Det otäcka med klimatfrågan är inte att jordens och mänsklighetens framtida fysiska existens är hotad utan att det demokratiska samhället som vi känner det är hotat. Faran är inte att havet stiger och att orkanerna blir hårdare. Faran är att den skräck som sådana som Klimat-Greta – ”Jag vill att ni ska känna samma panik som jag” – och organisationen Extinction Rebellion, för att inte nämna de lite mer städade undergångsprofeterna som Al Gore och forskarna i IPCC, försöker framkalla hos vanligt folk ska förmå stora grupper skrämda medborgare att välkomna någon politisk kraft som kan kasta den tröga och ofta inte särskilt handlingskraftiga demokratin över ända för att ta till krafttag mot koldioxidutsläppen.

Man behöver inte så mycket fantasi för att föreställa sig att en sådan utveckling ligger i korten. Skälet är den anmärkningsvärda klyftan mellan de politiska makthavarnas retorik och deras handlingar. Makthavarna stämmer in i klimatjämret men gör inte så mycket. (Trump är nog undantagen. Visserligen gör han inte så mycket – till exempel har han tagit USA ut ur Parisavtalet – men å andra sidan deltar han inte i jämret.)

Den danske klimatdissidenten Björn Lomborg skriver följande om klimatpolitikens kostnader:

I år kommer världen enligt International Energy Agency att spendera 162 miljarder amerikanska dollar på att subventionera förnyelsebar energi, stödja ineffektiva industrier och hjälpa villaägare i medelklassen att anlägga solpaneler. I tillägg så kommer Parisavtalet att kosta världen mellan 1 000 och 2 000 miljarder dollar om året fram till 2030.

Är det mycket eller lite pengar? Världens BNP ligger kring 80 tusen miljarder dollar. Årets miljösatsningar skulle alltså motsvara någon femtedels procent av världens BNP och Parisavtalets kostnader kanske två procent. Om det verkligen handlade om att rädda världen från värmedöd så hade detta varit väl satsade pengar.

Men Lomborg fortsätter:

Märkvärdigt nog kommer inga av dessa utgifter att få några mätbara effekter på temperaturen under innevarande sekel.

Min fördom i den här frågan, där ingen säkert har ett slutgiltigt svar, är att klimatpolitik är symbolpolitik, en sorts högtidliga offer av ansenliga summor för att blidka en ganska högljudd grupp människor typ Klimat-Greta och hennes anhängare. Till exempel betyder nog Parisavtalet inte så mycket eftersom det inte är bindande och eftersom alla länder själva får bestämma hur mycket koldioxid de ska släppa ut. (De enda utfästelser som kan kontrolleras och därför troligen kommer att infrias är det planerade biståndet från rikare till fattigare länder.)

Frågan är hur länge denna symbolpolitik är hållbar. Faran är återigen inte, tror jag, att jorden kommer att börja skrika i ångest och vånda, utan att miljökämparna kommer att göra det. De flyttar dagligen fram positionerna och ställer allt hårdare krav på politikerna. Helt fossilfritt till år 2030, i alla fall i Sverige, är numera en vanlig paroll. Utsläppen av växthusgaser ska ned till noll redan 2025 har Extinction Rebellion, en internationell rörelse som arbetar med civil olydnad, satt upp på sin kravlista.

Jaha, säger du kanske, då är det väl bara att bita ihop och övergå till fossilfritt. Problemet är att det inte går under överskådlig tid. Som Lennart Bengtsson påpekat kommer minst 80 procent av den energi världen producerar från olja, kol och gas. Det finns ännu inga tillräckligt väl fungerande fossilfria alternativ (utom kärnkraften). Varje åtgärd – inklusive flyg- och köttförbud och drakoniska ökningar av bensinpriset, kanske rentav, som Klimat-Greta tycker, förbud för privatbilism – från politikernas sida att inom ramen för nu tillgänglig teknik slår direkt och brutalt mot vanliga människors levnadsstandard. Då riskerar politikerna att förlisa på skattebetalarnas Scylla i stället för miljövännernas Charybdis. Se bara på de gula västarna i Frankrike och Bensinupproret i Sverige som triggades igång av åtgärder som bara är västanfläktar mot vad som skulle krävas om politikerna tog ens sina egna radikala miljökrav på allvar. När man försöker tillföra pengar för att lösa problem som inte reagerar på pengar så kan det bli väldigt dyrt.

Här finns en konflikt som bara kommer att förvärras. Klimat-Greta har haft stora internationella framgångar med att få skolbarn att skolstrejka för klimatet. Men gradvis kommer dessa nyfrälsta människor att upptäcka att det inte blir några praktiska resultat av deras manifestationer. De kommer då att försöka locka nya grupper att marschera under deras miljöfanor. Det är nog ingen tillfällighet att Klimat-Greta försöker förmå svenska fackföreningar att utlysa klimatstrejk till den 27 september. (Mitt tips är att inbjudan kanske hörsammas av ett antal kvinnor med anställning inom den offentliga sektorn som tar en vabb-dag.)

Det här kan bli hur spänt som helst. Extinction Rebellion vill att det tillsätts ”Medborgarkommittéer” som ska vara överordnade regeringarna i miljöfrågan. Konflikten kommer att trappas upp i takt med att världen misslyckas med att sänka utsläppen av växthusgaser.

Historiefilosofisk utvikning. Svärmiskt extremistiska rörelser som tror på världens undergång vid ett visst datum, eventuellt i kombination med upprättandet av ett andligt renat tusenårsrike, har då och då förekommit i religiösa sammanhang, ofta som ett resultat av tänkandet hos någon karismatisk gudsman som fördjupat sig i Uppenbarelseboken. De mest uppskruvade elementen inom miljörörelsen, till exempel Klimat-Greta själv, har, som jag ser det, sådana drag.

Det blir normalt inte så mycket av sådana sekter av överspända drömmare eftersom de flesta människor inte är lagda för överspänt drömmande. Ibland kände sig överheten manad att ingripa såsom emot åkianerna, en sekt som uppstod år 1784 i Älmeboda socken i Småland under ledning av bonden Åke Svensson varifrån sekten fick sin benämning. Åkianerna var lite som senare tiders Knutbysekt vars religiösa frihet också begränsades genom statliga ingrepp. Åtta av de ledande åkianerna dömdes av Göta hovrätt som förklarade dem ”alldeles fallna i galenskap och från deras förnufts rätta bruk”, varför de dömdes att i Danviks dårhus ”tills vidare undergå den skötsel och vård, som deras tillstånd fordrade”.