Patrik Engellau: Trustbusting

Patrik Engellau

Förutsättningen för att en marknadsekonomi ska fungera väl är att konkurrensen får verka. Konkurrens betyder både att existerande bolag i en bransch verkligen slåss mot varandra i stället för att samarbeta (vilket normalt betyder att göra upp om priser och marknadsandelar) och att nya konkurrenter har reella möjligheter att etablera sig.

Detta idealtillstånd föreligger inte alltid. Om detta beror, som Adam Smith förklarade, på att företagare inte kan träffas utan att inleda en konspiration mot marknaden eller, som Karl Marx menade, på att det kapitalistiska systemet har en inneboende tendens att koncentrera produktionen till enstaka och så småningom till ett enda företag är inte lätt att veta. För övrigt spelar det inte så stor roll vilken förklaring som är mest rätt.

Det här ekonomiska dramat utspelade sig med särskild emfas under 1800-talets andra hälft. Om det berodde på att monopoliseringstendenserna blivit särskilt starka då eller om det hade att göra med att folk hade börjat betrakta monopolen som alltmer outhärdliga – eller båda – vet jag inte. Men i vilket fall som helst började politiker i USA – var annars? – att förbereda lagstiftning emot vad det ansåg vara maktmissbruk av företagskonglomerat.

Att jag uppmärksammar detta beror på att samtiden anser sig stå inför ett likartat problem med sociala media-företag som Google/YouTube, Twitter och Facebook och kanske några till. Nu är frågan om samtiden kan lära sig något av det förgångna eller om vi står inför en helt ny typ av situation.

År 1890 antog amerikanska kongressen The Sherman Antitrust Act om vilken högsta domstolen sagt att ”syftet inte är att skydda företagen från marknadens verkningar utan att skydda allmänheten från att marknaden inte fungerar”. I Sherman-lagens andra sektion förklaras vad det handlar om:

Envar som monopoliserar, eller försöker monopolisera, eller överenskommer eller konspirerar med någon annan person eller andra personer i syfte att monopolisera någon del av produktionen eller handeln mellan de olika staterna eller med andra nationer, ska anses ha begått en grov förbrytelse.

Till en början visade sig de amerikanska domstolarna obenägna att tillämpa Sherman-lagen. The American Sugar Refining Company kontrollerade år 1895 omkring 98 procent av sockerhandeln i USA och blev lagfört enligt Sherman-lagen men frikänt av domstolarna. Det var först under president Theodore Roosevelt, som tillträdde 1901, som kampen mot konglomeraten tog fart. Det kallades för ”trustbusting”, alltså att krossa monopolen. Det mest kända exemplet på ett krossat monopol var nog John D. Rockefellers Standard Oil (Esso) som 1911 förklarades vara ett olagligt monopol och delades upp i 34 självständiga bolag (varvid John D. själv, som ägde dem, blev ännu rikare eftersom de mindre bolagen tillsammans blev mer värda än den ursprungliga trusten).

Är vår tids sociala medier – Google, Facebook etc – lika skadliga för allmänheten som tidigare truster såsom Standard Oil och The American Sugar Refining Company och bör staten därför behandla dem med sådana metoder som utvecklades under Theodore Roosevelt? Problemet är inte att YouTube skörtar upp användarna så som The American Sugar Refining Company antagligen gjorde eftersom det inte kostar något att använda sociala medier. (Ett problem kan dock vara att potentiella konkurrenter har svårt att ta sig in och börja fajtas med de etablerade jättarna.)

Det stora problemet, tror jag, att YouTube et consortes visar tendenser att försöka påverka sina användares tankar. Ett exempel är när SwebbTVs YouTube-kanal plötsligt släcktes av Google, som det verkar utan någon begriplig motivering (för att lika oförmodat öppnas igen några dagar senare). Risken är att YouTubes nyckfulla infall kan ta död på en aktör som SwebbTV. Visserligen finns alternativ som Vimeo men det är inte säkert att det skulle räcka för att hålla SwebbTV vid liv. Jag åtar mig inte att presentera ett juridiskt och principiellt hållbart svar på frågan om detta är skäl nog för staten att trustbusta mot Google, men saken bör rimligtvis diskuteras.

Men just där kommer staten och tittar upp som gubben i lådan och förvirrar det hela med ett främmande synsätt. Sådana som statsråden Morgan Johansson och Anders Ygeman oroar sig inte för att Google skulle begränsa konkurrensen utan att de sociala medierna ska släppa fram åsikter som statsråden inte gillar. Statsrådens bekymmer är inte att de sociala medierna ska begränsa friheten utan att de tillåter för mycket frihet, i det här fallet yttrandefrihet.

I statsrådens perspektiv blir de sociala mediernas eventuella monopol därför ingen nackdel, utan en fördel. Om de existerande sociala medierna nämligen har monopol kan de utan att riskera konkurrens från uppstickare begränsa yttrandefriheten precis så mycket som sådana som Johansson och Ygeman skulle önska.

Man kan vara ganska säker på att ministrarna inte kommer att försöka följa i Theodore Roosevelts fotspår.