Opinionstexter skrivna av Det Goda Samhällets skribenter och gästskribenter.
Ivar Arpi fick utstå hård kritik efter att ha lyft frågan om invandringens påverkan på den svenska demografin. Som svensk får man tydligen inte uttrycka den självklart rimliga önskan att Sverige i huvudsak ska bebos av svenskar. Ibland är debatten så dum att den bara kan bemötas med satir.
Det hjälper inte att använda förnuft och rationalitet i svensk immigrationsdebatt när människor är förblindade av infantila principer om det goda och det rättfärdiga.
I ett par meningar lyckades en författare sammanfatta en pojkes hela utsatthet på en liten gata i Stockholms 1870-tal.
”Då jag skulle gå ut, brukade jag, om jag var ensam och utan beskydd, alltid först sticka ut näsan genom porten och kasta en blick nedåt gatan för att övertyga mig om att den lilla busen icke fanns i närheten. Ty han var starkare än jag, och han kunde aldrig lära sig att med jämnmod uthärda åsynen av mina kläder, som voro helare och renare än hans egna”. Gång på gång dyker den lille busen upp och klår upp den lille pojke, vars åsyn han inte kan tåla.
Postapokalyptiska teveserier om människor – särskilt ungdomar – som försöker överleva i en farlig och främmande miljö har varit populära den senaste tiden. Den kändaste serien av det slaget är nog amerikanska zombie-långköraren The Walking Dead, som sänts i åtta säsonger sedan 2010. En annan omtyckt serie, och ännu inte lika uttjatad, är The 100 om en grupp tonåringar ledda av tjejen Clarke som upplever äventyr och faror i en värld förstörd av kärnvapenkrig.
I Netflix postapokalyptiska The Rain (maj 2018), som nyligen släppte sin andra säsong, finner man likheter med både The Walking Dead och The 100 liksom med flera andra liknande serier. Det som gör att The Rain sticker ut i sällskapet är att den är en dansk produktion. Och svenskar kommer säkert att uppskatta att flera scener utspelar sig i södra Sverige och att flera av rollfigurerna talar svenska!
Jag har hört att det ska vara nyttigt att utsätta hjärnan för störningar i form av idéer som inte riktigt passar in i ens intränade tankemönster. Här kommer en sådan störning som består av ett utdrag ur en artikel av en bekymrad skollärare:
För tjugo år sedan ansågs det inte utgöra tecken på onödigt intellektuellt överflöd att besitta ett hyggligt ordförråd. Det betraktades tvärtom som en nödvändig förutsättning inte bara för att kunna uttrycka sig utan framför allt för att kunna tänka eftersom den sortens operation är oupplösligt förknippad med orden som är begreppens symboler. Men vi har ändrat på allt det där! På den här punkten ansätts jag av en grym tanke. Kan det inte vara så att elevernas bristande ordförråd både är skälet till och konsekvensen av den alarmerande bristen på goda och genomtänkta idéer?
Adolf Hitler var i många avseenden en man före sin tid. Han rökte inte och avstod från alkohol och kött och liksom moderna miljöpartister tyckte han om djur. Han skiljde sig härvidlag fördelaktigt från Winston Churchill, som söp och rökte och aldrig tänkte tanken att han skulle avhålla sig från att äta kött. Hitler var en renlevnadsman. Han tvekade inte – och där påminner han återigen om miljöpartister – att upphäva demokratin och införa diktatur för att göra världen ren även om detta i hans fall betydde fri från judar snarare än fri från koldioxid. Hans totalitära tendens var det inget fel på.
Nyligen fick jag ett sorgligt besked. En äldre dam, som bott i mitt kvarter sedan husen var nybyggda i början av 1950-talet, har gått bort. Jag hade det på känn, för vi brukar ses någon gång i månaden och nu var det längre än så sen hon hörde av sig – eller sen hon svarade i telefon. Och egentligen var det kanske inte så oväntat. Margit var trots allt 89 år, och även om hon var pigg och fräsch som få så tog väl åldern ut sin rätt till sist. Hon dog hemma, i sin favoritfåtölj, och hann aldrig ens känna sig sjuk innan hon somnade in, och kanske är det någon tröst för hennes barn och barnbarn trots allt.
Det finns idag ett häpnadsväckande utbud av konspirationsteorier samtidigt som det anses lite skamligt att tro på dem. Ungefär som att tro på Tomten, eller värre. Det är betydligt tryggare att utgå från att världen fungerar som vi tror att den alltid har gjort, för att i efterhand kunna säga: ”Vi har varit naiva”.
I nästan alla sammanhang där det varnas för konspirationsteorier utgår man från att de är falska. Men hur kan vi vara så säkra på det?
I Adventskyrkorna i Nyhyttan och Örebro kunde man 25 – 26 maj träffa filmteamet bakom ”Barfota Rop”, en film om ”Roparrörelsen”.
”Den handlar,” enligt presentationen, ”om modet hos barn och unga som stod upp för att skapa förändring”.” Barn, unga och olärda får en ingivelse från Gud att börja ropa ut till förändring och hela samhällen förändras.”
Ett faktum som väckt uppmärksamhet inte minst bland en del kommentatorer på denna blogg är att det av den av Det Goda Samhället nyligen presenterade studien om invandring och brottslighet framgår att överrisken för våldtäkt hos folk med utländsk bakgrund sjunkit mellan perioden 2002 – 2006 och perioden 2013 – 2017. Några verkar tro att detta skulle betyda att våldtäkterna skulle ha blivit färre.
Så är det inte alls. Att överrisken för personer med utländsk bakgrund sjunker beror bara på att de svenskfödda av två svenskfödda föräldrar fördubblat sin våldtäktsbenägenhet mellan perioderna.
På sin blogg Purdahbloggen har Mona Lagerström i flera långa inlägg granskat islams växande inflytande i Sverige och särskilt om islamiskt kvinnoförtryck. Lagerström är doktor i litteraturvetenskap med inriktning på just kvinnoförtryckets historia. ”
Purdah” är ett persiskt ord som betyder ”förhänge” eller ”slöja” och framför allt på indiska halvön används för att beskriva döljande och avskiljandet av kvinnor.
Fantomen har sitt högkvarter i en grotta i fantasilandet Bengali på Afrikas östkust. Han är en av de första superhjältarna och gjorde premiär på de amerikanska dagstidningarnas seriesidor den 17 februari 1936.
I albumet ”Fantomen 1936-1996 – en odödlig legend”, som kom ut för att fira seriens 60-årsjubileum, hittar jag äventyret ”Lille Tommy”. Det publicerades första gången i dagsstrippar mellan den 20 september 1937 och den 5 februari 1938.
En av de första romaner jag läste var Folke Fridells ”Tack för mig – grottekvarn”. Jag var väl tio, elva år och hemma från skolan med feber och förkylning. Tråkigt var det förstås, för det här var på den tiden då det inte ens fanns video, än mindre streamingtjänster online. Och ingenting hade jag att läsa heller.
Det var då min far räckte mig en sönderläst bok av arbetarförfattaren och syndikalisten Folke Fridell.
Den av Stiftelsen Det Goda Samhället nyligen publicerade rapporten om invandring och brottslighet ålade sig strama vetenskapliga begränsningar av innebörd att de siffror och fakta som levererats till Stiftelsen från Brottsförebyggande rådet endast skulle sammanställas och presenteras, ej tolkas och förklaras. Syftet med denna självålagda begränsning var att försöka förhindra att den eventuellt efterkommande debatten om rapportens rön blev politiskt infekterad och i stället kunde bygga på förhoppningsvis oomkullrunkeliga fakta.
Alla vet att det är skämmigt att vara populist. Populister är en sorts mindre vetande människor som går i någons, oklart vems, ledband. Så här förklarar Wikipedia:
Populism (lat. populus, ”folk”) avser vanligen ett förenklat förhållningssätt till politik, där samhället delas upp i de två grupperna ”folket” och ”eliten”. Folket ses vanligen som bärare av ”sunt förnuft”.
I år avslutades den islamiska fastemånaden ramadan den 4 juni. Eftersom eid-högtiden varar i tre dagar så krockade den med vår svenska nationaldag.
Ibland hör man muslimer som säger att de fastar för att känna hur de fattiga känner sig. Hm… men varför fastar då de fattiga? De borde väl redan veta hur de känner sig. Dessutom är det få som är så fattiga att de inte har tillgång till dricksvatten. Men ändå kräver den islamiska fastan att man avstår från att dricka. Då kan väl inte anledningen vara att uppleva den fattiges känslor.
På nationaldagen tog statsminister Stefan Löfven tillfället i akt att informera medborgarna om att det var väldigt lite som var bättre förr. Vad vi i själva verket ska fira är hur mycket bättre allt är nu, jämfört med den tid då en fjärdedel av befolkningen valde att emigrera på grund av fattigdom, svält och orättvisor.
Ur den aspekten har Löfven rätt. Samtidigt är det ett försåtligt budskap han kommer med. När man tar del av vad han säger kan man, om man inte vet bättre, få uppfattningen att alla som ifrågasätter dagens Sverige vill vrida klockan tillbaka till tiden före allmän rösträtt. Men så är det naturligtvis inte.
För den yngre läsekretsen kan jag berätta att under 1960-talet samlades svenska folket varje lördag framför TV-apparaterna och något som kallades Hylands hörna. Det var inte i första hand ”vuxna politiska samtal” människor på den tiden trängtade efter, då allvarliga herrar i kostym redan fyllde det mesta av TV-mediet. Istället fanns ett sug efter underhållning, modernitet, kanske också en smula flärd förutsatt att det inte gick för långt.
Precis som Navid Modiri i ”Hur kan vi” hämtade Hyland sin programidé från USA och stöpte om den för att passa svenska förhållanden.
Jag tycker om Kjell Westös böcker. Liksom Per-Anders Fogelström skriver han om staden och dess människor. Westös händelser sker ett antal decennier efter dem som Fogelström beskriver i sin Stockholms-serie. Westö intresserar sig också mer för medel- och överklass.
Westö är romantiker, vilket han själv är helt medveten om och öppet tillstår (från ca 1.20 till 2.40.Tryck på översättning i rutan nere till höger – men se gärna hela programmet!).
”Pingst, hänryckningens dag, var inne.” Så inleds Tegnérs långa dikt ”Nattvardsbarnen”.
Den landtliga kyrkan stod hvitmenad i morgonens sken. På spiran af tornet, prydd med en tupp af metall, vårsolens vänliga lågor glänste som tungor af eld, dem apostlarna skådade fordom. Klar var himlen och blå, och Maj med rosor i hatten stod i sin helgdagsskrud på landet, och vinden och bäcken susade glädje och frid. Guds frid! med rosiga läppar hviskade blommornas folk, och muntert på gungande grenar foglarna sjöngo sin sång, en jublande hymn till den Högste.
Föreliggande text är en dystopi, en negativ vision av ett samhälle som ännu inte finns, men som kanske kan komma att växa fram. Den förmedlar en hypotetisk ögonblicksbild från det lilla landet Lööfenia, dagen efter ett nationellt val där Värdegrundspartiet, en allians av alla självutnämnt goda människor, har vunnit en förkrossande seger.
Varthän jag blickar finner jag vatten till min kvarn. Just nu har jag blickat mot Storbritannien, där den konservative – han använder troligen sin farfars kostymer och västar – parlamentsledamoten Jacob Rees-Mogg just har skrivit en bok om tolv framstående brittiska viktorianer. Rees-Moggs enkla poäng är att viktorianerna inte alls var sådana stelbenta, självgoda och giriga rasister som vår tid föreställer sig, utan tvärtom uppfinningsrika, flexibla, självsäkra och hedervärda människor som vår tid borde försöka lära sig något av i stället för att smäda och förkasta. (Jag har inte läst boken men Rees-Moggs egna uttalanden om sina ambitioner med skriften förekommer ymnigt på nätet.)
”Vaaars ä Hans”, teaterviskade hustrun och gav mig mobilen. ”Hej, Hans här. Hur är det i Storuman kommun?” Tyst ett bra tag och därefter, ”Jag flyttade från Storuman till Danderyd för 15 år sedan”. – ”Jaha, då har du några år kvar till femtio!”, var mitt svar.
Det stämde också och Storuman (som jag kallar honom från och med nu) hade flyttat från Storuman i efterdyningarna av statsminister Perssons stora utjämningsreform mellan våra 290 kommuner gällande skatteintäkter och kostnader under 1900-talet sista år. I sin nuvarande form började allt detta 1996.
I en minnesvärd julkrönika från 2017 polemiserar Malcom Kyeyune mot de dystopier som förutspår att etniska svenskar en dag kommer att förskansa sig i ”skyddade zoner”, som svar på växande invandrarbaserad kriminalitet. Om kriminalitet och våld fortsätter öka som hittills kommer förvisso ”gated communities” att dyka upp även i Sverige. Vad dystoperna lätt förbiser är att dessa fredade zoner, för att vara effektiva mot dagens kriminalitet kommer att bli mycket dyra i drift. I takt med att orosmolnen hopar sig, blir de förmodligen lika exklusiva på bostadsmarknaden som takvåningar i Stockholms innerstad.
Under andra världskriget uppstod det stor brist på importvaror i Sverige genom att landet blev isolerat på grund av kriget. För att förhindra hamstring av nödvändiga varor infördes därför ransonering som gällde hela kriget och för vissa varor även en tid efter krigsslutet. Olja och bensin gick inte att få tag på vilket ledde till att privatbilar och bussar fick drivas med gengas. Gengasen producerades i små aggregat som fanns på en dragkärra som hängde efter bilarna.
Idag är det ingen brist på produkter eftersom världshandeln blomstrar. Problemet är att den förhöjda konsumtionen skapar problem för miljö och klimat.
Med Liberalerna på fallrepet efter riksdagsvalet och det katastrofala EU-valet är det dags för partiet att byta ledning. Erik Ullenhag, tidigare integrationsminister i alliansregeringen, är en av aspiranterna till partiledarposten. Och han vet minsann hur han ska rädda partiet. Hans slagord är snäll.
Det låter som ett skämt men det är det inte. Erik Ullenhag vill göra Sverige ”snällare”.
Jag återkommer till den studie om invandring och brottslighet som nyligen publicerades på dessa sidor . Det märkvärdiga med rapporten, om jag får säga det själv, är inte de i och för sig dramatiska fakta som kunde presenteras utan studiens tillkomsthistoria.
Efter första världskriget sa man – inte bara i de krigförande länderna – ”Aldrig mer krig”. Ett slags fredshänförelse svepte genom Europa.
Sverige var också drabbad av denna hänförelse och var, följaktligen, mycket illa rustat vid andra världskrigets utbrott. De eftergifter som sedan följde gentemot Nazityskland var en följd av denna politik. Samtidigt försökte man rusta i kapp, vilket hade till följd att stridskrafterna på marken, i luften och på havet var mycket stora strax efter krigsslutet. Eftergifterna gentemot Tyskland tvingade fram ursäktande, krypande eftergifter gentemot Sovjet.
Nu ska jag skriva om något som är mycket känsligt, och som ofta orsakar ett intensivt trollande på sociala medier. Jag ska skriva om de destruktiva kvinnorna och om deras olämplighet på höga poster i samhället.
Eftersom jag själv är kvinna är jag helt och hållet för ett jämställt samhälle. Det är också så jag själv blev uppfostrad av mina föräldrar som, trots att de var födda på 1920-talet och aldrig hade hört talas om genusvetenskap, var mycket väl medvetna om att män och kvinnor är lika mycket värda.
Jag har tillräckligt med erfarenhet både av den inrikes och den utrikes socialhjälpen – alltså u-landsbiståndet – för att vara övertygad om att offentlig verksamhet för sådana ändamål visserligen kan hålla svälten borta från klienternas port men knappast kan förmå dem att lyfta sig ur fattigdomen. Det beror på att såväl administratörer som klienter, särskilt administratörerna, har ett långsiktigt intresse av att det hela får lufsa på som vanligt med en viss årlig höjning av anslagen.
Nej, Socialdemokraterna lyckades inte heller i EU-valet stoppa Sverigedemokraterna, trots att detta parti var Socialdemokraternas huvudmotståndare och Stefan Löfven lade nästan allt sitt krut på Jimmie Åkessons pastorat i den heta och delvis också infekterade valrörelsen. Undra på att Daniel Suhonen, mannen bakom Reformisterna – en S-förening som vill driva partiet åt vänster – är förtvivlad och ser framför sig gravöl för statsministern i nästa valvaka (Aftonbladet 31/5).
DET GODA SAMHÄLLET 