Bitte Assarmo: Farmor tillhörde de fattigaste bland fattiga – men behöll alltid sin självrespekt

Bitte Assarmo
Bitte Assarmo

Den senaste tiden har jag tänkt mycket på min farmor, Hilda Viktoria, efter att Det Goda Samhället publicerade en gästkrönika av Mira Aksoy om vikten av att klä sig med stil för självrespektens skull. Det var nämligen något som min farmor lade stor vikt vid, och som hon lärt sig av sin egen mor, Emma Persdotter.

Hilda föddes 1887, som yngsta dotter till torparna August Johansson och Emma Persdotter. När Hilda var ett par år gammal tog hennes far August Amerikabåten ”over there” för att starta ett nytt liv. Emma och barnen skulle han skicka efter senare, när han ordnat det lite för familjen, och de väntade både länge och väl på biljetterna. Men inga biljetter kom. Ingenting annat heller. Inte ett enda livstecken – eller för den delen något dödsbud. Och familjen, som redan tidigare varit fattiga, kunde nu inte bo kvar i det lilla torpet utan var hänvisade till en så kallad backstuga.

Backstugusittarna tillhörde de fattigaste bland de fattiga och backstugan som farmor växte upp i var byggd i en sluttning och hade stampat jordgolv. Ett enda fönster fanns i stugan – bredvid den rangliga dörren – resten av den knappt 15 kvadratmeter stora stugan låg i mörker. Här skulle Emma Persdotter försörja och fostra sina barn, utan någon odlingsbar mark och utan någon annan inkomst än det lilla hon kunde få genom att sticka och sy åt bättre bemedlade bönder i bygden.

Än idag vet ingen vad som egentligen hände med August. Kanske dog han på överfarten – kanske strax efter ankomsten, innan han hunnit starta det där nya livet. Eller startade han ett nytt liv på egen hand, utan sin familj? Men oavsett vad hustrun Emma egentligen trodde och tänkte under de långa, ensamma kvällarna så växte farmor upp i tron att hennes far dött på vägen, eller strax efter ankomsten, till det nya landet. Och kanske var det trots allt lättare än att gå och grubbla över ifall han övergett familjen. Det var svårt nog som det var för Emma att ta hand om sina barn.

Farmor berättade ofta för min far och hans syskon om åren som backstugusittare, men inte ens när hon berättade om trängseln, mörkret och svälten uttryckte hon någon bitterhet. Det hon pratade mest om var sin mammas omsorg. Trots att nöden var stor och trots att det inte fanns mat på bordet alla dagar, så förmådde Emma älska sina barn och fostra dem till anständiga människor. Och hon såg alltid till att de var så hela och rena det var möjligt att bli med den lilla brunn som stod till buds.

Det tog farmor med sig genom livet, under de hårda åren då hon tjänade piga i gårdarna runt om i bygden. Fattig var hon, och något nytt kunde hon sällan köpa, men hon lappade och lagade och borstade skor och kläder, och hon lät aldrig fattigdomen ta överhanden. Hon var stark, obändig, hel och ren och fast besluten att alltid behålla sin värdighet och självrespekt oavsett vad som hände. Och när farfar Carl för första gången mötte henne, den nya pigan i granngården, föll han pladask.

Själv var Carl en mycket duktig möbelsnickare, som vid trettiofem års ålder tagit över faderns hemman. Varken han eller någon annan hade väl kunnat tänka sig att han plötsligt skulle finna kärleken i en femton år yngre piga. Men det gjorde han. Och hon i honom. De gifte sig, flyttade till en gård i Värmland och fick femton barn tillsammans innan farfar gick bort på påskaftonen 1938.

När jag tittar på bilder på farmor är det särskilt en jag brukar titta extra länge på. När den togs var hon 18, fortfarande en fattig piga, men det hindrade henne inte från att sätta upp håret, klä sig i sin vackraste klänning och gå till fotografen. Och hon är vacker som en dag. Men det är inte bara hennes skönhet jag slås av utan också av hennes okuvliga blick. Hilda Viktoria skämdes inte över sin fattigdom och utsatthet – hon hade både stil och självrespekt, just som så många hade en gång i tiden, trots mycket knappa omständigheter.