare som gradvis lyfter adepterna upp till den intellektuella nivå där de utan stor risk kan uppmuntras att pröva sina vingar. Du låter inte vilken oerfaren gröngöling som helst laga din middag.