Vad är infokalypsen? Som ni vet så är det redan idag möjligt att göra väldigt realistiska fejk-bilder med hjälp av program som Photoshop, men den som har tid och energi kan ändå avslöja en äkta bild från en fejkad genom att zooma in tillräckligt mycket.

Infokalypsen är vad som händer när Photoshop, eller ett annat bildredigeringsprogram, blir så pass bra att det helt enkelt inte går att skilja en äkta bild från en fejkad bild överhuvudtaget. Problemet är såklart inte begränsat till bilder: Även motsvarande audio och video-program blir bättre och bättre på att göra realistiska fejkningar. Du kan nu höra John F Kennedy hålla tal vid Dallas Trade Mart – ett tal han aldrig höll eftersom han mördades några timmar innan han skulle ha hållit det! Den som inte visste om detta skulle sannolikt tro att det verkligen var Kennedys röst.

Nu kanske det inte finns något särskilt stort intresse av att fejka John F Kennedy-tal, men tänk om ett sådant program användes för att fejka ett tal av Barack Obama eller Donald Trump? Tänk om en inspelning skulle spridas där Barack Obama erkänner att han inte är född i USA, eller en inspelning där Donald Trump erkänner att han samarbetade med Ryssland för att vinna presidentvalet. I en värld där infokalypsen uppnåtts så skulle detta bara leda till att de som hatar Obama men gillar Trump skulle tro att den första inspelningen var äkta men inte den andra, och de som hatar Trump men gillar Obama skulle tro tvärtemot. Ingen skulle dock kunna bevisa något.

Inte minst konspirationsteoretiker och de som gör sig rika på att sprida konspirationer skulle använda sådana program för att tillverka bevis för sina idéer. De är dock långt ifrån ensamma: Även skrupellösa regeringar lär använda teknologin för att inbilla människor att saker som inte hänt har hänt, för att på så sätt få stöd för sin politiska agenda. Dessutom handlar internet idag mer än någonsin om att få så många klickningar och delningar som möjligt, och många kommer att fabricera bilder och audio inte för att de har någon politisk agenda, utan för att det är lönsamt. Vi har redan sett exempel på detta med ”fake news”-sajter om amerikansk politik som drivs av politiskt ointresserade makedoniska tonåringar som använder dem som extraknäck.

Infokalypsen riskerar att i värsta fall slita sönder samhället i inbördeskrig. Risken är stor att människor bara tror på det som bekräftar det de redan tror på, och ingen kan någonsin motbevisa dem eftersom alla bevis kan vara förfalskade. Motsättningarna och den allmänna förvirringen ökar då tills våldsamheter blir oundvikliga.

Ett annat scenario, minst lika realistiskt, är att människor drabbas av verklighetsapati. Detta är något som är vanligt i totalitära, slutna länder som den forna Sovjetunionen: Du vet att staten ofta inte säger sanningen, men du har inget sätt att verifiera vad som är sant och inte, så du slutar helt enkelt bry dig. Människor blir apatiska och rycker på axlarna när man frågar dem om politik, eller om något egentligen som inte direkt rör dem och deras familj.

Infokalypsen skulle också leda till kaos i vårt rättssystem. Vad hjälper det att du har bildbevis, om alla bilder kan förfalskas till perfektion? Vad hjälper det att du har ett inspelat erkännande från den åtalade, om varje inspelning kan vara falsk och det inte finns något sätt att avgöra om den är äkta?

Även bedrägerier kommer att bli mer avancerade i framtiden. Idag vet i princip alla som använder internet att man inte ska lita på mejl från nigerianska prinsar. Men tänk om du får ett Skypesamtal från en kompis där de säger sig hamnat i knipa och behöver ett snabbt lån? Tänk om rösten är identisk med din kompis, och dessutom verkar veta saker som bara din kompis kan veta? Program som kan scanna igenom chatt- och mejlhistorik och på så vis lära sig imitera en viss person blir bara bättre och bättre. Självklart är det ännu lättare att skapa realistiska textmeddelanden som ser ut att komma från en viss person men inte gör det.

Den mesta diskussionen om infokalypsen har kretsat kring hur Ryssland och andra fientliga aktörer skulle kunna använda teknologin. Utan att underskatta det hotet så tror jag att ett minst lika stort problem är den utbredda och av etablissemanget predikade relativismen, där alla har rätt till ”sin sanning” och inga objektiva värden finns. I ett relativistiskt samhälle är människor mer benägna att acceptera information som överensstämmer med och stärker ”deras sanning” istället för att kritiskt söka efter den objektiva sanningen. Ett sådant samhälle blir därför betydligt mer sårbart för infokalypsen.

Vad gör vi åt detta? Det finns inga uppenbara lösningar. I teorin kan vi lagstifta mot perfekta förfalskningar, men i praktiken är det svårt då nätet är globalt och man enkelt kan ladda ner ett sådant program från ett annat land. Det första steget är hursomhelst att föra upp ämnet på den politiska dagordningen. Frågan är: Vilket parti blir först att våga tala om hotet från infokalypsen?

John Gustavsson är doktorand i nationalekonomi på National University of Ireland, Maynooth och forskar inom beteendeekonomi. Han har sedan tidigare en Master’s degree i beteendeekonomi från University of Nottingham, ett av världens tre främsta universitet inom området. John är född 1991 och växte upp i Örnsköldsvik. Följ gärna John på Facebook.