Pravda betyder sanning på ryska. Pravda hette kommunistpartiets tidning eftersom man alltid kunde lita på den information som tidningen erbjöd. Nu berättar The New York Times, en kvalitetstidning som jag gärna läser, sanningen bakom pratet om att Sverige har problem med invandringen. Sanningen är att vi inte har något sådant problem. Det påstådda problemet är en konstruktion baserad på rysk fejk news.

I vårt land, Sverige, lider nästan alla människor av ett falskt medvetande som gör att vi feltolkar eller i alla fall missförstår händelser i vår omvärld. Även jag kommer på mig själv med sådant falskt medvetande ibland. Men då inskrider min insiktsfulla portugisiskafröken ej sällan till undsättning.

Jag berättade för henne att före detta landsbygdsminister Eskil Erlandsson kommer att åtalas för sexuellt ofredande (vilket jag skrev om här). Han har tagit tre medelålders makthavande kvinnor på låren och ska nu svara för förseelserna i domstol.

Nyligen beskrev jag en social mekanism varigenom panik exponentiellt kan sprida sig i samhället. Så här funkar det:

Människorna får för sig att jorden efter ett visst datum kommer att gå under ifall de inte vid det laget har uppnått vissa mål som de hittat på. Men man, i varje fall några personer, vet redan från början att målen är ouppnåeliga. Med tiden inser allt fler att målen inte kommer att nås om inte alltmer drakoniska åtgärder vidtas. Då sprider sig också paniken i samhället. Paniken ökar i takt med att sannolikheten för måluppfyllelse närmar sig noll och människorna därför inser med säkerhet att jorden kommer att gå under.

Jag har sett de fem avsnitten i HBO Nordics miniserie Chernobyl som handlar om kärnkraftskatastrofen i Ukraina i april 1986. HBO presenterar filmen så här:

En skildring av en rad modiga kvinnors och mäns öden och de kolossala uppoffringar de gjorde för att rädda Europa från en ofattbar katastrof.

Ja, det gjordes heroiska insatser av tusentals ryssar varav många förr eller senare fick sätta livet till på grund av de strålningsskador de drabbats av. Det var tragiskt. Men ännu mer tragiska var de inblickar filmen gav i sovjetsystemets funktionssätt. Jag tror att filmen ger en sanningsenlig bild av hur det fungerade. Åtminstone är det en bild som överensstämmer med mina fördomar om hur det gick till i Sovjetunionen.

Häromdagen skrev jag att miljöfrågan i verkligheten inte handlar så mycket om huruvida världen ska gå under som om ifall demokratin ska bringas på fall. Miljörörelsen har alltid haft ett starkt inslag av extremister som ansett att deras ändamål är så angeläget att sådant som lyhördhet för en eventuellt trögfattad och senfärdig folklig opinion inte kan respekteras. Det behövs handling nu vilket kan kräva att demokratin sätts på undantag.

En del skulle säga att detta är ett tecken på att socialister, som ständigt längtar efter diktatur, kapat miljörörelsen och försöker använda den för sina syften eftersom arbetarklassen visat sig vara så ointresserad av att genomföra revolution enligt det marxist-leninistiska receptet.

För tio år sedan sa Ireen von Wachenfeldt, dåvarande ordföranden i den statsfinansierade Riksorganisationen för Kvinnojourer och Tjejjourer i Sverige, Roks, att män är djur.

Det fick hon äta upp. Hon utsattes för ett drev och ett gatlopp i media som gjorde henne så skakad som man blir när journalister slipar sina knivar. Först förnekade hon uttalandet och hävdade att hon menat något annat som inte gick att förstå. Men sedan hämtade hon sig. Efter ett par år hade hon vässat argumenten och kommit fram till följande uppfattning: ”Jag skulle ha sagt att män är värre än djur. En del våldsamma män kan till och med njuta av kvinnors lidande. Det gör inte djuren”.

Igår skrev jag en text om att vi i Sverige bara tänker på folks rättigheter (ofta på andras bekostnad) och inte alls på deras skyldigheter (gentemot andra människor). Det betyder i praktiken att folk inte har några skyldigheter. Eftersom folk inte har några skyldigheter så kan det inte ställas krav på dem. Den politik vi skulle behöva i Sverige, sa jag, vore en som lyfte upp folks medborgerliga skyldigheter till samma nivå som deras rättigheter. En sådan förändring skulle medföra en total omvandling inte bara av politikens grundackord utan också av hela samhällsdebattens anda.

Ett molande obehag gnager i min själ för att jag är så snabb att kritisera det etablerade politiska systemet för att det saknar bärande idéer inför framtiden trots att jag själv hittills varit oförmögen att presentera mer än angelägna ehuru lösryckta och otillräckliga detaljer ur ett ännu inte existerande politiskt program som Sverige skulle behöva, till exempel invandringsstopp och sunt förnuft. Det är svagt av mig. Om jag blev statsminister på måndag så skulle jag behöva ha något mer genomtänkt och grundläggande att säga när jag intervjuades på teven. Så låt mig ta några stapplande försöksvisa steg för att se om det bär.

En ständigt återkommande fråga är vilket slags relation som råder mellan politikerväldet och journalistkåren. Är politikerna nickedockor i medias dockteater eller är journalisterna bara gläfsande knähundar som gömmer sig i sina officiner när makten ryter åt dem?

För tillfället råkar jag läsa en bra bok av en författare jag tidigare aldrig hört talas om, Wallace Stegner. Boken heter Vad jag bevarat. Två av huvudfigurerna är paret Sid och Charity.

För tjugo år sedan var jag en entusiastisk anhängare av den då så populära teorin – som fortfarande överlever i den officiella svenska politiska diskursen – att eländet i eländiga länder, exempelvis Irak, berodde på grymma och korrupta ledare, i detta fall Saddam Hussein, och att den rätta politiken för anständiga länder som USA och Sverige var att ta ut dessa ledare för att deras folk, törstande efter demokrati, skulle kunna bilda partier, genomföra demokratiska val och gradvis utstaka en väg att förvandla sig till moderna, lyckade länder som Finland och Norge.

Det otäcka med klimatfrågan är inte att jordens och mänsklighetens framtida fysiska existens är hotad utan att det demokratiska samhället som vi känner det är hotat. Faran är inte att havet stiger och att orkanerna blir hårdare. Faran är att den skräck som sådana som Klimat-Greta – ”Jag vill att ni ska känna samma panik som jag” – och organisationen Extinction Rebellion, för att inte nämna de lite mer städade undergångsprofeterna som Al Gore och forskarna i IPCC, försöker framkalla hos vanligt folk ska förmå stora grupper skrämda medborgare att välkomna någon politisk kraft som kan kasta den tröga och ofta inte särskilt handlingskraftiga demokratin över ända för att ta till krafttag mot koldioxidutsläppen.

Man kunde tro att det här med invandringen är en fråga som ställde två grupper i konflikt med varandra, å ena sidan migranterna och å den andra ursprungsbefolkningen. I framtiden, när motsättningarna skärpts, kommer det nog att bli så. Men idag är det inte migranter och svenskar som står emot varandra i migrationsfrågan utan svenskar och svenskar.

Den inre utlänningskontrollen kan tjäna som åskådningsexempel. Mellan åren 2009 och 2014 bedrev polisen i samarbete med Migrationsverket och Kriminalvården projektet Reva – Rättssäkert och effektivt verkställighetsarbete.