Opinionstexter skrivna av Det Goda Samhällets skribenter och gästskribenter.
Ibland hördes Eddie Meduza genom väggen, ett ”hemtrevligt” dunkande som avslöjade att min granne Kurt var hemma. Han brukade vara borta någon månad i stöten som kock på ett atlantgående fartyg, men fick sällan gå iland eftersom containrarna numera lastades av och på med häpnadsväckande effektivitet, ofta långt ute till havs. När han var hemma lyssnade han på Eddie Meduza, läste böcker om kända kriminalfall och bjöd mig vid något tillfälle på en burköl framför teven.
En upprymd, förväntansfull stämning råder den här veckan bland de tre-fyra miljoner invånarna i Ukrainas huvudstad. Landet håller på söndag ett hastigt påkommet parlamentsval som ska befästa den nyvalde presidentens ställning.
På Maidan – Självständighetstorget på vilket envetna demokratidemonstranter åren 2013 – 14 slet Ukraina ur den ryske presidenten Putins grepp – hörde jag Dennis, en ung man inom turistnäringen, säga:
”Vi måste ge honom en chans.”
På grund av ett antal olyckliga omständigheter blev den stenrike Pierre Besuchov, huvudpersonen i Tolstojs Krig och Fred, fånge hos Napoleons trupper efter det ryskfranska slaget vid Borodino år 1812. Erfarenheten förändrade honom i grunden. Tidigare hade han betraktat allt som ”begränsat, smått, vardagligt, meningslöst.” Men hans lidanden som krigsfånge hade lärt honom ”att se det stora, eviga och oändliga i allt, och han gladde sig åt livet i dess rika och evigt skiftande mångfald”.
Igår den 19 juli skrev en krönika här på Det Goda Samhället i vilken jag spekulerade om inte det arabiska ordet ”eid” kunde ha ett latinskt ursprung. I den romerska kalendern kallades månadens mittdag ”idus”.
Ordet ”idus” är mest känt eftersom Julius Caesar år 44 f.Kr. mördades i mitten av månaden mars, den 15:e mars eller ”Idus Martii”.
I Shakespeares pjäs från 1601 varnas Caesar av en spåman med orden ”Beware of the Ides of March!” eller i Hagbergs översättning ”Tag dig i akt för Idus Martii!”
Först var det korna som bajsade och pruttade för mycket och förstörde klimatet. Sen var det de vita männen som åt för mycket kött och förstörde klimatet. Sen var det våra hundar som var klimatbovar eftersom de är köttätare. Och nu har turen kommit till halloumin. Ja, du hörde rätt – halloumin. Och det bådar inte gott för framtiden.
Halloumi är en (cypriotisk) ost som är lite seg och salt och som lämpar sig mycket bra för stekning och grillning eftersom den inte smälter utan bara blir härligt knaprig på ytan. Ett självklart vegoalternativ för trendkänsliga klimatsmartisar sen flera år tillbaka, gärna i kombination med en förebrående blick mot de förlegade vita män som lagt en köttbit på tallriken.
Varför skriva om ett mord som ägde rum i mitten av mars i mitten av juli? Jo, för alldeles nyligen så firade jag en väns födelsedag. Jag skulle säga några ord på kalaset. I detta syfte tog jag reda på vilken dag han var född – en tisdag.
Min vän föddes alltså på en tisdag, på guden Tyrs dag, i månaden juli. I Nordisk familjebok beskrivs Tyr som den asagud ”som är djärfvast och modigast och råder mycket för seger i strider”. Romarna kallade tisdag ”dies Martis”, Mars dag, efter krigsguden Mars.
För en tid sedan inledde jag en text på följande sätt:
MORDET – DET ENDA SÄKRA, OM INGA REGLER FINNS
Rubrikens innebörd illustreras gång på gång, nästan dagligen, när konflikter skall lösas i invandrargettona. Också i andra sammanhang, till exempel vid uppgörelser på gatan utanför någon krog i centrum, görs konflikter upp enligt likartad logik: misshandeln av den redan till marken slagne fortsätter trots att denne är försvarslös.
Det var så himla kallt, blåsigt och regnigt på sommarstället i Bohuslän att jag bestämde mig för att ta semester från semestern och resa till Lissabon. Tre saker förvånar en svensk i Portugal varav jag ska fördjupa mig i den tredje. Den första är att det står en polis i nästan vartenda gathörn, i varje fall i centrala Lissabon. Polisbilar och poliser på motorcykel syns också rätt ofta.
Den andra saken är att det knappt finns några asylmigranter. Många utlänningar finns förstås, det kan vara pensionerade svenskar, det kan vara damerna från Nepal som städar på mitt hotell, det kan vara turister från hela världen, men asylanterna är få vilket många hävdar beror på att det saknas ett hyggligt utvecklat bidrags- och välfärdssystem i landet.
Jag brukar säga att demokratin består av två komponenter: dels medborgarnas rätt att i val utse sin överhet, dels ett antal skarpa förbud för den valda överheten att kränka de fri- och rättigheter som medborgarna i grundlagen särskilt identifierat, till exempel yttrandefriheten, näringsfriheten och egendomsrätten.
Men vid närmare eftertanke inser jag att det inte räcker med dessa två rekvisit för att en samhällsordning ska kallas demokratisk. Det finns nämligen alltid en risk för att pacta turpia – skamliga överenskommelser – uppstår mellan statsmaktens olika grenar.
Just nu cirkulerar några bilder på Aftonbladets ledarskribent Anders Lindberg i färd med att checka in sig och sin familj på flygplatsen för att påbörja semestern. Bilderna väcker stor uppmärksamhet och det är kanske inte så konstigt. Det är inte så förfärligt längesen som han konstaterade att ”folk som flyger borde skämmas” på Twitter.
Den tweeten var förvisso en push för en artikel i tidningen, skriven av någon annan, men det framgår inte förrän man faktiskt följer länken. Därför förknippas citatet starkt med Anders Lindberg, och det inte omöjligt att han – i alla fall fram tills nu, när han ertappats med att göra sådant som andra borde skämmas över – tyckte att det kändes ganska schysst. Flygskam är ju ändå det trendigaste av allt just nu.
Enslingen Anders, 82 år, dog dagen efter att han skjutsats hem från sjukhuset, den fjärde juli 2019. Han dog i sin säng i sin ensamhet, i sitt nedgångna föräldrahem ute på landet.
Anders är ett påhittat namn för att skydda hans identitet. Han var morbror till en vän.
I början av juli ringde han min vän och berättade att han var på den mellanstora stadens sjukhus. Han hade fått bältros som kan göra väldigt ont. Denna åkomma drabbar ofta äldre då immunförsvaret är svagare. Virus från barndomens vattkoppor får kraft att blomma ut.
Folk i vår tid tycks anse att allting numera går fortare. Det sker fler betydelsefulla händelser per år än det tidigare gjorde. Livet antas förut ha lufsat på i samma gamla hjulspår sekel efter sekel.
Jag tror på att tekniken för några hundra år sedan växlade in på ett snabbspår som människan inte fått uppleva sedan skapelsen. För det mesta har detta varit en välsignelse även om det ibland känns lite onödigt som när iPhone modell 400x efter bara några år ersätts av modell 400x Alpha. Men med tanke på de fördelar som lanseringen av Herr Google medfört avser jag att förlåta även modell 400x Beta Super.
Mina samtal med min portugisiskafröken utvecklas ofta till ett slags sociologiska seminarier där vi jämför våra iakttagelser av Brasilien, Sverige och USA, där hon tidvis bor (eftersom hennes man är amerikan). Med dessa tre hållpunkter kan man rätt väl pricka in hur det står till även i det övriga västerlandet som inte avviker sådär särskilt.
Frökens pappa var tandläkare och mamma språklärare i delstaten Minas Gerais. Jag känner igen mig precis från min egen barndom i medelklassen.
I den tredje säsongen av Netflix teveserie Stranger Things går mycket av mystiken förlorad. Det känns som om serien går från att vara en pastisch av 80-talsfilmer till att bli en knasig parodi. Men den är fortfarande okej underhållning, särskilt för oss 80-talsnostalgiker.
Den första säsongen, som släpptes 2016 utspelades under julen, den andra säsongen under halloween och den tredje under den amerikanska nationaldagen den 4 juli. Det har hunnit bli 1985 i den lilla staden Hawkins i Indiana och ett nytt köpcentrum har öppnat: Starcourt Mall.
En gråkall sommareftermiddag sitter jag och slötittar på internet för att se om det har hänt något i världen. Det har det. En rysk person vid namn Denis Lisov hade flytt från Sverige och sökt asyl i Polen. Svenska myndigheter hade efterlyst Lisov och begärt honom utlämnad till Sverige. Detta hände för några månader sedan. Den nya nyheten är att en polsk domstol just beslutat att inte utlämna Lisov till Sverige eftersom Sverige har kränkt Lisovs mänskliga fri- och rättigheter.
Att hantera osäkerhet är en fundamental uppgift inom en rad områden. Vetenskap, politik, journalistisk, ekonomi, företagande – ja inom nästan allt som människor företar sig.
Vetenskapens stora framgång har berott på dess överlägsna sätt att hantera osäkerhet. Inget som inte kan anses synnerligen säkert får antas utan att utredas noga. Och, viktigast, de osäkerheter som ändå alltid återstår måste redovisas mycket noga.
Jag funderar ofta på vad som är fel på svensk politik, och vad det är som gör att regering och riksdag framstår alltmer som en sandlåda. Och jag kommer alltid fram till samma sak, nämligen att svenska politiker inte förmår, eller vill, vara vuxna. De är som otåliga fjortisar, alltid med ett öra mot sociala medier och ständigt ute efter ”instant gratification” – omedelbar tillfredsställelse – och hakar på allt som kan tänkas ge dem uppmärksamhet.
År 1361 brandskattades Visby av danskarna och i juli 2017 var det dags igen. Staden hotades av nazister. Flera månader i förväg hade tidningarna aviserat invasionen, så när ett 30-tal nynazister slutligen klev av färjan i Visby var journalistkåren på plats. Uppsättningen av tältet med tyrrunan övervakades och minst en Hitlerhälsning registrerades. (Mindre uppmärksamhet ägnades åt de busslaster svenska vänsteraktivister som samma vecka anlänt till G20-mötet i Hamburg där man deltog i kravaller som demolerade centrala stan och skadade 200 poliser.)
Jimmie Åkesson har fått berättigad uppmärksamhet för sitt tal i Almedalen. Många jublar över hans avslöjande av också etablerade, välrenommerade kommentatorers brist på kultur och oförmåga att uppfatta vad som faktiskt sägs, en oförmåga som antagligen är fördoms- och känslostyrd. Åkesson återkommer nämligen flera gånger till Mobergs namn för att man skall förstå att det är Mobergs ord. Ändå har många av hans kritiker uppfattat det som om de vore Åkessons egna ord.
Alice, 7, skulle bara gå ned till kiosken och köpa lite snask. Det kan inte vara farligt, sa pappa, kiosken ligger ju strax bredvid porten. När Alice nästan kommit fram till kiosken blev hon rånad på pengarna hon skulle köpa snasket för. Hon blev inte rädd utan bara arg. Så ska det inte gå till! tänkte Alice.
Äsch, det är inte så farligt, sa mannen i kiosken. Det gör inte så mycket att du blir rånad. Du bor ju i ett välbeställt medelklassområde. Din mamma och pappa har råd.
De förutspår att jordens undergång kommer att drabba oss imorgon och ropar på radikala förändringar. Deras tankar, som förr var marginaliserade, har koloniserat de västerländska samhällena. Porträtt av en annalkande totalitarism.
Forumet i Davos, den 25 januari 2019. Med fast och nästan grym blick och ett litet, tjurigt ansikte omgärdat av två blonda flätor läxade 16-åriga Greta Thunberg upp världens storföretagare och politiska ledare.
Tre filosofer, tre svar: Platon, Aristoteles och Jesus plus lite eftersnack.
För Platon var kärlek detsamma som begär, inte nödvändigtvis det erotiska begäret utan också begäret efter den där Rolex-klockan som du varit så sugen på. Men när du fått vad du begär – säger Platon i dialogen Gästabudet – så avtar begäret efter just det objekt du åstundade och därför också kärleken. Men du kan vara lugn för du kommer snart att önska något annat och därmed uppstår kärleken igen.
I romanen Maj: en kärlek 1998 skildrar Jan Myrdal den stormande passionen mellan sitt 24-årige alter ego och den sex år yngre Maj. Det är 1950-tal och huvudpersonen blir rådd att läsa Alfred Kämpes bok Svenska allmogens frihetsstrider. Den har jag, svarar han.
Han håller själv på att skriva en bok och ringer Maj för att dela med sig av sina tankar. ”Men hur går det med det viktiga?” frågar Maj. ”Har du skaffat en ordentlig bostad ännu?” Det hade han inte.
I en artikel tidskriften Folket i Bild/Kulturfront nr 21/1974 nämner Myrdal Alfred Kämpes bok igen. Han skriver att ”vi”, det vill säga arbetarrörelsen som han ser sig som en del av, har en annan litterär tradition.
En av de intressantaste bögarna på nätet just nu är Luai Ahmed. Man kan säga att han har allt som Jonas Gardell inte har: intelligens, politisk klarsyn och något som tyvärr blivit ganska ovanligt i Sverige, nämligen ”balls”.
Luai växte upp i en sekulär vänsterfeministisk familj i Jemen. Hans mamma var tongivande aktivist för kvinnors rättigheter i ett av världens mest konservativa islamistiska länder. Efter otaliga hot mot familjen och även rena mordförsök, lämnade han landet och sökte asyl i Sverige.
Det finns en romantisk föreställning om att pressen av samma högre makt som inrättade samhällsordningen har tilldelats en särskild uppgift i tillvaron, nämligen att i kraft av statsmakt vara medborgarnas ombud som kontrollant av de övriga statsmakterna. (De övriga statsmakterna är tre stycken i länder som följer Montesquieus tredelningslära. I andra länder kan antalet statsmakter vara något annat. I Sverige räknas normalt två stycken, tidigare kungen och regeringen, numera snarare regeringen och riksdagen. I Sovjetunionen räckte det med en statsmakt. Hur Putins Ryssland räknar vet jag inte.)
Utrikespolitiken liksom livet i övrigt handlar ofta om att man måste välja mellan att göra saker om är etiskt korrekta och saker som är ekonomiskt gynnsamma. Under andra världskriget kunde detta val ha presenterat sig för Sverige, till exempel om Tyskland anfallit, men lyckliga omständigheter gjorde att vi inte tvingades välja det ena utan kunde välja båda. Vi sålde järnmalm till Tyskland vilket gynnade ekonomin och tog ställning efter rådande etiska omständigheter. Sverige stod hela tiden på den etiskt rätta sidan även om sidorna växlade i samband med nazisternas nederlag vid Stalingrad år 1942.
1967
”Nu har flickorna varit hemma, för Ester susa nyss förbi på cykeln” konstaterade Greta, vår grannfru, när mor energiskt trampade förbi, med våra nedtagna flygblad på pakethållaren.
I brukssamhället där hemmet låg fanns fyra anslagstavlor, en på bruket, en vid kyrkan, en vid stationen och en uppe i samhället, som mor nu befriat från budskapet ”USA ut ur Vietnam” och ”Stöd FNL”. Till råga på allt hade vi utan lov klämt upp våra affischer mellan kyrkans plats och nykterhetslogens.
Kulturkriget pågår. I det här inlägget ska jag berätta om ännu ett kulturellt uttryck som kapats av de politiskt korrekta – pk-isterna.
Serien Archie skapades 1941 av Bob Montana och Vic Bloom som en humorserie om livet på high school. Den rödhåriga killen Archie, som på svenska fick namnet Acke, spelar fotboll (amerikansk) och har svårt och bestämma om han ska välja den blonda Betty eller den mörka Veronica. Betty är helylle och pålitlig medan Veronica är mer av den ”farliga” typen. Archie är en hygglig kille, normal på alla sätt och vis, men klantar ofta till det. Han är the all-american teen.
Föreningsfriheten eller organisationsfriheten är rätten för svenska medborgare att bilda och tillhöra organisationer utan statsmakternas eller andra aktörers ingripande vilket kallas positiv organisationsfrihet. Denna frihet inbegriper också rätten att stå utanför organisationer, det vill säga negativ organisationsfrihet. I Sverige skyddas föreningsfriheten i Regeringsformens andra kapitel:
Var och en är gentemot det allmänna tillförsäkrad … föreningsfrihet: frihet att sammansluta sig med andra för allmänna eller enskilda syften.
Almedalsveckan är över för denna gång och om sanningen ska fram har den gått mig ganska spårlöst förbi. Det är ganska många år sedan jag hade något intresse av att följa det som sker i denna lilla ankdamm, och även om jag är medveten om att det naturligtvis pågår många intressanta seminarier är ändå det mesta ett spel för gallerierna och ett sätt för politiker, journalister och lobbyister att stråla samman under otvungna former. Och jag har inte särskilt stort förtroende för att den tredje statsmakten ska kunna granska de två övriga särskilt opartiskt när de super till och sjunger karaoke tillsammans.
DET GODA SAMHÄLLET 