Patrik Engellau: Rapport från ett frontavsnitt i statens kamp mot medelklassen

Patrik Engellau

En av PK-ismens ideologifabriker är Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, MUCF. En av de viktigaste ungdoms- och civilsamhällesfrågorna visar sig lite otippat – eller kanske inte – vara att ”genomföra insatser i syfte att främja en öppen och inkluderande miljö i skolan för unga hbtq-personer”. Förra året höll MUCF enligt sin årsredovisning 16 utbildningsdagar för skolpersonal i detta ärende.

På myndighetens hemsida finns en inspelning från en sådan utbildningsdag. Auditoriet består av hundratals skolpersonal från hela landet som tagit sig till Norra latins konferenscentrum på Drottninggatan i Stockholm för att inhämta statens rekommendationer i ärendet. Budskapet är i korthet att hbtq-barn i skolan far illa på grund av olika slags trakasserier, från milda gliringar och skämt till grovt våld, som beror på inflytandet av traditionella könsroller varför skolan måste motarbeta dessa könsroller, särskilt maskulinitetsnormen.

För att åskådarna ska komma in i rätt slags tänkande förklarar myndighetens föredragshållare genusvetenskapens grunder. Människorna indelar sig i cispersoner och transpersoner. Cis betyder ”hitom en gräns”, trans betyder ”bortom den gränsen”. Cispersoner är de som håller sig till den så kallade heteronormen enligt vilken en person antingen är man eller också kvinna enligt sin biologiska konstruktion och nöjer sig med det. Alla andra är transpersoner.

Transpersoner förekommer i en mängd olika varianter, till exempel homosexuella, transsexuella, genderqueera och intersexuella. Transpersoner har fullständiga mänskliga rättigheter och om dessa kränks, exempelvis genom att lesbiska skolflickor känner sig mobbade, så måste skolan gripa in och ställa till rätta.

Här kommer ett av myndigheten utelämnat tankesteg som förvirrade mig ett tag tills jag kom på det. Myndighetens utgångspunkt är att huvudmotsättningen står mellan cispersoner och transpersoner och om en transperson lider så är det definitionsmässigt cisnormens och därmed cispersonernas fel. Bara om man accepterar denna premiss hänger myndighetens resonemang ihop.

Till exempel hävdar föredragshållaren att vetenskapliga undersökningar visar att 54 procent av transpersonerna i åldern 16 – 29 år lider av ”nedsatt psykiskt välbefinnande” mot 25 procent av heterotjejerna och 15 procent av heterokillarna. Ytterligare ett tecken på att transpersoner är särskilt utsatta är att 57 procent av dessa mellan 15 och 20 års ålder har ”allvarligt övervägt att ta sitt liv det senaste året” mot sex procent för motsvarande ålderskohort i allmänhet.

För att råda bot på sådant måste skolan enligt angiven premiss ”jobba med jämlikhets- och jämställdhetssatsningar och fortbilda kring maskulinitetsnormer”. Den fortbildningen ska följa ett ”normkritiskt förhållningssätt” vilket jag har svårt att förstå på annat sätt än att staten tycker att skolan ska motsätta sig maskulinitet.

Det räcker emellertid inte med att skolan för att skydda transpersonerna ska kritisera manligheten utan den måste också kritisera de ”traditionella könsrollerna”. Det är nämligen dessa traditionella roller som skapar våldet. Undersökningar visar, säger den skattefinansierade föredragshållaren, att folk som tror på – vad nu ”tror på” betyder – traditionella könsroller löper ökad risk för ”gå till handling och bruka våld”. Om killar instämmer i ”stereotypa påståenden om könsroller och maskulinitet” så ökar deras benägenhet att utöva våld 3,2 gånger. För tjejer är motsvarande siffra 2,5 gånger. Därför måste skolan ta krafttag när det behövs: ”Förebyggande och bra insatser har ett jämställdhetsperspektiv och granskar maskulinitetsnormer kritiskt”.

Enligt årsredovisningen deltog förra året 9 626 personer i myndighetens ”spridningstillfällen” inom området Ungdomspolitik (varav 75 procent överslagsmässigt var kvinnor).

Jag vet inte vad ”stereotypiska påståenden om könsroller och maskulinitet” egentligen betyder men jag är rätt säker på att jag skulle instämma mer i dem än exempelvis i genderqueera uttalanden om det sanna antalet kön i världen. Jag tror att jag är en man som är som män är mest, kort sagt rätt normal. Jag tycker inte om att en statlig myndighet försöker övertyga skolpersonal, där de flesta är kvinnor, att det är existensen av sådana som jag som orsakar nedsatt psykiskt välbefinnande hos transpersoner och att folk med min läggning därför måste motarbetas.

Jag har en skamlig bekännelse. Det är naturligtvis inte första gången jag hör tongångar som dessa. Jag har hört dem i årtionden och de har låtit ungefär likadant. Det skamliga i min bekännelse är att jag inte har brytt mig om dem. Jag har aldrig kunnat tro att någon skulle ta sådant trams på allvar och att det därför skulle försvinna av sig själv. Men det har det inte gjort. Det är samma sak med de andra frontavsnitten i den PK-istiska offensiven till exempel när det gäller tolkningen av historien och människans rättigheter.

Det är sådana som jag som är skyldiga till dagens situation, inte alls för att vi stöttade dumheterna utan för att vi var så självbelåtet övertygade om att fienden var alltför korkad för att någonsin kunnat få något genomslag att vi lät hen, inför våra ögon, bygga ett, som det ser ut idag, oövervinnerligt krigsmaskineri med kanonerna riktade mot oss medelklassare.

Vår enda chans är att fienden fortfarande är lika korkad som han alltid varit. I en demokrati är det folket som bestämmer. Om vi inför folket lyckas blottlägga kejsarens nakenhet så kommer folket att återställa ordningen. Det är den demokratiska principen. Det kan förstås hända att den demokratiska principen inte fungerar och att folket inte orkar stoppa dumheterna och återinsätta något slags sunt förnuft innan PK-isterna kört nationen i fördärvet.