För en tid sedan skrev jag här på Det Goda Samhället om mina onda aningar inför IS-terroristernas återkomst. Tanken på flera hundra terrorister att sätta tänderna – eller snarare projektidéerna – i är alldeles för frestande för svenska politiker, myndigheter och massmedier för att de ska behandlas som de förbrytare de är. Tänk bara vilken våg av skattefinansierade verksamheter som kan bli verklighet just på grund av dessa terrorister! I ett sådant läge går den svenska välfärdsapparaten naturligtvis på högvarv.
Kategoriarkiv: Opinion
Opinionstexter skrivna av Det Goda Samhällets skribenter och gästskribenter.
Det hände en gång på 80-talet, när jag var på väg ut från Göteborgs domkyrka, att någon stack en lapp i min hand. Jag fick en skymt av en man i ovårdat rött skägg som hastigt avlägsnade sig. På lappen stod det ”Rex King” och ett telefonnummer.
Alla som är bekanta med serietidningen Fantomen vet att Rex King är Fantomens fosterson, så naturligtvis ringde jag upp.
En fredagskväll kan vara så mycket. Det kan vara en mysig kväll tillsammans med familjen, eller en utekväll på krogen i glada vänners lag. Det kan också bli en kväll i mörker med en god bok i skenet av levande ljus. Sådan blev min senaste fredag,
Jag var mitt uppe i ett avsnitt av favoritserien på HBO när det plötsligt hördes en öronbedövande smäll så att det slog lock för öronen. Ögonblicket därefter blev det svart i hela lägenheten och, såg jag snabbt, i hela kvarteret.
I sin huvudledare den 13 april gav Svenska Dagbladet detgodasamhallet.com en rättmätig knäpp på näsan för att krönikören Lars Hässler hade läst fel i regeringsformen och trott att det finns utrymme för retroaktiv lagstiftning, till exempel mot medverkan i en terroristorganisation som Islamiska Staten, om det råder ”krigsfara” (vilket man med lite ansträngning skulle kunna hävda att det gjorde om några hundra återvändare gick fria på gatorna i Sverige). Retroaktiv lagstiftning vid krigsfara är dock, enligt regeringsformen 2 kap. 10 §, vilket Svenska Dagbladet så riktigt påpekade, endast tänkbar i fråga om skattelagstiftning. Det låter krystat, men så är det.
När en förändring anses besvärlig eller till och med smärtsam säger man: ”Riv av plåstret!”. Med det menas att obehaget är övergående – därefter kan man dra fördel av att ha genomfört den nödvändiga förändringen. Uttrycket används ofta i diskussioner om M:s förhållande till SD. Alltså: det är lika bra att bryta den skyddsvall som byggts upp kring SD. Börja tala med dem, använd deras mandat för att främja M:s politik! Denna förändring skulle vara plåsteravrivningen.
Idag är det den 14 april och palmsöndag och alltså ännu ett tillfälle för mig, ateisten och ex-muslimen, att skriva om våra högtider och vårt kristna kulturarv. Palmsöndagen är den första dagen i stilla veckan, som varar fram till påskafton den 20 april.
Dagen heter palmsöndagen eftersom man firar då Jesus gjorde sitt intåg i Jerusalem ridande på en åsna. Han hyllades av folket som strödde palmkvistar på hans väg. Så här beskrivs scenen i Markus evangelium:
Så här skrev jag just till redaktör Olof Ehrenkrona på Svenska Dagbladet med anledning hans ledare idag den […]
Under flera år var hon en stark röst i den svenska religionsdebatten. Hon har varit engagerad i Förbundet Humanisterna såväl som i Medborgerlig Samling. Idag bor hon i Portugal, långt från det Sverige som hon inte längre känner igen. Möt Camilla Grepe.
Camilla Grepe gjorde sig känd för den breda allmänheten i början av 2000-talet genom sina skarpa inlägg i religionsdebatten, inte minst i debatten om skolavslutningar i kyrkan.
På valnatten den 9 september 2018 stod Stefan Löfven inför det sannolikt mest avgörande beslutet i sin politiska karriär. Han kunde, likt Fredrik Reinfeldt, ha förklarat sin och regeringens avgång. Han kunde därmed ha överlåtit åt Riksdagen att förutsättningslöst söka en ny regeringsbildare, samt åt det socialdemokratiska partiet att söka en ny kurs och en ny identitet. Efter att partiet hade lidit det största valnederlaget sedan rösträtten infördes kunde detta tett sig som ett naturligt val.
EU flaggar nu för att det här med sommartid – gör som med trädgårdsgrillen: flytta fram på våren och tillbaka på hösten – kanske ska upphöra. Därför har jag motvilligt beslutat att genomföra ett projekt som jag skjutit upp under flera decennier, nämligen att försöka förstå vad sommartid handlar om.
Jag har aldrig begripit varför Sverige och en del andra länder överhuvudtaget besvärat sig med två olika tidsinställningar per år, men jag har lydigt flyttat klockorna – det blir ett antal om man räknar alla klockor som får plats i ett hem varav en del sitter högt så det blir bök med stolar och stegar – framåt och tillbaka de dagar då morgontidningen har aviserat rutinförändringen.
I år släpps det fler superhjältefilmer än det gjort något annat år i historien. Förra året, 2018, kom sex superhjältefilmer, 2019 blir det nästan det dubbla, elva filmer. Vilken roll fyller dessa figurer i våra liv? Enligt en bok som kom 2007 så är superhjältarna våra nya gudar i trikåer. Boken heter Our Gods Wear Spandex: The Secret History of Comic Book Heroes och är skriven av Christopher Knowles.
Boken är okej som ett stycke serietidningshistoria, men lever inte upp till sina anspråk. Boken utger sig i undertiteln för att avslöja någon slags hemlig historia.
Donald Trump satsar på att bli återvald 2020. Hans kampanjfilm kom ut i tisdags. Men Twitter raderade den på en gång. Varför? För att den innehåller upphovsrättsskyddad musik från Batman-filmen The Dark Knight Rises. Men filmen finns ändå att se här och var på Internet.
”Först ignorerar de dig, sedan skrattar de åt dig, sedan kallar de dig rasist. Donald J. Trump, du visade att de hade fel”, lyder budskapet i filmen. Man tänker på hur Obama och andra liberala etablissemangspolitiker gjorde narr av Trump.
Saker och ting har ofta bäst före-datum. Det betyder att de vid någon tidpunkt slutar att fungera enligt plan. De kanske ruttnar eller möglar och så småningom förvandlas till mull. Mediciner tappar sin verkan, vinet förvandlas till odrickbar vinäger.
Vi vet med säkerhet att fascistiska rötter är väldigt giftiga. Man kan till exempel mala fascistiska rötter till fascistiska sågspån för att i smyg lägga ut på gatorna. Då kommer det att rycka i högerarmarna på alla som går förbi. Om det står någon där med en grön fana med runor och säljer medlemskap i Nordiska Motståndsrörelsen så kommer nästan alla att betala.
Det står nu klart att det blir skattehöjningar och besparingar på minst fyra miljarder kronor när den rödgröna regeringen och deras stödhjul Liberalerna och Centern presenterar vårbudgeten. Och de utgiftsökningar som redan tidigare aviserats ska – naturligtvis – finansieras av bland annat 310 miljoner i besparingar i äldreomsorgen.
Den humanitära stormakten Sverige, som enligt finansministern gick som en Tesla för ett drygt halvår sedan, har tydligen saktat ner väsentligt och nu är det så kallade reformutrymmet nu näst intill obefintligt. På denna korta tid har vi rentav gått till det ”tuffaste läget på 100 år” enligt samma finansminister.
2018 och 2019 har varit tragiska år i London, och inte enbart på grund av de politiska turerna runt Brexit. 135 mord registrerades under 2018, där de mest rapporterade ingick i den knivmordsepidemi som har fortsatt med över tjugo nya attacker under 2019, den senaste rapporterad den nionde april.
Nyligen uttalade sig den svenska kriminologen Jerzy Sarnecki om knivmorden i London, som Bitte Assarmo diskuterade här i DGS. Sarneckis inlägg tycks gå ut på att våldet minskat rent allmänt i västvärlden och det bara är för att vi inte vana vid våld som vi reagerar starkt när vi hör om blodiga händelser.
I tidskriften Kvartal den 8 april skriver domaren Krister Thelin ett ur juridisk vinkel i och för sig korrekt inlägg om hur återvändande IS-terrorister bör behandlas. Han tar upp huruvida de skall dömas i Internationella domstolen, Krigsförbrytartribunalen eller efter någon av EU:s nationella lagar, helst, enligt Thelin, i Belgien enligt belgisk rätt. Han nämner även att retroaktiv lagstiftning inte är möjlig och att svenskt medborgarskap inte kan återkallas enligt svensk grundlag.
På åtminstone en punkt måste man ge postmodernisterna rätt. Det finns situationer, inte minst – eller kanske framför allt – inom historieskrivningen, där det snarare handlar om att hitta den mest trovärdiga berättelsen än sanningen eftersom sanningen också är en berättelse. För övrigt ändras de dominerande berättelserna över tiden. Detta är inget kontroversiellt påstående. För att förstå räcker det med att notera att Pippi Långstrumps pappa förvandlats från negerkung till härskare över kurrekurredutterna på grund av förändringar i berättelsen om kolonialismen.
Alla kulturer bör inte ha samma status i Sverige. En kultur bör vara privilegierad, den kultur som definierar landet och ger det dess identitet. I Sverige bör det vara den svenska kulturen, på samma sätt som det svenska språket har en särställning som huvudspråk här och alltså är överordnat minoritetsspråk och invandrarspråk. Arabiskan har i Sverige inte samma status som jiddisch – ett av minoritetsspråken. Är det diskriminering? Ja, det är det.
Den svenska staten bör inte ta något ansvar alls för invandrarnas kulturer. Julen är en röd dag, men inte den islamiska högtiden eid.
De ondskefulla judarna har slagit till igen. Först korsfäste de Jesus, sen lär de genom diverse manipulationer ha legat bakom digerdöden, marxismen, de bägge världskrigen, massinvandringen, finanskrisen och nu senast terrordåden på Nya Zeeland. I varje fall om man får tro Ahmed Bhamji som är ordförande i Nya Zeelands största moské.
Som ytterligare ett i raden av judarnas illdåd kan man räkna 2018 års seger i Melodifestivalen. Jag är medveten om att jag gör mig skyldig till viss generalisering när jag förknippar judarna med Israel, men hade inte Israel varit en judisk stat tror jag inte 171 svenska artister hade gått samman och krävt en bojkott av Eurovision Song Contest.
Under något tiotal år med början ungefär 1965 var jag påverkad av tidevarvets radikala stämningar. Hur det kom sig vet jag inte riktigt. Stilfaktorn kan man inte bortse från. Det var hippt att vara vänstervriden. Jag märkte aldrig att det på något vis hämmade mina möjligheter till karriär. Dagens Nyheters kultursida tog glatt emot mina artiklar och publicerade dem och tidningens ledarsida erbjöd mig rentav att bli sommarvikarie (vilket jag av någon anledning avböjde; för övrigt var det nog enda gången i livet jag fått ett osökt jobberbjudande).
Den här bloggen har funnits sedan början av år 2015. Sedan starten har det bara gått bättre och bättre. Fler läsare, fler skribenter, fler kommentarer. Den 12 mars i år skrev chefredaktören Patrik Engellau en lägesrapport:
”Det har gått över förväntan. Vi har nått en stor och engagerad läsekrets som längtar efter ett i bästa fall begåvat och respektfullt tilltal utan inslag av PK-ism. Antalet sidvisningar – vilket betyder antalet gånger som alla artiklar blivit lästa – nådde förra året sju miljoner.”
Professor Tommy Möller har i en artikel i Kvartal i veckan fäst uppmärksamheten på begreppet “tuschstrecket” vilket fortfarande används av landets statsvetare men knappast längre av media eller folk i allmänhet. Tuschstrecket var ett sätt att markera gränsen mellan svensk vänster- och högerpolitik samt att samtidigt undvika använda mer handfasta begrepp och därmed indikera att tuschstrecket skulle kunna flyttas ett streck åt vänster eller höger utan allt för mycken upphetsning.
Efter alliansen sammanbrott, som förnekas lika starkt som skilsmässan från ett omöjligt äktenskap, väntar nu svenska folket med spänning var det framtida tuschstrecket kommer att hamna.
Moderaternas ungdomsförbund föreslog nyligen att anslaget till den statliga mediesektorn (de medier som ofta benämns ”public service”) borde halveras.
En större diskussion om statens engagemang i mediesektorn bör förhoppningsvis ingå i moderaternas idépolitiska programarbete. Efter förra årets haveri med beslutet att bevilja den dysfunktionella statliga mediekoncernen 54 miljarder skattekronor under sex år märks tydliga ångervibrationer i de konservativa leden. Nu öppnas faktiskt ett fönster för att i grunden reformera statsmediesystemet.
Nästan i alla fall. Hur kommer det sig till exempel att den nyligen avhållna S-kongressen inte undsläppte sig några resonemang eller resolutioner i kontroversiella frågor? Antagligen för att det socialdemokratiska partiet är värre splittrat än något annat parti, liberalerna möjligen undantagna, mellan vår tids dominerande ideologiska tendenser: nämligen å ena sidan PK-ismen, å den andra det sunda, småborgerliga, gråsossiga förnuftet. Stefan Löfven fick försöka plåstra över den interna konflikten och ägna all kraft åt att förklara hur ruttna sverigedemokraterna är.
Nyligen var det två år sedan en terrorist från Uzbekistan mördade fem personer på Drottninggatan i ett terrordåd. Terroristen, som hade ett utvisningsbeslut, hade aldrig blivit avvisad från Sverige utan fortsatte leva i vårt samhälle som en fri man. Och medan han planerade för terrordådet arbetade han svart hos bland annat en känd underhållare.
På årsdagen av terrordådet skrev jag ett inlägg på min Facebooksida. Jag skrev:
Till min egen förvåning har jag kommit fram till att svaret på rubrikens fråga kan vara ”ja”.
Utgångspunkten är den PK-istiska politik som fick sitt fundament och avstamp i 1974 års regeringsform. Den nya grundlagen slank igenom ganska obemärkt. När samhällen besvärar sig med att författa nya konstitutioner så är det i allmänhet stora saker på gång. Det var det även hos oss, men det gick så mjukt och smidigt att det är först nu som vi upptäcker de förödande verkningarna av detta nya tänkande, framför allt den föreställning som stadgas i 1 kap 2 §, nämligen att staten har huvudansvaret för den enskildes välfärd, vilket naturligtvis är en totalitär och galet övermodig tanke som nu håller på att bryta samman inför våra ögon.
Svenska män måste sluta misshandla sina kvinnor. Det ingår verkligen inte i någon mansnorm att begå våld mot kvinnor eller barn. Mansnormen behöver inte förändras men snarare återupptäckas och preciseras. En man ska använda sin kaotiska styrka till att beskydda sin kvinna och försvara sitt land.
Diskussionen om mäns våld mot kvinnor i nära relationer har blossat upp igen. Därmed har den ständigt pågående diskussionen om mansnormer åter aktualiserats.
För en vecka sedan städade jag bokhyllorna. Då trillade ”Okänt Stockholm” av Per Anders Fogelström fram (Bonniers 1967). I denna bok är det inte Fogelströms röst utan ett antal röster från adertonhundratalet och tidigt nittonhundratal som läsaren får lyssna till.
En lärarinna berättar hur hon förvånas över att en tidigare duktig elev plötsligt kunde sitta frånvarande, nästan sovande på lektionerna och utan att ha gjort läxan. När hon försökte ta reda på varför stötte hon på en situation som kom att upprepas alltmer: Eleven hade fått hemförhållandena försämrade.
I min första lärobok i engelska fanns följande roliga historia (fast på engelska förstås) till elevernas avkoppling från glospluggandet:
En man vandrade mot Edinburgh. Han stannade en mötande och frågade hur långt han hade kvar att gå. Ungefär tio miles blev svaret. Efter några timmars ytterligare färd ställde han samma fråga till en ny mötande. Ungefär tio miles blev svaret igen. Skönt, sa mannen, då håller jag i alla fall jämna steg med Edinburgh.
Sfinxen var en ganska omtyckt figur i det gamla Egypten. Med ett lejons kropp och en mans huvud förenade den tre goda egenskaper: styrka, mod och visdom (androsfinx). Det gjorde sfinxen särskilt lämpad att hålla vakt framför ingången till gravar, tempel eller andra platser fyllda med skatter.
I Grekland något årtusende senare genomgick den ett märkligt könsbyte och blev en ”gynosfinx”. Den utvecklade kvinnobröst, rovdjursvingar och dess karaktär förändrades från att ha varit stark, modig och vis, till att bli nyckfull, obarmhärtig och grym.
DET GODA SAMHÄLLET 