Bitte Assarmo: ASAP Rocky – och alla de misshandelsfall som aldrig utreds

Bitte Assarmo
Bitte Assarmo

ASAP Rocky – hiphopstjärnan som blivit hela Sveriges angelägenhet efter den uppmärksammade rättegången som varit en följetong i medierna – har släppts på fri fot i väntan på dom. Och även om man kanske kan tycka att det skrivits tillräckligt om det hela finns det mer att säga. För det finns ett antal häpnadsväckande och, om man ska vara ärlig, rätt magstarka inslag i hela historien. Och de har egentligen varken med det påstådda offret eller de påstådda gärningsmännen att göra – utan med det svenska rättssystemet.

Det var en bekants son som gjorde mig uppmärksam på det genom att säga det där som ingen av landets större tidningar eller nyhetskanaler överhuvudtaget nämnt, och det gick inte att missta sig på upprördheten i hans röst:

– Det sjuka med allt det är är ju att sånt här förekommer varenda helg i Sverige, i stora städer som små. Folk blir nerslagna, misshandlade, med mycket allvarligare skador än som påvisats i det här fallet, men vad händer? Ingenting. Sådana här fall läggs ner per omgående, även när gärningsmännen är kända eller syns på övervakningskameror, eftersom det inte finns resurser för att utreda dem. Och skulle de mot all förmodan gå till åtal tar det månader innan det blir rättegång, ibland ännu längre.

Han vet vad han talar om. Han är ungefär i samma ålder som målsäganden i fallet ASAP Rocky, och har själv blivit misshandlad vid två olika tillfällen. Helt oprovocerat dessutom (vilket knappast kan anses vara fallet med den man som misshandlades av hiphopstjärnan och hans sällskap), för att han befann sig på ”fel plats vid fel tillfälle”.

Det är ju så både polis, åklagare och medier brukar förklara våld och till och med mord; med att offren befunnit sig på fel plats vid fel tillfälle. Att det naturligtvis är gärningsmännen som befinner sig på fel plats vid alla tillfällen tycks varken poliser, åklagare eller journalister ha förstått.

Det hade varit trevligt att som medborgare och skattebetalare kunna säga att den här unge mannen, i likhet med den unge man som misshandlades (eller provocerade fram ett nödvärn, vilket hävdats av försvaret) av ASAP Rocky, fick samma snabba och rediga hjälp. Så var dock inte fallet.

För det första kom ingen polis till platsen överhuvudtaget, vid något av tillfällena, trots att flera personer oberoende av varandra ringde och anmälde en pågående misshandel. Vid det första tillfället tog det så lång tid att komma fram till SOS alarm att misshandeln hann avslutas och offret skjutsats blödande till sjukhuset innan någon svarade. Vid det andra tillfället blev svaret att det inte fanns någon polis i området och att man därför inte kunde ingripa.

För det andra lades båda anmälningarna ner, trots att misshandeln i båda fallen var betydligt allvarligare än i ASAP Rockyfallet och skadorna minst lika väldokumenterade av läkare. Den första hamnade i papperskorgen efter bara ett par dagar eftersom polisen ansåg att de övervakningsbilder som fanns var för dåliga för att de skulle kunna efterlysa de misstänkta. Att det fanns vittnen som var villiga att ge signalement ignorerades. Den andra anmälan utreddes faktiskt av polisen sent omsider, och gick efter närmare åtta månader till åklagare. Väl där hamnade även denna anmälan i papperskorgen, trots att ett vittne hade namngivit en av gärningspersonerna. Varför fick offret aldrig veta.

Att åklagaren varit så effektiv och snabb med ASAP Rocky-fallet kan knappast bero på att just den här misshandeln är så oerhört mycket mer brutal än alla de andra fall av misshandel som inte ens utreds. Jag tror snarare att åklagaren har varit velat visa att svensk rättvisa minsann inte väjer för att åtala även en världsartist. Att Sverige är ett jämlikt land, där alla är lika inför lagen och där stjärnstatus saknar betydelse.

I själva verket har det blivit pinsamt uppenbart att det är precis tvärtom. Att högprofilerade fall, som renderar braskande rubriker och massmedial uppmärksamhet från när och fjärran, prioriteras före de mängder våldsbrott som går medierna spårlöst förbi Och att de stora förlorarna är de offer vars lidande inte ens anses viktigt nog att utredas.