Diplomaten Dag Sebastian Ahlander har skrivit intressanta historieböcker, till exempel en om Gustaf Mannerheim som fascinerade mig. Nu har han just kommit med en bok om Jean-Baptiste Bernadottes år som kronprins i Sverige: Sverige inför avgrunden 1808 – 1814.

Det är en period av vår historia som jag aldrig begripit. Jag har väl inte ansträngt mig, förstås, utan bara som de flesta glidit över de där märkvärdiga åren när Sverige fattar så underliga beslut innan Bernadotte blir Karl XIV Johan och någon sorts ordning och normalitet återinträder.

Nyligen hittade jag en bok med titeln Max Havelaar i min bokhylla. Boken var skriven av en författare som jag aldrig hört talas om. Han hette Eduard Douwes Dekker och visade sig vara en av Hollands mest hyllade skribenter tillika tjänsteman i det holländska imperiet med stationering i Nederländska Indien, numera Indonesien.

Herr Google sa att Douwes Dekker var mycket kritisk till det holländska kolonialväldet och hade skapat en skandal med boken jag höll i handen – nytryck från 1979 ska erkännas – vilket hade lett till stor omvälvning av Hollands koloniala system. Jaha, tänkte jag, således en ny uppgörelse med den vite mannens synder i främmande land, och började läsa.

Tänk dig ett samhälle som hade en lagregel som stod över alla andra och som sa att i det här samhället får alla göra precis vad de vill utom det som de är bäst på. En liten gosses speciella fallenhet för matematiken upptäcks redan tidigt av dagispersonalen och pedagogisk expertis kallas in varefter det förbjuds att gossen någonsin ska få komma i närheten ens av multiplikationstabellen. På motsvarande sätt kommer en liten flicka som av sig själv sätter sig vid pianot och spelar Für Elise att för evigt portas från alla musikaliska akademier.

Yttrandefrihet är något mycket fint som vi alla värnar om. Frågan är vad eller vem som kan tänkas stå i vägen för yttrandefriheten.

Utgångspunkten för allt vårt tänkande om yttrandefriheten är att den som hotar att begränsa den är staten. Det framgår av den ursprungliga förklaringen om människans och medborgarens rättigheter från den franska revolutionen år 1789. Av den tredje artikeln framgår att alla rättigheter och alla skyldigheter grundas i Nationen, alltså staten.

Fördomar har vi allihop annars skulle vi inte kunna ta oss fram i tillvaron. Det går inte att veta allt och ändå måste man fatta beslut. Fördomar fungerar som ett slags lokalsinne som ger en intuitiv instruktion om åt vilket håll du ska gå för att hamna vid ditt mål. Fast varken lokalsinnet eller fördomarna är särskilt tillförlitliga. Fördomar kan urarta till eller uppstå ur önsketänkande. Hur ska man då kunna lita på sin egen tolkning av vad som sker i samhället? Är det kanske inte mina ideologiska fiender utan jag själv som är faktaresistent?

I sin huvudledare den 13 april gav Svenska Dagbladet detgodasamhallet.com en rättmätig knäpp på näsan för att krönikören Lars Hässler hade läst fel i regeringsformen och trott att det finns utrymme för retroaktiv lagstiftning, till exempel mot medverkan i en terroristorganisation som Islamiska Staten, om det råder ”krigsfara” (vilket man med lite ansträngning skulle kunna hävda att det gjorde om några hundra återvändare gick fria på gatorna i Sverige). Retroaktiv lagstiftning vid krigsfara är dock, enligt regeringsformen 2 kap. 10 §, vilket Svenska Dagbladet så riktigt påpekade, endast tänkbar i fråga om skattelagstiftning. Det låter krystat, men så är det.

Så här skrev jag just till redaktör Olof Ehrenkrona på Svenska Dagbladet med anledning hans ledare idag den […]

EU flaggar nu för att det här med sommartid – gör som med trädgårdsgrillen: flytta fram på våren och tillbaka på hösten – kanske ska upphöra. Därför har jag motvilligt beslutat att genomföra ett projekt som jag skjutit upp under flera decennier, nämligen att försöka förstå vad sommartid handlar om.

Jag har aldrig begripit varför Sverige och en del andra länder överhuvudtaget besvärat sig med två olika tidsinställningar per år, men jag har lydigt flyttat klockorna – det blir ett antal om man räknar alla klockor som får plats i ett hem varav en del sitter högt så det blir bök med stolar och stegar – framåt och tillbaka de dagar då morgontidningen har aviserat rutinförändringen.

Saker och ting har ofta bäst före-datum. Det betyder att de vid någon tidpunkt slutar att fungera enligt plan. De kanske ruttnar eller möglar och så småningom förvandlas till mull. Mediciner tappar sin verkan, vinet förvandlas till odrickbar vinäger.

Vi vet med säkerhet att fascistiska rötter är väldigt giftiga. Man kan till exempel mala fascistiska rötter till fascistiska sågspån för att i smyg lägga ut på gatorna. Då kommer det att rycka i högerarmarna på alla som går förbi. Om det står någon där med en grön fana med runor och säljer medlemskap i Nordiska Motståndsrörelsen så kommer nästan alla att betala.

På åtminstone en punkt måste man ge postmodernisterna rätt. Det finns situationer, inte minst – eller kanske framför allt – inom historieskrivningen, där det snarare handlar om att hitta den mest trovärdiga berättelsen än sanningen eftersom sanningen också är en berättelse. För övrigt ändras de dominerande berättelserna över tiden. Detta är inget kontroversiellt påstående. För att förstå räcker det med att notera att Pippi Långstrumps pappa förvandlats från negerkung till härskare över kurrekurredutterna på grund av förändringar i berättelsen om kolonialismen.