Det är en väletablerad och, enligt min uppfattning, rimligt plausibel sanning att ett välfärdssystem som det svenska i längden inte är förenligt med fri invandring (eller nästan fri invandring av den typ som Sverige har nu). Jag tror det var den store ekonomen Assar Lindbeck som formulerade tesen för vid pass ett årtionde sedan. ”Fri invandring är omöjlig för ett rikt land i en fattig värld”, var närmare bestämt en av hans formuleringar.

Den realitet som ligger bakom svårigheten att förena välfärd och invandring är förstås att fattiga invandrare kan höja sin livskvalitet dramatiskt genom att övergå från låga löner i hemlandet till försörjning genom invandringslandets, till exempel Sveriges, välfärdssystem.

Jag brukar säga att huvudmotsättningen i Sverige står mellan å ena sidan politikerväldet med vidhängande välfärdsindustriellt komplex och å den andra den nettoskattebetalande medelklassen. Den förra kontrahenten är skyldig till Sveriges växande problem, den senare kontrahenten tvingas betala för politikerväldets dumheter samtidigt som politikerväldets lydiga aktivister i media skäller medelklassen för rasister och fascister.

Det där med medelklass och mitt tjat om att den skulle besitta särskilda fördelar för nationen är en sten i skon för många. Så låt mig beskriva medelklassens två definierande kännetecken så som de uppträder i Aristoteles skrifter.

Häromdagen bevistade jag ett seminarium arrangerat av en förening med samhällsintresserade och nyfikna medlemmar. Flera talare var inbjudna varav jag var en. Det började med att en teologiprofessor sa att visserligen är svenska folket det mest sekulariserade av alla folk (utom möjligen nordkoreanerna), vilket visar sig i olika internationella undersökningar, men paradoxalt nog, hävdade professorn, samtidigt mycket religiösa. Han la fram ett antal bestickande belägg för sin tes. Jag har glömt allihop utom att svenskarna tydligen till 85 procent anser att det ”finns ett högre väsen” även om de förklarar sig inte tro på Gud.

I kretsar där jag ibland umgås är trevligheten den främsta dygden. Det kan låta som en behaglig grund för mänsklig samvaro. I många fall är det förstås just så. Liksom apor är människor sociala varelser och det trevliga umgänget fyller, skulle jag tro, samma gemensamhetsskapande funktion som när en grupp apor plockar loppor av varandra.

Men den socialt eftersträvade och rentav påbjudna trevligheten rymmer försåtliga fällor för människorna. Trevlighetens första bud är att man inte får vara otrevlig. Man får till exempel inte tala illa om individer som ingår i den sociala kretsen även om vederbörande inte är närvarande.

Det finns många kloka människor som hävdar att huvudmotsättningen i Sverige idag inte alls, som jag påstår, står mellan å ena sidan politikerväldet med vidhängande välfärdsindustriellt komplex och, å den andra, den nettoskattebetalande medelklassen utan i stället mellan nationalister (eller patrioter) och globalister.

Med globalister menar de representanter för det multinationella kapitalet såsom George Soros, Bilderberggruppen, olika kvarlevande Rockefellerättlingar och ägare till betydelsefulla internationella media.

Jag tänkte att jag skulle kosta på mig en skräddarsydd kostym med dubbla byxor (ty så håller plagget dubbelt så länge och kostar därmed bara hälften så mycket). Min skräddare i Singapore, kinesen Steven Low, som jag känner sedan många år och som gör ett enastående vackert arbete och dessutom vet precis hur jag ser ut så att det blir rätt på första varför det inte behövs några provningar, ville ha 18 500 kronor inklusive frakt och tull.

Av nyfikenhet ville jag jämföra med ett svenskt alternativ så jag ringde till den välrenommerade skrädderifirman Bauers på Brunnsgatan i Stockholm.

När jag var framtidsforskare för fyrtio år sedan så gjorde jag en framtidsstudie om framtidens tre dominerande teknologier. Jag hade en teknologi rätt och en fel och den tredje har jag glömt.

Den som var rätt handlade om det vi numera kallar IT, informationsteknologi. Min förutsägelse var inte fullt så banal som du kanske tror, för IT hade inte ens ett namn vid det laget. Jag kallade företeelsen ”mikroniken” och förklarade att den skulle bli en av de teknologier som dominerade världen.

Jag värnar om välutbildade människor eftersom det i allmänhet är jag som i egenskap av skattebetalare har finansierat deras meritlista. Jag vill inte att min investering ska gå om intet till följd exempelvis av naturkatastrofer eller bara av ren oförsiktighet.

En av Sveriges mest välutvecklade kunskapsindustrier består av alla dem som forskar om klimatet. Här är Sverige, tror jag, närapå världsledande. I varje fall var det svenska forskare som lade branschens grunder.

Det finns en fundamental fråga avseende hela vårt sätt att organisera samhället och att betrakta människorna. Frågan är akut men ställs praktiskt taget aldrig och besvaras än mindre.

Bakgrunden är att Sveriges stolthet, det som åtminstone i våra egna ögon gör oss till en humanitär stormakt, nämligen välfärdsstatens omsorger, särskilt om de svaga och utsatta, i verkligheten inte fungerar. Jo, tekniskt fungerar välfärdsstaten i bemärkelsen att bidrag utbetalas på rätt dag i månaden och socialsekreterarna för det mesta har en god arbetsmiljö. Men när det gäller långsiktiga förbättringar av klienternas livssituation och förmåga att ta sig ur sitt liv som välfärdsklient ser det mindre ljust ut.