Opinionstexter skrivna av Det Goda Samhällets skribenter och gästskribenter.
Antalet migranter som årligen tagit sin in i USA söderifrån är svårt att bedöma eftersom många lyckats smita förbi gränskontrollerna som tidigare troligen inte var särskilt välutvecklade; att smyga sig in var länge naturmetoden för mexikaner att komma in i USA. Det hindrar inte att många togs av gränspolisen. Av dessa fick åtskilliga trots detta tillträde till landet i avvaktan på att myndigheterna skulle utreda deras fall. Ofta hade migranterna gått under jorden när det blev deras tur.
I sitt tal i Almedalen i söndags, på Sverigedemokraternas dag, sa Jimmie Åkesson att han ständigt möter människor som säger att de inte känner igen sig i Sverige. Det finns ingen anledning att tvivla på sanningshalten i det. Själv kan jag knappt dra mig till minnes när jag senast pratade med någon utan att just detta kom upp i diskussionen. Det spelar liksom ingen roll vad man börjar tala om – förr eller senare hamnar man ändå i en diskussion om våld, segregation, religiös fundamentalism och politikernas oförmåga att se vanliga människors verklighet.
Om man på 80-talet frågade en genomsnittlig brasilianare om landets politiska styre fick man ofta svaret: ”ROUBO!”, vilket betyder ”rofferi” på ren svenska. Eftersom man numera kan få upp till 198 års fängelse för korruption har den uppfattningen troligen inte ändrats till det bättre. Liknande reaktion mötte jag i Grekland 20 år innan den grekiska skuldkrisen blev ett faktum. I Prag gick nyligen 250 000 tjecker ut på gatorna för att protestera mot att premiärministern använt några millioner ur EU-kassan för att finansiera en privat herrgård.
Irene Wennemo är en framstående socialdemokrat med imponerande meritlista innefattande exempelvis erfarenheter som utredare på LO och statssekreterare på Arbetsmarknadsdepartementet. På Kvartal försöker hon förklara varför dagens socialdemokrati är något annat än gårdagens.
Om jag förstår henne rätt – vilket jag kanske inte gör ty tesen är inte glasklar eller kanske övergår mitt förstånd – så menar hon att socialdemokraterna inför valet 2018 försökte vinna tillbaka traditionella socialdemokratiska väljare på landsbygden genom att byta linje i migrationspolitiken och allt oftare prata om sverigedemokratiska frågor som brottslighet – även med risk för att denna taktik skulle leda till förlorade röster bland storstädernas högutbildade medelklass.
För några år sedan hörde jag en sommarpratare på radio berätta om sin barndom i sextiotalets Västerås. Jag minns inte vad hon hette, men det spelar ingen roll för jag tror historien hade kunnat berättas av vem som helst som då växte upp i en normalstor svensk stad och sedan, liksom många jämnåriga, flyttat till någon metropol och sedermera kunnat konstatera att staden utarmats på kultur, företagsamhet och självsäkerhet och förvandlats till ett offer för glesbygdens förstämdhet.
Nu är det sommarlov. För vissa betyder det sol och bad och annat kul. För andra betyder det knark och gäng och annat dåligt. Skolorna är stängda, barnen är ute och hänger hela dagarna – och nätterna – och riskerar att dras in i den gängkriminalitet som frodas i våra mångkulturella utanförskapsområden.
För dem som bor i ett område som Gottsunda i Uppsala handlar inte semester bara om att koppla av och ha trevligt. Det handlar om att komma bort från ”orten” och rädda sina barn från den destruktiva miljön i hemmakvarteret. Men alla har inte råd.
I slutet på adertonhundratalet startade Mo och Domsjös VD Frans Kempe en såg på Norrbyskär. De första arbetarna överflyttades från verksamheter i närheten av Örnsköldsvik, men med tiden kom allt fler att rekryteras från Västerbotten. De ”gamla” arbetarna fick bostäder på själva skäret, medan de andra fick bo i Norrbyn, på fastlandet.
Statsrådet Annika Strandhäll inte blev fälld av socialförsäkringsutskottet för att hon på grunder som verkar oschyssta sparkat Försäkringskassans generaldirektör Ann-Marie Begler.
Konstitutionsutskottet lyckades inte ena sig om någon kritik mot Strandhäll för avskedet. Strandhäll klarade sig i båda fallen. (Begler hade lytt alla order från regeringen, men fick sparken i alla fall ty regeringen ansåg sig inför valet behöva en syndabock för att själv slippa kritik för att folk blev utförsäkrade.)
En gång tillhörde jag det sovande folket. Perioden varade ungefär mellan 1990 och 2010 med en glidande övergång för själva insomningsfasen och uppvakningsfasen. Under sådär 20 år hade jag fullt förtroende för våra politiker. Jag utgick från att kommunfullmäktige klubbade de beslut som behövde klubbas, att Aktuellt och Göteborgsposten gav en riktig bild av vad som hände utanför lägenheten, att tjänstemän på alla nivåer skötte sina sysslor och att skolan lärde barnen det dom behövde veta. Om det hände något exceptionellt som jag borde engagera mig i – som att delar av regeringen blivit utbytta mot Aliens, eller att Sverige överlämnats åt främmande makt – utgick jag från att någon skulle informera mig.
Det är viktigt att hålla tungan rätt i mun. Sverige har problem som nu erkänns allt öppnare. Jag orkar inte räkna upp dem igen. Frågan är vems fel det är.
Två svar, och varianter av dessa, presenterar sig i den svenska debatten. Det ena svaret är att allt är politikerväldets och PK-ismens fel. Det andra är att invandrarna eller invandringen är huvudproblemet. Annorlunda – och någon skulle kunna säga tendentiöst – formulerat är frågan om Sveriges problem beror på makthavarna eller på deras klienter.
Ordet hållbart har funnits länge i svenskan och är ett allmänt positivt laddat ord. Att livsmedel är hållbara är viktigt för hälsan och hållbara verktyg behövs för snickare och andra yrkesmän. Det var emellertid först genom Brundtlandrapporten ”Vår gemensamma framtid” från 1987 som ordet hållbarhet (sustainability) fick dagens dominerande definition. Hållbarhet definieras som ”något som tillfredsställer dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillfredsställa sina behov”.
Den första fråga som man omedelbart ställer sig är hur man kan veta något om kommande generationers möjligheter och behov.
Vill man göra en odyssé genom samtiden för att beskriva den för läsare eller åhörare, och vill man samtidigt verka vara kunnig och engagerad, gör man klokt i att följa några enkla råd, för att också verka sympatisk:
1.Skall du ta med något om Sydafrika skall du med inlevelse och tydligt visad sympati tala om ANC och tiden när rörelsen var förföljd och Mandela fängslad. Gå inte vidare med att beskriva dagens korruption, våld, förföljelse av vita bönder och den utbredda rasismen riktad mot vita. Det skulle bara störa den vackra bilden.
I Första Samuelsboken, kapitel 17, skildras striden mellan den unge hjälten David och filistéernas kämpe, jätten Goliat – ”han var sex alnar och ett kvarter lång”. David dödar Goliat genom att slunga en sten mot hans panna.
Så övervann David filistéen med slunga och sten och slog filistéen till döds,utan att David därvid hade något svärd i sin hand. Sedan sprang David fram och ställde sig invid filistéen och fattade i hans svärd; och när han hade dragit det ut ur skidan, gav han honom dödsstöten och högg av hans huvud därmed. När filistéerna nu sågo att deras kämpe var död, flydde de.
Som någon kanske har märkt är jag förtjust i lite ovanliga, ålderdomliga eller dialektala ord. Jag vet att jag använt ordet smågåvig som ett snällt ord för dum. Kanske har jag ännu inte använt ordet fukter. Det är, för mig, ett vanligt – men omtyckt – ord. (SAOL, akademins ordbok, ser det inte så, utan som mycket ålderdomligt: ”(vard.) underliga tilltag, påhitt, konster, upptåg; knep, ”slingringar”, ”krumbukter”. Ha många fukter för sig. Kom inte med några fukter, utan bekänn nu bara! Möller 1790”).
Nyligen konstaterades av en sociolog att bilbränningar är ett uttryck för frustration och förtvivlan. Sommarlediga ungdomar som inte har något att göra är lika med ”nu fan bränner vi bilar” eftersom de känner sig utanför och diskriminerade. Eller nåt.
Oavsett skäl är det naturligtvis samhällets fel. Inte deras eget. Och inte heller deras föräldrars, vars uppfostran uppenbarligen brustit rätt rejält. Utan samhällets. Ditt och mitt. Det är vi som är ansvariga för att ungdomar är så ”frustrerade, förtvivlade och förbannade” att de bränner bilar.
Tänk dig att du som vuxen betraktar ett nyfött gossebarn. Det går inte att tänka tanken att barnet skulle spöa upp dig om det kom till slagsmål. Men vänta tjugo år. Då är det andra bullar. Du har blivit betydligt äldre och barnet har nått sin fulla muskelkraft. Du skulle nog dra dig för att mucka gräl med ungen.
Här vill jag dra en djärv parallell till välfärdsstatens klienter.
Välfärdsstaten började byggas under förra århundradets första hälft. Ibland säger man att inspirationen kom från järnkanslern Bismarcks Tyskland
Efter ett antal våldsamma händelser i den värmländska staden Kil reste journalisten Joakim Lamotte dit för att rapportera. Dagen innan han kom dit hade en 69-årig kvinna mördats av ett så kallat ”ensamkommande flyktingbarn” vid namn Ahmad Nazari. Han hade fått avslag på sin asylansökan redan 2017, men befann sig trots det i Sverige.
I Lamottes videoreportage får man en bild av hur vanligt folk tänker om situationen. Han pratar med både unga och gamla.
När det kniper kan även vänstern bli rojalistisk. Maria Robsahm går till storms mot Patrik Engellau för att han inte erkänner att kungafamiljen är riktiga svenskar. För hur ska man annars tolka hans rapport om invandring och brottslighet? Skulle prins Carl Philip löpa större risk att hamna i gängkriminalitet än prins Daniel, bara för att hans mamma är invandrare? Leder inte Engellaus ”påhittade” definition av svensk bakgrund raka vägen ner i extremhögerns bruna harmageddon? Att ens antyda att svenskhet skulle ha något med gener att göra, är ett majestätsbrott i dubbel bemärkelse.
Blir du frustrerad någon gång? Förtvivlad? Rentav riktigt förbannad?
Klart du blir. Konstigt vore det väl annars, när vi lever i ett land där fjortismentalitet blivit konsensus och där ingen, absolut ingen, förväntas behöva ta ansvar för sina handlingar. Där hela den offentliga diskussionen om klimat och miljö bygger på en tonårsflickas känsloliv, och där politiker gör handhjärtan offentligt.
Genusvetenskap finns åtminstone i bemärkelsen att det existerar en stor statsfinansierad apparat som bedriver genusforskning. Vid Göteborgs universitet finns ett nationellt sekretariat som ska övervaka den forskning som bedrivs av genusvetenskapliga institutioner vid minst femton svenska universitet.
Som nettoskattebetalare är jag emellertid inte i första hand intresserad av att det faktiskt finns ett av mig finansierat organisationssystem som gör av med mina pengar. Jag vill veta om de gör någon nytta för pengarna. På den punkten har jag avsevärda dubier.
I en snärtig och tankeväckande kommentar till Liberalernas ledarval skriver signaturen CrispyKreem på Flashback:
Enligt vänstern består gräddan av vitmakt-rörelsen av en svart folkpartistisk kvinna från Burundi (Nyamko), en svensk-kurdisk nationalekonom (Tino), en ensamkommande från Iran (Hanif) samt en moderattjej född i Rumänien (Alice). Den enda antirasistiska motkraft som skyddar minoriteter från de här fascisternas stöveltramp är blonda och blåögda Anders Lindberg, Jonna Sima och Daniel Swedin, nu efter att den likaledes blonde, blåögde och pursvenske Ullenhag röstats bort till förmån för Sabuni….
På denna blogg presenterades nyligen en rapport om invandring och brottslighet som baseras på statistiskt material som Stiftelsen Det Goda Samhället beställt från Brottsförebyggande rådet. Här är rapporten.
En sak som många misstänkt blev bekräftad i rapporten, nämligen att invandrarnas barn, särskilt de som har två utlandsfödda föräldrar, är mer brottsbenägna än invandrarna själva. Nedan understryks detta genom statistik som inte redovisades i rapporten (men lätt kan räknas fram ur de tabeller som publicerats och som var och en kan använda; här har tabell 9 och följande använts).
För en kort tid sedan började jag prenumerera på HBO Nordic. Den första serie jag valde att se var Tjernobyl. Den är mycket imponerande. Den visar olyckan den 26 april 1986 i all sin förfärande fysiska gestalt. Den är ändå mer förfärande när den visar de mekanismer inom det sovjetiska systemet, som obönhörligen försöker tvinga fram förtiganden, förnekanden och mörkläggning.
En moderatpolitiker i Östhammars kommun med säte i socialnämnden och dess arbetsutskott påstås ha skrivit på Facebook att ”islam är en elak sekt”. Detta har lokalt orsakat stor indignation och vrede. Upsala Nya Tidning publicerade flera upprörda artiklar. Arton socialsekreterare skrev till socialnämnden med begäran att moderatpolitikern skulle entledigas.
Huruvida uttalandet om att islam är en elak sekt verkligen gjorts tycks oklart. Men det spelar ingen roll, för i sin skriftliga reaktion på bråket tar nämnden avstånd från uttalandet vilket betyder att nämnden anser det vara genuint. Men trots detta bestämmer nämnden att lämna saken utan åtgärd.
Ibland blir jag lite trött på att det ska vara så svårt att få reda på vad som pågår när det gäller brottsligheten. Förra helgen cirkulerade en polishelikopter över mitt bostadsområde i närmare två timmar, så länge att jag faktiskt ringde till polisen och frågade vad som hade hänt. Svaret jag fick var att det hade inträffat en ”händelse”.
Det var förstås ingen lögn. Jag tar faktiskt för givet att polisen inte åker runt med helikopter utan att det inträffat en händelse.
Óscar Alberto Martinez Ramirez från El Salvador drunknade tillsammans med sin tvååriga dotter Valéria när de försökte ta sig över floden Rio Grande, och över gränsen till USA. Bilden av de två drunknade har spridits av mainstreammedia – sannolikt i hopp om att påverka attityderna till invandring.
En oerhört tragisk händelse:
”Han korsade först floden med flickan och lämnade henne på den amerikanska sidan. Därefter vände han tillbaka för att hämta sin fru, men då klev flickan ner i vattnet efter honom. När han simmade tillbaka för att rädda henne fångades båda två av strömmen”, säger den mexikanska journalisten Julie Le Duc som tog bilden till The Guardian.
Härom dagen höll jag på att sätta morgonkaffet i vrångstrupen när det i mitt Facebookflöde flimrade förbi ett foto av en interaktiv reklamskylt från SVT Nyheter, där man gjorde reklam för sin app – med ett gigantiskt foto av Irans president Hassan Rouhani:
”Irans känga till Trump: Mentalt efterbliven” stod det med stora bokstäver, och jag var tvungen att titta två gånger innan jag beslutade mig för att bilden var photoshoppad.
Moderatledaren Ulf Kristersson höll ett tal om integrationen på Järvaveckan. Talet är värt att uppmärksammas eftersom det lämnar det vanliga PK-pladdret hästlängder efter sig. Den stora frågan är om Kristersson pekar ut ett alternativ som kan fungera eller om det bara är en ny sorts, fast lite modernare, pladder.
Jag är benägen att tro det senare men jag vet att jag är en cyniker som misstror allt och alla och att jag kan ha fel (fastän jag inte brukar ha det).
För ett tag sen tvingades min bostadsrättsförening totalrenovera ett P-hus, trots att det bara hade drygt 50 år på nacken. Konsulten som ledde projektet förklarade att betongen ”åldrats” och byggnaden nått sin ”naturliga livslängd”. Vilket fick mig att tänka på templet i Kanyakumari, som har ungefär samma fyrkantiga form som vårt P-hus.
Man vet inte exakt när templet byggdes men det omnämns av de antika grekerna och var gammalt redan då. Det har ett utsatt läge längst ut på Indiens sydspets, med Arabiska havet på ena sidan och Indiska oceanen på den andra.
Vi lever inte i en meritokrati, trots att denna ordning var tänkt att ersätta det gamla privilegiesamhället. Den mest förtjänstfulle skulle befordras, inte den med bäst förbindelser och anor. Kanske har detta ideal aldrig varit uppfyllt. Nu har vi hursomhelst avlägsnat oss långt därifrån och försätter allt längre bort. Vi lever i en allt mer uttalad stultokrati (meritus, den förtjänstfulle – stultus, den dumme).
DET GODA SAMHÄLLET 