Sedan mars 2015 har jag skrivit en text om dagen på den här sidan. Det blir strax över 1 500 krönikor. Det står ungefär samma sak i allihop. Kunde jag då inte, frågar du kanske inte utan rätta, i så fall ha minskat läsarnas börda genom att framföra mitt budskap rakt på sak en enda gång och sedan hålla tyst?

Nej, det kunde jag inte. Någon hade kanske, med hjälp av ett gäng copywriters och PR-konsulter, kunnat reducera sitt ärende till några enkla fraser, men jag klarar det inte. Inte ens Jesus lyckades.

Under det senaste halvseklet – säger jag som obevisbar och troligen även icke falsifierbar hypotes – har ett nytt slags social varelse tagit över i de mest avancerade länderna, nämligen Individen. Individen är ett väsen som har sig själv och sin egen utveckling som uttalat främsta syfte. När jag googlar på ”utveckla sig själv” får jag nästan inga träffar före år 1975. (Det kan i någon bero på att Google själv startade år 1998. Men jag tror att Google har historikeralgoritmer som snokar i det förflutna. Jag drar försöksvis slutsatsen att Individen är en relativt ny företeelse).

Det händer att valutor förlorar sitt värde för att man trycker och försöker prångla ut för många sedlar. Folk upptäcker bedrägeriet och vägrar ta valutan på fullt allvar. Det kallas inflation.

På senare år har det gått inflation i ett antal tidigare mycket starka begrepp som ”fascist” och ”rasist”. Dessa begrepp var länge präglade med samma stolta devis som äldre tiders sedlar, hinc robur et securitas, härmed styrka och säkerhet.

I snart trettio år har jag åtminstone en gång per årtionden återupptäckt och återlanserat den i sjukvårdsdebatten hittills överlägsna lösningen på sjukvårdens problem. Ofta har lanseringen skett under medverkan av erkända medicinska experter som Nina Rehnqvist, Bertil Persson, Lars Werkö, Erik Björn-Rasmussen och Jerzy Einhorn. Nu känns det som det är dags igen.

Vi har kallat konstruktionen för ”Hälso- och Sjukvårdsföretagsmodellen” eller HSF-modellen för att spara lite tid.

Jag skulle önska att du läste följande text noga och med stor eftertanke ty jag tror att den är viktig. Den sammanfattar vad jag föreställer mig att jag har lärt mig om vårt samhällsskick och varför detta samhällsskick hotar att fräta sönder sig självt och vad som kanske behövs för att hela det.

Basen för vårt samhällsskick är demokratin. Demokrati betyder att folket på något vis väljer sin överhet.

Om det kommer en kristen fundamentalist och påstår att varje ord i Bibeln är Guds uppenbarade sanning som till sista kommatecknet måste följas av de sant troende så skakar vi nog nedlåtande på huvudet och frågar oss vilken galen baptistkyrka i USA som frambringat en sådan grottmänniska.

Men om det kommer en muslim och hävdar att det inte går att förneka ett enda budskap i Koranen eftersom det ju handlar om Guds egna ord så hamnar vi i beråd eftersom religionsfrihet råder och muslimen får anse vad han vill och vi som inte är religiösa saknar rätt att lägga oss i.

Om jag vore Svenska Akademien så skulle jag föranstalta om att den danske sagoberättaren H. C. Andersen postumt tilldelades nobelpriset. Visserligen brukar man inte ge priset till en död människa men H. C. Andersen är inte död utan lever vidare exempelvis genom sin oförgängliga saga Kejserens nye klæder som nyligen kom ut i nyöversättning på svenska under titeln Politikerväldets nya värdighet varvid berättelsen också fick ett mer litterärt genomarbetat slut.

Det var en gång en grupp politiker, börjar sagan, som bara hade ett mål för ögonen, nämligen att erkännas och hyllas för sin oändliga godhet. Varje dag hittade de på nya sätt att manifestera sin välvilja.

I normalsvensk hybris ingår föreställningen att alla problem kan lösas. När jag för några år sedan misslyckades med att lyfta den svenska skolan ur dess hopplösa misär greps jag av en för en normalsvensk ovanlig ruelse. (Utbildningsministrarna lyckades naturligtvis inte heller men jämförelsen är orättvis ty mitt projekt var, till skillnad från deras som var utsiktslösa från början, ändå i grunden rättänkt och borde ha gjort skillnad i ett samhälle där hut går hem.) Jag sa till andra normalsvenskar att jag fruktade att det inte går att lösa den svenska skolans problem.

Staten är inte nöjd med den svenska modellen när det gäller att via tolk prata med folk som inte kan svenska. Staten har därför nyligen presenterat en offentlig utredning – Tolkutredningen – på 723 sidor som ska lägga sakerna till rätta (SOU 2018:83).

Utredningen ger exempel på olägenheter som kan förekomma: ”Yrkestiteln auktoriserad tolk är skyddad, däremot inte benämningen tolk. Det innebär att vem som helst kan kalla sig tolk och att de begrepp som används också kan variera”.

Xenofobi är att hata och förakta främmande människor och kulturer. Oikofobi är motsatsen: att hata och förakta sina landsmän och den egna kulturen. Oikofobin är utbredd i Sverige. Jag har sett den växa fram så jag kan ge besked om frun så vill, ty jag var med.

Oikofobin har djupa historiska rötter (tror jag). Dess grund är det gamla bondesamhällets kombination av solidaritet och jantelagsmentalitet. Man skulle sätta sitt ljus under en skäppa och fick inte tro sig vara märkvärdig. Vi blev ett tystlåtet folk som gick hem och stängde dörren efter oss vid arbetsdagens slut.