Opinionstexter skrivna av Det Goda Samhällets skribenter och gästskribenter.
I ett nummer av Svensk lärartidning från 1896 läser jag att nationaldagen den 6 juni även har kallats ”grundlagsdagen”. Det nämns i följande stycke:
Såsom lämpliga flaggdagar för skolorna nämdes vid Göteborgs folkskolestyrelses sammanträde med stadens lärarekår följande: konungens namnsdag, Engelbrektsdagen den 27 april, Vasadagen den 12 maj, grundlagsdagen den 6 juni, Gustaf-Adolfsdagen den 6 november samt första och sista läsdagen i hvarje termin.
Den argentiske författaren Jorge Luis Borges skrev spännande och oförklarliga berättelser. Genren har kallats ”magisk realism”. Man kan fråga sig varifrån han fick alla infall. Mitt preliminära svar är verkligheten. Den är lika underlig som någonsin Eschers filosofiska trappor och händelser i Lewis Carrolls Underland. Hör här bara.
Den före detta guvernören i den brasilianska delstaten Rio de Janeiro, Sérgio Cabral, 56, är dömd till 198 års fängelse för tagande av mutor. Han sitter i fängelset Complexo de Gericinó.
I samhället allmänt förekommande tankefigurer behöver inte ha någon genomarbetad grund i form av någon sorts logiskt resonemang eller annat solitt fundament. Det räcker ofta med en attityd som känns bra. Jag kan ge ett exempel från Dagens Nyheters kulturbilaga. Det spelar ingen roll vilken av skribenterna som nedtecknat den aktuella föreställningen. Jag skulle tro att de har ungefär samma uppfattning allihop.
Det börjar med en tes om att människan – ”vi” – på nittonhundratalet föreställde sig att hon var på rätt väg:
I följande punkter beskriver skribenten Sten Trolle hur han skulle vilja att Sverige förbättrades:
Utbildning
Ett primärt mål skall vara att alla i Sverige födda barn vid fem års ålder skall tala ren svenska med svensk satsmelodi. Detta är en entré till det svenska samhället. Vissa skolor är mer framgångsrika än andra. Andra länder har också framgångsrika skolor. Dessa skolor har något att lära ut. Se nedan om Tillväxt och kunskap.
Det var ett uppmuntrande tecken i tiden att moderaterna i Stockholms län nyligen föreslog att lägga ned de statliga eterkanalerna SR, SvT och UR. Som Maria Ludvigsson påpekade i en ledare i Svenska Dagbladet den 20 maj kan vi med lite tur få igång en seriös diskussion om ”vad public service bör vara, vad public service är samt om public service som institution ens är önskvärt”.
Till att börja med skulle jag vilja ifrågasätta beteckningen public service eftersom begreppet är positivt värdeladdat och kan förvrida tankarna så att den seriösa diskussionen aldrig kommer ur startgroparna.
En gång i ungdomen reste jag i Brasilien. Regeringen höll på att trilla av pinn efter 20 års militärdiktatur, så viss nervositet rådde i landet och min brasilianske vän Jorginho hade gett mig rådet: ”Om du får problem i Brasilien, lita på folket”. På svenska låter det som en värdelös vänsterklyscha, men orden har lite annorlunda klang på portugisiska.
En obehaglig sak hände faktiskt i en landsortshåla som jag just nu inte kan erinra mig namnet på. Jag hade druckit några öl i en del av stan som inte kändes helt trygg, och det började bli mörkt.
När jag var i London för några år sedan passade jag på att besöka den katolska kyrkogården, Saint Patrick’s Cemetery. Den ligger i Leytonstone, Hackney i östra London och det tar ett bra tag med tunnelbanan från citykärnan. Men det är det värt för gravar kan ha mycket att berätta. Och på katolska kyrkogården i London finns ett par gravar som kan berätta om två mycket speciella människoöden som, var för sig och på olika sätt, kom att få stor betydelse för flera viktiga reformer i det engelska samhället.
I Det Nya Sverige är islam en religion med inflytande. Vi befinner oss i den islamiska fastemånaden ramadan och som vanligt publicerar gammelmedia förskönande artiklar, till exempel på SVT: ”Hanaa tipsar om hur du mår bättre under ramadan”.
Men långt borta från SVT-bubblan och långt borta från kändisar, journalister och politikers skönmålningar, finns en annan verklighet. En verklighet som inte är så vacker.
Johan Rockström, klimatexperten, agronomen och professorn i miljövetenskap, har stort inflytande över svensk klimatpolitik. Det gör att man måste ta det han säger och skriver på allvar.
Ett exempel på hans allvar kom till uttryck i en artikel i Veckans Affärer nyligen. Där refereras en studie som Rockström varit med i och som syftar till att ”få bukt med klimatet”.
Försiktighetsprincipen (precautionary principle) finns tydligt uttalad i artikel 191 i fördraget om Europeiska Unionen. Den berör främst frågor som miljö och hälsa. Den har sin grund i den tyska Vorsorge-principen från tidigt 1970-tal där samhället skall söka undvika framtida miljöskador genom noggrann planering. Försiktighetsprincipen är likaledes anammad i svensk miljö- och klimatlagstiftning och ses allmänt som en förnuftig och rimlig princip.
Det är emellertid en princip som lätt kan leda till orimliga ställningstaganden när kunskapen är osäker och där vissa, i princip möjliga händelser, inte ens meningsfullt kan utvärderas.
Med feltänk menar jag inte sådana där små tankefel vi gör varje dag som till exempel att jag inte kom ihåg att Linnégatan var uppgrävd i ena ändan så att jag var tvungen att vända och köra tillbaka fast jag egentligen borde ha varit medveten om det pågående gatuarbetet. Jag menar i stället sådana där kraftiga missgrepp som att du år 1988 på allvar tror att socialismen erbjuder ett hållbart alternativ till kapitalismen och att du nästa år, efter murens fall, plötsligt inser att du haft grundligt fel och därefter med emfas hävdar motsatsen.
Svensk klimatdebatt gör stort nummer av flygets bidrag till klimatförändringen. Det är därför Miljöpartiet propsat på och fått till en flygskatt som ska fördyra och därmed minska flygandet. Det är därför som flygandet skuldbeläggs. Du måste bidra till att rädda planeten genom att låta bli att flyga mer än då det är oundgängligt. Semesterflyg: Nej!
Mot den bakgrunden läste jag med stigande häpnad om sektorsfördelade globala utsläpp av växthusgaser i senaste numret av The Economist:
Ända sedan jag först började skriva om fattigpensionärernas situation har jag fått utstå brunstämpling och svartmålning från människor som gärna åberopar en fin och god värdegrund – faktiskt stundvis även från fromma bröder och systrar inom kyrkan.
Varför det är fult att värna de äldre är för mig obegripligt, eftersom jag har vuxit upp med ett samhällskontrakt som slår fast att den som arbetar och betalar skatt under sitt liv också ska kunna förlita sig på att han eller hon får ta del av välfärden på ålderns höst.
Monty Python-skådespelaren John Cleese twittrade nyligen att London inte längre är en engelsk stad. Vänstern blev upprörd. Inte för att han har fel, utan för att de antar att han menar att det är något dåligt att London inte längre är engelskt. Vänstern vet att Cleese har rätt – de vill att London ska vara mångkulturellt och arbetar för det dag och natt.
Om du säger att London inte längre är engelskt utan mångkulturellt – och är vänster – då får du applåder.
Den 16 maj skrev Dagens Nyheters Brasilienkorrespondent Henrik Brandão Jönsson en artikel om att president Jair Bolsonaro för ett ideologiskt krig mot landets universitet:
Brasiliens president driver ett ideologiskt krig mot landets universitet som han menar styrs av vänsterorienterade människor. Han vill att universiteten slutar att utbilda sociologer och filosofer eftersom han tycker att de inte tillför samhället något. Hans utbildningsminister menar att det är ”en enda röra” på universiteten och att det är vanligt att studenterna går nakna.
”Snowflakes” är i USA beteckningen på en del unga människor som på grund av sin skolgång/utbildning saknar nämnvärd kontakt med verkligheten. De tjänar inga pengar, bor kanske hemma, är politiskt till vänster och självfallet politiskt korrekta. De saknar livserfarenhet och är ofta påverkade av sina lärare, vilka i humanistiska och samhällsämnen ofta är radikala.
När moderaten Anders Ågren hade ställt en interpellation om våldsbejakande islamism i Umeå ville kommunstyrelsens ordförande, S-märkte Hans Lindberg, inte ta avstånd från islamismen. Varför? För att han ”inte vill ställa grupp mot grupp”. Det skriver Nyheter i Västerbotten.
Så sent som i mars i år uppmärksammades S i Umeå nationellt, då företrädare förnekat förekomsten av hedersförtryck. De gick så långt att de, i allians med Vänsterpartiet och Miljöpartiet, kallade sina meningsmotståndare islamofober.
Efter valet till Europaparlamentet förkunnade etablissemangsmedia en ”grön våg” och smällde upp rubriker som ”En grön våg sveper över Europa” och ”Greta-effekt skapar grön våg över Europa”.
Den verkligt stora händelsen var dock att Nigel Farages nya Brexit Party blev störst i Storbritannien. Man mumlade knappt hörbart om denna enorma framgång med stora konsekvenser för både Storbritannien och hela EU, samtidigt som man basunerade ut att miljöpartierna ökade en aning. Men, som högerdebattören Erik van der Heeg har visat, så skedde ökningen på bekostnad av andra vänsterpartier.
Det finns en växande känsla inom medelklassen att motståndarna, det vill säga politikerväldet med vidhängande välfärdsindustriellt komplex samt dessas språkrör och predikanter i media, håller på att samla sig till en avgörande strid. Alla motståndarnas projekt håller på att bryta samman. De måste nu anlägga en stor kampanj för att vända bort medborgarnas blickar.
Folk syndar jämt. Leviticus, Tredje Mosebok, handlar om vad som är orent och synd – till exempel att äta av ”allt det i sjöar och strömmar, som icke har fenor och fjäll” (11:10) och att ha sädesutgjutning (15:16), vilket gör mannen oren ända till kvällen – och hur den moraliska ordningen ska återställas.
Ett nytt ord dök upp i debatten efter riksdagsvalet 2018: ”klanröstning”. Miljöpartisten Leila Ali Elmi var en doldis med somalisk bakgrund som kryssades från ”ingenstans” till riksdagen. I det svenska majoritetssamhället var Ali Elmi ”ingen”, men i ”orten”, det vill säga Göteborgs invandrartäta förorter var hon känd, särskilt bland somalisktalande. Ali Elmi kampanjade på somaliska.
I en av sina kampanjvideos som hon spridit på Facebook medverkar hon vid firandet av Somalias nationaldag, den första juli 2018. Inför en stor samling somalisktalande säger hon att nationaldagen är något som förenar folk med somalisk bakgrund i Angered: ”Vi måste stötta varandra och vara där för varandra.”
Fortfarande finns det tyska ord i det svenska och internationella språkbruken som behållit sin ursprungliga betydelse och stavning. Kindergarten och Götterdämmerung är vi vana vid sedan länge. Äldre, svenska meteorologer pratar om Grosswetterlagen. Under senare år har ett nytt ord tillkommit, Energiewende.
Energiewende kallas omläggningen av det tyska energisystemet bort från fossilenergi och kärnkraft till ett system helt baserat på förnybar energi. Energiewende föreslogs redan 1980, men först efter 30 år i september 2010 antogs det formellt av den tyska förbundsdagen.
Det här är en svår text. Svart pist. Akta dig.
Av egen förskyllan och inte utan engagemang och nyfikenhet har jag hamnat i ett projekt som går ut på att uppdatera de uppmärksammade studier om invandring och brottslighet som Brottsförebyggande rådet (Brå) publicerade åren 1996 och 2005.
Vår svenska kalender är full av röda dagar av kyrklig karaktär. Vad ska man göra med de här dagarna om man inte tror? Bara strunta i dem? Om allt fler tänker så, kommer dessa dagar småningom att försvinna ur kalendern och ersättas av ramadan och eid.
De svenska, röda dagarna är viktiga för att bevara vår nations identitet och för att sammanföra oss som har svensk kultur och ser dessa dagar som en del av vårt arv. De påminner oss om vår historia och erbjuder tillfällen att prata om vår kultur och våra traditioner.
Ett av den senaste tidens mest dryftade samtalsämnen är politikernas krav på hårdare straff för brott mot politiker och deras närstående. Och justitieminister Morgan Johansson skräder inte orden när han argumenterar för förslaget:
– Den som angriper en förtroendevald angriper inte bara den här personen, utan också demokratins funktionssätt, säger han i en intervju i Ekot.
För några år sedan sade en av mina äldsta och, trodde jag, bästa vänner upp bekantskapen med mig. När jag frågade varför förklarade hon att jag hade fått så ”konstiga värderingar”.
Jag har fortfarande inte förstått vad hon menade. Jag förstår nämligen inte på vilket sätt jag ändrat mina värderingar. Jag tror fortfarande på en rättvis och jämlik fördelningspolitik och på ordning och reda i migrationspolitiken. Jag tror på medborgerliga rättigheter och på ett system där skattekronorna kommer till gagn för allmänheten. Och jag tror på samhällskontraktet.
Idag är det den 29 maj, dagen då Konstantinopel föll år 1453. Det bysantinska rikets huvudstad intogs av turksultanen Mehmet II, vilket innebar rikets slutgiltiga undergång. Mehmet fick namnet ”Erövraren” och gjorde Konstantinopel till huvudstad i sitt islamiska imperium.
Det som vi kallar det bysantinska riket kallades av dess invånare för Rom. Och de kallade följaktligen sig själva romare.
En av de konstigaste grejorna med det mänskliga samhället, i varje fall det moderna svenska, är att vi handlar utan att ha funderat så särskilt på grundfrågorna.
En grundfråga som aldrig kommer att få något slutgiltigt svar men som likafullt bör ställas är hur människan är beskaffad. Om du tror att det är en onödig struntsak utan praktisk betydelse så har du fel. Till exempel har svaret avgörande betydelse för pedagogiken i skolan.
Om man bara tar del av svensk dagspress kan valet av Donald Trump som president i USA framstå som helt obegripligt. Men president Trump appellerar till en djupt rotad patriotism i den amerikanska kulturen och hans slogan om att göra Amerika stort igen är genialisk i sin enkelhet och sitt optimistiska budskap. Till sina motståndares förtret levererar han dessutom resultat.
Med arbetslösheten nere på 3,6 %, den lägsta sedan 1969, med drygt 23 miljarder dollar i besparingar från 176 federala avregleringsåtgärder enbart under 2018, med erkännandet av Jerusalem som Israels huvudstad, med tullförhandlingar med Kina
När Sovjetunionen kollapsade var det lätt att förledas att tro att detta även skulle leda till en kollaps för kommunismen, och för det sovjetiska samhällssystemet. Under några berusande år såg det också ut att faktiskt kunna bli så. Kommunistiska regimer föll som käglor. En del började tro att liberalismen hade triumferat och att vi hade nått historiens slut. Tre decennier senare tvingas vi konstatera att detta var en from men föga realistisk förhoppning.
DET GODA SAMHÄLLET 