Opinionstexter skrivna av Det Goda Samhällets skribenter och gästskribenter.
På busshållplatsen stod några afrikanska grannar och diskuterade livligt med varandra. En av dem hade just missat bussen, och eftersom chauffören såg svensk ut och inte öppnat bussdörren misstänkte han att han blivit utsatt för rasism. De andra höll med och berättade att de upplevt liknande saker i Sverige. När nästa buss kom utbröt ett mindre gräl med chauffören, som inte verkade förstå vad det hela handlade om, men efter någon minut gick afrikanerna och satte sig och bussen kunde köra vidare.
Efter mordet på en ung mamma i Malmö vill justitieminister Morgan Johansson vill låta tuff och bestämd. Men jag är tveksam till om hans ord har någon verklig betydelse. ”Vilka fega och avskyvärda odjur som ger sig på en nybliven mamma”, skrev han på Twitter.
Jaha, vad hände med alla människors lika värde? Nu är tydligen vissa inte ens människor. Nej, inte ens djur utan ”odjur”.
Härom dagen fick jag hemma den senaste utgåvan av ICA-tidningen Buffé. Matinspiration med utgångspunkt från vad matjätten ICA saluför och säljer, och reklam för stjärnkockar och lyxrestauranger kombinerat med pekpinnar om vad vanliga dödliga bör äta. I senaste numret får vi lära oss att allt vi väljer i matdiskarna gör stora avtryck på miljön och att vi alla har ett ansvar för att vara så välinformerade som möjligt när vi väljer.
I sin roman om Katarina av Medici beskriver Honoré de Balzac kampen mellan katoliker och protestanter i Frankrike under andra hälften av 1500-talet. Samhället indelas av Balzac i ett antal fraktioner: den katolska kyrkan, staten eller kronan, som är olika adliga gruppers stridsäpple, den begynnande kapitalistiska borgerligheten som ibland kallas ”hantverkare” och till slut alla de andra som man inte behövde bry sig om, livegna bönder till exempel.
Protestantismen, i det här fallet i dess kalvinistiska skepnad, vinner sina trognaste anhängare inom borgerligheten. Protestantismen är en ny och revolutionär lära som livar de unga männens sinnen och förmår dem att våga livet för sin tro.
Årets sommarpratarprogram är över. Många personer har berättat sina historier, en av dem är advokaten, och snart före detta generalsekreteraren i Advokatsamfundet, Anne Ramberg.
Det finns två intressanta inlägg i hennes sommarprat, dels om den sydafrikanske apartheidmotståndaren och domaren Albie Sachs , dels om den amerikanska kvinnliga högsta domstolsledamoten Ruth Bader Ginsburg. Båda är förebilder för Ramberg. Hon fortsätter med att berätta om sin karriär och alla okvädningsord hon fått motta, som till exempel batikhäxa, godhetsknarkare, klassförrädare och kommunist i pärlhalsband på Östermalm.
Jag åhörde en kul föreläsning av Jordan B. Peterson. Argumentationen var delvis rätt skakig men det gjorde ingenting eftersom Peterson dels alltid är rolig att lyssna på, dels brukar komma fram till slutsatser som jag gillar.
Den här gången bevisade han som vanligt att PK-ismen är en avskyvärd ideologi. Hans utgångspunkt var att PK-ismen är resultatet av en otuktig förbindelse mellan postmodernismen och marxismen. Varifrån han fått det vet jag inte, men låt gå.
Det sista den moderna västvärlden behöver är hädelselagar. Det skriver Emma Webb, direktor på FIDE, Forum on Interation, Democracy and Extremism vid Civitas, i Spiked med anledning av att en högskolestudent underkändes för att ha uttryckt vad den engelska betygsnämnden OCR (Oxford, Cambridge and RSA Examinations) kallade ”obscena rasistiska kommentarer”. Det visade sig att studenten hade kallat halalslakt för avskyvärt, något som enligt skolverket var ”islamofobiskt”.
En deltagare vid Platons symposium förklarade människornas längtan efter den rätta med att de en gång varit som klot – runda och fulländade – men av något skäl kluvits i hälfter, som blivit dömda att leta efter varandra tills de någon gång kunde finna sin hälft. Här i landet har klyvnaden istället å ena sidan bestått i en verklighet som människorna upplevt med sina sinnen och å andra sidan en påbjuden verklighetsbild som varit långt från den upplevda. Många har plågats av denna klyvnad, men:
Polisen i Nyköping ryter till efter återkommande stenkastning, läser jag i Aftonbladet. Jag förmodar att det ska låta som att ”nu jävlar tar vi i med hårdhandskarna”, men bara det faktum att polisen ryter till först efter återkommande stenkastning, och inte från första stund, visar med all önskvärd tydlighet att saftkalasens tid ännu inte är förbi. För polisen vädjar fortfarande till något slags godhet hos stenkastarna, hellre än att sätta ner foten. Det framgår i ett Facebookinlägg där man avslutar inlägget med följande mening:
En av PK-ismens ideologifabriker är Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, MUCF. En av de viktigaste ungdoms- och civilsamhällesfrågorna visar sig lite otippat – eller kanske inte – vara att ”genomföra insatser i syfte att främja en öppen och inkluderande miljö i skolan för unga hbtq-personer”. Förra året höll MUCF enligt sin årsredovisning 16 utbildningsdagar för skolpersonal i detta ärende.
På myndighetens hemsida finns en inspelning från en sådan utbildningsdag. Auditoriet består av hundratals skolpersonal från hela landet som tagit sig till Norra latins konferenscentrum på Drottninggatan i Stockholm för att inhämta statens rekommendationer i ärendet.
Jag får ibland frågan varför jag är så starkt kritisk mot partierna till vänster – och framför allt socialdemokraterna – och mer sällan mot de borgerliga partierna. Jag vet inte om det verkligen stämmer, men jag anar att det nog kan ligga något i det. Och jag tror svaret är ganska enkelt. Min kritik grundar sig i att jag har mitt eget förflutna just till vänster på den politiska skalan. Det gör att det är just de partierna jag blir mest besviken på när de sviker sina egna ideologier.
Historieskrivningen brukar hängas upp på bemärkta händelser vars betydelse egentligen först framgår när man studerar de mer svårbegripliga företeelser och rörelser som är deras upphov. Stockholms blodbad hade plats och datum men kan begripas först när man inser att stark fiendskap rådde mellan den svenska och den danska adeln. På samma sätt var invasionen av Normandie en storslagen tilldragelse som går att studera på plats men i sig inte förklarar någonting.
Nyligen inträffade en inte särskilt uppmärksammad händelse som framtida historieböcker kanske kommer att betrakta som en milstolpe, en markering av en etapp på en lång resa. Det var bildandet av det svenska islamiska partiet Nyans.
Eftersom läsningen stadigt minskar bland barn och unga så känna det extra varmt inombords att veta att Statens kulturråd griper in och bidrar till att entusiasmera och inspirera. Via bokgåvor till förskolan sörjer det skattefinansierade rådet för att våra småttingar redan i tidig ålder introduceras till objektiv och opartisk kvalitetslitteratur av klassiskt föredömligt svenskt snitt. Vad sägs till exempel om en barnbok med titeln Bosse och Bella och trumpna Donald?
Första och enda gången jag blev rånad var i Colombia 1979. Jag och en vän promenerade förbi ett slumområde som inte såg helt tryggt ut, men tvåhundra meter bakom oss stod två uniformerade poliser tryggt posterade med synliga tjänstevapen. Så vad kunde gå fel?
Plötsligt fann vi oss omringade av ett halvt dussin maskerade män med knivar stora som förskärare. Några ögonblick senare hade alla våra ägodelar bytt ägare, samtidigt som vi lärt oss något nytt om den colombianska polisen. Oturligt nog hade de just medan rånet pågick, tagit en rökpaus.
Förutsättningen för att en marknadsekonomi ska fungera väl är att konkurrensen får verka. Konkurrens betyder både att existerande bolag i en bransch verkligen slåss mot varandra i stället för att samarbeta (vilket normalt betyder att göra upp om priser och marknadsandelar) och att nya konkurrenter har reella möjligheter att etablera sig.
Detta idealtillstånd föreligger inte alltid. Om detta beror, som Adam Smith förklarade, på att företagare inte kan träffas utan att inleda en konspiration mot marknaden eller, som Karl Marx menade, på att det kapitalistiska systemet har en inneboende tendens att koncentrera produktionen till enstaka och så småningom till ett enda företag är inte lätt att veta. För övrigt spelar det inte så stor roll vilken förklaring som är mest rätt.
Om man besöker ett amerikanskt sjukhus som patient kan man bli ombedd att informera om sin ras, det vill säga om man är kaukasier, svart, asiat, hispanic eller något annat. Frågan anses helt naturlig. Staten och forskningen vill ha basmaterial så att viktiga frågor avseende rasernas olika öden kan undersökas. (Egentligen inte så mycket underligare än att man i Sverige redan för åtskilliga hundra år sedan antecknade betydelsefull information om befolkningen i kyrkböckerna. Staten ville veta hur många potentiella soldater det fanns och vem som skulle betala vilket slags skatt.)
Efter SSU-kongressen i Karlstad, då det socialdemokratiska ungdomsförbundet kom med förslaget om en ”vegetarisk norm” på bland annat äldreboenden, har vi på Det Goda Samhället försökt få ungdomsförbundets ordförande Philip Botström att ställa upp på en intervju. Att ett ungdomsförbund – där hälften av medlemmarna ännu inte är myndiga – vill gå in och styra politiskt vad människor ska äta på sin ålders höst är så pass uppseendeväckande, till och med i Sverige, att ideologin bakom förslaget behöver dras fram i ljuset. Men SSU-ordföranden har hittills varken svarat på telefon eller på mejl.
För tio år sen designade jag en oljelampa. Den var av det där traditionella slaget som finns i indiska tempel och innehar en ledande roll i den rykande aktuella Disneyfilmen Aladdin. Det fiffiga med min lampa var att den osade mindre än Aladdins och kunde användas i lägenheter utan att tapeten blev sotig. Jag sålde dem på nätet med blygsam förtjänst.
En dag fick jag ett telefonsamtal från Kemikalieinspektionen. Det blev ett långt samtal på närmare en timme och fortfarande har jag inte alla detaljer klart för mig, men av olika skäl var det problematiskt för mig att fortsätta sälja lamporna inom EU.
Helst vill man ha teorier som förklarar allt. För övertygade marxister är marxismen en sådan teori. För den som behärskar hela den intellektuella marxistiska verktygslådan inklusive användbara begrepp som produktivkrafter, produktionsförhållanden, mervärde, utsugningsgrad, huvudmotsättning, klass, ideologi och falskt medvetande blir hela samhällslivet klart som korvspad.
Ett tag var jag rätt influerad av marxismen men det föll på lärans grundbult, den tes som fick hela bygget att hålla ihop, nämligen arbetsvärdeläran. Den går ut på att endast det jordnära, fysiska arbetet skapar en varas värde och att detta värde är proportionellt mot antalet nedlagda timmar.
Det fanns under Sovjettiden en vetenskap som kallades kremlologi, och som innebar att man tolkade små tecken i samtiden för att gissa sig till vad som hände i maktens korridorer.
Den 2 augusti stängdes SwebbTV på YouTube – utan förvarning och utan förklaring om vilket avsnitt som kan ha brutit mot företagets communityregler. En rimlig hypotes är att det var ett resultat av den hårdare mediapolitik som justitieminister Morgan Johansson aviserade för drygt ett år sen – och som hade kallats censur om den införts i något annat land än Sverige. Att man valde att slå till mot SwebbTV är intressant, då det är en sajt som knappast utmärker sig för hatretorik eller fientlighet mot invandrare.
De senaste dagarna har diskussionerna gått varma både i stugorna och på sociala medier om det, får man väl säga, rätt fascinerande uttalandet från statsminister Stefan Löfven att det är de ”rika” ungdomarna som är orsak till gängkriminaliteten eftersom de knarkar. Plötsligt har knarkaren alltså blivit ansvarig för langarens svåra vardag.
–Vi vet att den största konsumtionen har vi i de välbärgade områdena. Djursholm, Danderyd – det är där du har den största konsumtionen, sa Stefan Löfven i en intervju i Expressen nyligen.
I serien ”Allvarliga saker som vi bör tänka på inför Sveriges framtid” har jag skrivit två texter om skolan som inte är färdigtänkta och inte särskilt märkvärdiga utom i det avseendet att deras grundidé går på tvärs emot rådande svensk skolpolitisk debatt och allt som kännetecknat den svenska skolan i decennier. Min enkla och rätt självklara utgångspunkt för skolan är att utbildningssystemet ska konstrueras så att samhället – vilket i det här fallet betyder skattebetalarna som betalar för utbildningen – ska få så mycket nytta tillbaka som möjligt för de summor de investerar i ungdomars förkovran. Det betyder till exempel att man inte av någon sorts abstrakta jämlikhetsskäl ska bjuda unga människor på utbildning som de inte förmår utnyttja och förvalta. Det betyder också att elever som djävlas på lektionerna inte fortsättningsvis ska beviljas förmånen av gratis utbildning. De får göra något annat i stället.
I dessa dagar med klimatångest, flygskam och hot om jordens undergång borde det inte finnas mer att oroa sig över. Men så är det tyvärr inte. Kriminalitet, utanförskap, bidragsberoende och islamisk massinvandring lägger lök på laxen. Men EU:s och NATO:s upplösning är ytterligare ett potentiellt hot att förhålla sig till.
The Economist har ett scenario om detta i sin The World If-serie. Det börjar med att USA:s president Trump 2023 tweetar att om Europa inte köper amerikanska sojabönor, så får de inga amerikanska soldater. Han har tidigare hotat att lämna NATO om inte de europeiska medlemmarna betalar sin del, minst två procent av respektive lands BNP. Nu säger han, via sin nya utrikesminister tillika svärson Jared Kushner, upp försvarsavtalet.
Många klagar just nu på det polariserade debattklimatet: vi måste kunna diskutera med varandra, säger man, vara sakliga och nyanserade. Jaha? Låter det så nu? Tills helt nyligen gick det minsann bra att avfärda sina motståndare med nedsättande epitet som populister, rasister och fascister. Börjar det gunga under fötterna? Känns det inte bra? Ska vi prata? Gärna.
Just nu verkar allt fler beklaga sig över det polariserade debattklimatet. Det heter att vi förenklar, att vi inte lyssnar på varandra, att det goda samtalet inte längre har någon plats i offentligheten, att allt är svart och vitt.
Jag blev riktigt upplivad när jag häromdagen skrev om framtidens skola. Det var framför allt resonemanget om hur politikerväldet under det senaste halva århundradet delat upp det hos varje individ ursprungligen sammanhängande paketet av skyldigheter och rättigheter som skänkte mig en sådan känsla av klarsyn. Det är otroligt hur väl jag förstår saker när jag har förklarat dem. Politikerväldet skiktar värderingarna i sina två huvudgrupper och ger rättigheterna till medborgarna och åtar sig själv skyldigheterna. Sedan skickar politikerväldet skyldigheterna vidare till skattebetalarna. Det är inte alls idiotiskt av politikerväldet utan tvärtom mycket listigt. Processen tillåter politikerna att framstå som humanitära och goda hjältar och de protesterande nettoskattebetalarna som giriga och reaktionära snåljåpar.
Jag har länge försökt förstå grunden till det ständiga plågandet av barn – främst pojkar – i den katolska kyrkan. Det beror förstås på celibatet! Visst, men varför har man en sådan institution som genom århundradena skadat tusentals barn, och på sitt sätt också otaliga präster? Denna fråga – det envisa fasthållandet vid celibatet, med alla dess nackdelar – kan inte förstås på annat sätt än som en relikt från tider då tron ställde mycket hårda krav på sina utövare och företrädare.
Folk har övertygelser. Frågan är hur de får sina övertygelser. Att skaffa sig en övertygelse är trots allt ett val eftersom man väljer bort andra, konkurrerande övertygelser. Hur går den där processen till?
Jag tror att det finns tre metoder att låta sig övertygas: vetenskapen, frälsningen och den genetiska gruppdemokratin.
Det fanns en tid när man kunde vinna en diskussion genom att kalla någon för ”rasist”. Även om det saknades belägg för påståendet var det en allvarlig anklagelse och diskussionen liksom avstannade. Att i det läget försvara sig kunde ju tolkas som att man ursäktade rasismen, och i förlängningen ställde sig bakom kung Leopolds folkmord i Kongo. Säkrast att låta saken bero och byta ämne.
Numera är ”rasist” ett så vanligt okvädesord att det närmar sig amerikanskans ”Motherfucker” eller ”Son of a bitch”. Knappt någon tänker längre på vad det betyder, eller en gång betydde. Det blir allt mindre användbart i debatter.
Känsliga läsare kan säkert uppfatta den här texten som stötande och provokativ. Jag tror emellertid att Sverige står inför stora, kanske dramatiska, sociala förändringar och att vi därför bör tillåta oss – eller rentav tvinga oss – att tänka i ovana banor för att i bästa fall till slut treva oss fram till en bild hur vi önskar att ett framtida Sverige ska gestalta sig.
Om du vill ha en ram i vilken du kan placera in dina egna och andras iakttagelser av utvecklingen i Sverige, så föreslår jag här en enkel modell. Den strider inte mot delförklaringar av något slag. Modellen är halvt systemteknisk, halvt intuitiv. Den betraktar systemet Sverige från ovan, likt en vädersatellit, men du kan zooma ner till individ- och familjenivå eller mellannivåer och se samma kraftspel. Med ett uppifrånperspektiv behöver vi inte spekulera om de olika aktörernas medvetenhet, drivkrafter och mål.
