Patrik Engellau: Tyvärr måste vi nog lära oss att bita ihop

Patrik Engellau

Richard Sörman skrev nyligen om att det finns något slags social beställning på en ny ”berättelse” om Sverige. Det skulle vara en bild av vårt samhälle som på ett harmoniskt och uppbyggligt sätt gav gestalt åt det moderna multikulturella Sverige och sålunda motverkade split och splittring till förmån för tolerans och enhet i mångfalden ungefär som den amerikanska devisen e pluribus unum – av många, en – som står tryckt på en del amerikanska sedlar och mynt. Det var i alla fall så jag tolkade beställningen. 

Richard var skeptisk mot idén och det är jag också. För det första luktar projektet statlig propaganda som när Stalin lät formulera Sovjetunionens historia i termer av kommunistpartiets ärofyllda och framgångsrika strävan att skapa ett lyckorike för ryssarnas och lydrikenas tidigare så förtryckta massor. För det andra tror jag inte det går att utarbeta någon berättelse om Sverige och dess omedelbara framtid som är både harmonisk och sann. En trovärdig berättelse måste målas i mörka färger och mer likna en stormvarning än en solskenshistoria.  

Sverige har nog alltid varit ett unikt land i bemärkelsen att svenskarna sedan flera sekler tillbaka varit ett homogent och självdisciplinerande folk med en ofta resolut och beslutsam överhet – kung och stat – som underligt nog inte förtryckt det homogena folket sådär särskilt utan tvärtom varit ganska välsinnad. Till exempel har överheten inte tvingat folket att finansiera och bygga pyramider, palats och jättelika katedraler utan bara rätt modesta domkyrkor (utom i Skåne där danska vanor rådde och folket tvingades bygga ett stort antal slott). 

Homogeniteten låg i att alla svenskar såg likadana ut (för en utländsk besökare) och att alla tänkte likadant vare sig de var adel, präster, borgare eller bönder. Det homogena tänkandet ledde till självdisciplinering ty det dög inte att avvika från den allmänna meningen. Vi har alltid varit ett fogligt folk. Överheten har aldrig behövt ta i med hårdhandskarna. Svenskarna har varit ett lydigt folk och jämförelsevis villiga att betala skatt.  

Tidvis har överheten varit särskilt stark och då gjort saker som folket på det hela taget uppskattat, till exempel när Gustav Vasa som förste furste i världen nationaliserade och socialiserade den katolska kyrkan (England kom tvåa fem år senare, år 1532), när den enväldige Karl XI socialiserade adelsgods och fördelade jorden bland vanligt folk, exempelvis soldater, när Gustav III upphävde adelns ståndsprivilegier och när staten under demokratins första halvsekel byggde upp en hyggligt fungerande välfärdsstat och därför åtnjöt folkets stöd och förtroende.  

När demokratin emellertid gick in på sitt andra halvsekel började en sönderfallsperiod som är fullt jämförbar med vad den andre enväldige karolinerkungen, Karl XII, åstadkom när han förskingrade arvet från sin far och kastade Sverige in i en tid av förvirring och korruption – frihetstiden – som det tog ett halvt århundrade för landet att resa sig ur.  

Precis som Karl XII förödde Sverige – när han enväldigt beslöt att han själv och karolinerarmén skulle förverkliga sig själva genom oavbruten krigföring – håller vår tids politikervälde på att iscensätta egna projekt – exempelvis PK-ismen och migrationsäventyret – utan mandat från folket.  

Vår tids sanna berättelse om Sverige är att folket, precis som när Karl XII blivit skjuten och staten fallit i spillror, kommer att under svår möda få röja upp efter politikerväldets kollaps. 

Att Sverige över huvud taget kunde återställas efter det karolinska enväldets fall berodde nog på att vi var det folk vi var. Plötsligt fick vi klara oss bäst vi kunde vilket vi gjorde genom flit, företagsamhet och uppfinningsrikedom. Frihetstiden gav oss friheten att stå på egna ben och att göra det bästa av en svår situation. Jag fruktar att politikerväldet totalt måste raseras för att motsvarande självläkande krafter idag skulle kunna frigöras. Vad vi inte vet är om detta är möjligt när samhället förvandlats från homogent till multikulturellt. Någon sådan metamorfos hade aldrig drabbat Sverige under det karolinska enväldet.