Anders Leion: Tonåringarna bestämmer

Anders Leion

Tonåringen kännetecknas av ett oändligt självförtroende, utgår från att han är odödlig, tror sig veta allt eftersom han är för okunnig att inse sina brister och begränsningar.

Han styr svensk politik. Oftast är han miljöpartist. Också partimedlemmar som enligt kyrkboken påstås vara medelålders uppträder som den typiska tonåringen.

Miljöpartisten erkänner inget misstag. Det finns inte i hennes föreställningsvärld. Därför satsar man så mycket på sol och vind att alltmer fossila bränslen kommer att användas: När andelen från sol och vind blir alltmer betydande kommer bristen under vindstilla dagar på vintern bli så stor, att alltmer olja eller gas kommer att brännas. Det går inte att hålla kärnkraftverken igång enbart för dessa perioder.

Svensken skall känna flygskam (och många är så dumma att de också gör det) och med drivmedelsskatter tvingas bort från glesbygden därför att livet där ofta förutsätter långt bilpendlande till jobbet och andra angelägenheter.

Samtidigt kommer koldioxidutsläppen, som ju påstås vara källan till den fruktade temperaturhöjningen på jorden, endast att minska med en procent om alla krav i Parisöverenskommelsen uppfylls. (Uppgifterna hämtade från Elsa Widdings Klimatkarusellen).

Tonåringen bestämmer svensk politik, och har gjort det nu många år. Det beror på att de andra partierna styrs av män och kvinnor som är tonåringens motsats: De har bristande självförtroende, inga bestämda åsikter och låter gärna tonåringarna härja fritt – så länge de därigenom kan behålla makten.

Hur skall detta dödläge kunna brytas? Genom att miljöpartisterna avslöjas som de pajasar de är och de andra partierna som de samvetslösa bedragare de är. Hur skall detta kunna ske? Mer kunskap måste spridas i den allmänna debatten och därigenom hindra partiföreträdarna att leva gott på förenklingar och rena lögner.

Vem skall göra det? Statstelevisionen och massmedia förstås. Tyvärr vägrar de.
Kvar blir bara alternativmedia som DGS. Det är en gigantisk uppgift, men inte omöjlig. Den tidigare trosföreställningen om den välsignade invandringen har ju faktisk brutits, trots statstelevisionens och etablerade medias motstånd.

Det förutsätter dock att de som väljer att yttra sig, till exempel på DGS, tillåter sig så pass mycket obundenhet att också ovana tankar får en chans. Också här kan ren okunskap – om länder och okända politiska kulturer – göra det möjligt att fortsätta med tonåringens förstelnade tänkande. Det betyder ju inte att man skall hålla med – bara att sakliga invändningar får ersätta snabba och ogrundade avfärdanden.