Opinionstexter skrivna av Det Goda Samhällets skribenter och gästskribenter.
Moderatledaren Ulf Kristersson höll ett tal om integrationen på Järvaveckan. Talet är värt att uppmärksammas eftersom det lämnar det vanliga PK-pladdret hästlängder efter sig. Den stora frågan är om Kristersson pekar ut ett alternativ som kan fungera eller om det bara är en ny sorts, fast lite modernare, pladder.
Jag är benägen att tro det senare men jag vet att jag är en cyniker som misstror allt och alla och att jag kan ha fel (fastän jag inte brukar ha det).
För ett tag sen tvingades min bostadsrättsförening totalrenovera ett P-hus, trots att det bara hade drygt 50 år på nacken. Konsulten som ledde projektet förklarade att betongen ”åldrats” och byggnaden nått sin ”naturliga livslängd”. Vilket fick mig att tänka på templet i Kanyakumari, som har ungefär samma fyrkantiga form som vårt P-hus.
Man vet inte exakt när templet byggdes men det omnämns av de antika grekerna och var gammalt redan då. Det har ett utsatt läge längst ut på Indiens sydspets, med Arabiska havet på ena sidan och Indiska oceanen på den andra.
Vi lever inte i en meritokrati, trots att denna ordning var tänkt att ersätta det gamla privilegiesamhället. Den mest förtjänstfulle skulle befordras, inte den med bäst förbindelser och anor. Kanske har detta ideal aldrig varit uppfyllt. Nu har vi hursomhelst avlägsnat oss långt därifrån och försätter allt längre bort. Vi lever i en allt mer uttalad stultokrati (meritus, den förtjänstfulle – stultus, den dumme).
Häromdagen skrev jag en text som den stora skillnaden mellan de medborgerliga fri- och rättigheterna enligt den franska rättighetsförklaringen från 1789 och FNs motsvarande allmänna förklaring från 1948. Den franska förklaringen gick ut på att den demokratiskt valda överheten inte fick inkräkta på medborgerliga frizoner som äganderätt och yttrandefrihet. FNs förklaring la på en helt annan typ av medborgerliga rättigheter, nämligen rätten att i vissa fall bli försörjd eller underhållen på skattebetalarnas bekostnad.
Som libertarian förväntar man sig ofta, att motståndet mot Politisk Korrekthet (PK) avseende något område skulle vara hårdare än det är. Man frågar sig då: Varför finns så många andliga vindflöjlar? Varför föraktar inte människor kravet, att man ska anpassa sina åsikter och sitt språk till vad PK kräver? Ja, genom socialdemokratins massindoktrinering av svenskarna på många sätt sedan 50-talet och det då nya TV-mediets slagkraft ökade likformigheten gällande åsikter i Sverige. Efter murens och Sovjetunionens fall har PK – utan att möta starkt borgerligt motstånd – kunnat växa sig stark. Och då de flesta människor numera tror, att de ska ha åsikter om allt, och det lättaste sättet då naturligtvis är att överta de åsikter man möter hos media och vänner, har genomslaget för PK blivit stort.
Det förekommer ej sällan att organisationer som erhåller offentliga bidrag blir påkomna med något olämpligt såsom exempelvis att mana till jihadism eller bjuda in antisemitiska föredragshållare till sina konferenser. Förra kulturministern tillsatte därför en statlig offentlig utredning som skulle tänka ut metoder att komma till rätta med sådana olägenheter. Utredningen har nyligen överlämnats till nuvarande kulturminister.
Jag tänkte att det vore intressant att ta del av vad utredningen hade kommit på så jag laddade ned betänkandet SOU 2019:35 Demokrativillkor för bidrag till civilsamhället och greps genast av en stor trötthet.
Jan Guillou skriver i en krönika i Aftonbladet att det inte finns någon politiker, utom möjligen i SD, som faktiskt tror att hårdare straff leder till mindre brott. Att det finns politiker som trots detta gett uttryck för att de vill ha hårdare straff beror, enligt Guillou, på att de försöker tävla med SD om att vara så tuffa som möjligt.
Eftersom han själv har ett sådant behov av att verka tuff och hård att han inte bara skapat ett fiktivt alter ego i form av en jättetuff superduperagent utan dessutom entusiastiskt ägnat sig åt storviltjakt är det lite märkligt att han plötsligt verkar tycka att tuffhet är dumt.
Idag den 28 juni 1709 led vi ett våra största nederlag någonsin. Vid Poltava gick det svenska storväldet under. Den fruktade hären som hade ansetts oövervinnlig, som gått fram med sitt stridsrop ”Friskt, bussar, gån på uti Herrans namn!”, hade slagits i spillror.
Jag skriver vårt nederlag. För vi utgör ett vi med de döda, de som lever och de som ska födas. Det sägs ibland att nationalkänslan är något nytt, något som uppfunnits på 1800-talet. Men det stämmer inte. När man läser karolinernas egna ord i brev och dagböcker ser man att de uppfattade sig som svenskar. De uppfattade sig som en särskild nation skild från andra nationer. Det fanns ett vi.
Midsommarhelgen kom och gick och efter en väldig massa vacker folkmusik, en hel del sill och en och annan nubbe sitter jag nu här och funderar över Vinter-OS 2026. Som ju förläggs till Italien, trots alla de ivriga försöken att få spelen till Stockholm och Åre.
Det har lobbats hej vilt för att få hit OS. Ett av de mer absurda inslagen i det hela är att statsminister Stefan Löfven skrivit ett ”upprop” tillsammans med Spotifygrundaren Daniel Ek om hur ”redo” Sverige är att äntligen få bli värdar för ett Vinter-OS.
När jag rest omkring i världen har jag lagt märke till en egenskap som verkar knyta ihop alla kulturer. Ber jag en främling om en tjänst som är enkel att utföra och därefter visar tacksamhet, blir de flesta glada. Det kan röra sig om att fråga efter vägen, tips om hur man tar sig fram i kollektivtrafiken eller var man kan komma över en god middag till ett rimligt pris. För det mesta uppstår några ögonblick av positiv bekräftelse, trots att jag bara ställer till besvär.
I en del avseenden är jag lik Sokrates. Han sa att det enda han visste var att han inte visste något säkert. Det är samma med mig (även om jag skulle vara våghalsig nog att satsa ganska stora summor på vissa framtidsförutsägelser, till exempel att solen kommer att gå upp i morgon också).
Men det finns också avgörande skillnader mellan mig och Sokrates. Oraklet i Delfi höll honom för världens visaste man för att han visste att han inte visste något. Men om oraklet uppmärksammade mig skulle det nog bara rycka på axlarna och konstatera att jag har rätt i min förmodan att jag inte vet något.
Säga vad man vill om det moderna svenska samhället, men naiviteten angående tron på människans inneboende goda natur är genomgående i alla politiska reformer och dagordningar. Nu ska till exempel FN:s barnkonvention bli lag första januari 2020 i Sverige. Barn ska hädanefter anses som egna individer med egna rättigheter. Som alltid kommer detta att följas upp med utbildning inom kommuner, landsting och statliga myndigheter för att lagen ska implementeras på ett rätt sätt. En konkret förändring blir att barnkonventionen kan användas i domstolar vid exempelvis vårdnadstvister. Så långt så bra.
I en tidigare krönika skrev jag om min förfader karolinen Jon Hansson Råbock, en jämtländsk dragon som deltog i Karl XII:s andra fälttåg mot Norge hösten 1718. Dessa karoliner är kända under namnet ”Armfeldts karoliner” efter generallöjtnant Carl Gustaf Armfeldt som ledde invasionsarmén. Den mest kända händelsen under detta olyckliga fälttåg är den så kallade ”dödsmarschen” då den svenska armén, efter kungens död vid Fredrikstens fästning den 30 november, ska tåga tillbaka till Sverige. På nyåret går man över Tydalsfjällen i Trøndelag. Det blir storm och mer än fyra tusen karoliner fryser ihjäl på fjället.
Åtminstone en gång om dagen kommer jag i kontakt med någon som tuggar fradga av ilska över något jag inte förstår. Nyss läste jag en debattartikel i The New York Times som tuggade fradga över att president Trump förklarat att han inför valet 2020 gärna skulle ta emot och troligen använda utländsk – läs rysk – information som kunde skada hans politiska motståndare. Här är exempel på skribentens fradga:
Att Trump saknar lojalitet gentemot sitt land, dess institutioner och säkerheten i dess röstförfarande förvånar inte. Det faktum att han inte ens känner sig behöva låtsas är skrämmande… Förolämpningen kanske kan förmå landet att slippa ur sin förlamning. Då och då säger Trump något eller gör något som är så groteskt att det skär tvärsigenom den förtvivlade avdomning som skapas av hans presidentskap och pånytt väcker liv i landets anständiga krafter.
Det är lätt att föreställa sig att det måste finnas onda avsikter bakom obehagliga förhållanden, till exempel att den ökade brottsligheten i Sverige orsakas av det sitter elaka människor på betydelsefulla poster och fattar beslut vars syfte är just att brottsligheten ska öka.
På motsvarande sätt skulle man kunna anta att den enhälliga riksdag som år 1975 antog proposition 26 om att Sverige skulle bli mångkulturellt hade en långsiktig plan som gick ut på att undergräva den nedärvda svenska kulturen bland annat genom att ge positiv särbehandling åt importerade alternativ (till exempel ”att medlemmar av språkliga minoriteter som är bosatta i Sverige genom samhällsinsatser bör ges möjligheter att själva välja i vilken grad de vill behålla och utveckla sin ursprungliga kulturella och språkliga identitet”).
Den romantiska optimismen som uttrycks i filmen med rubrikens namn – om människans inneboende godhet och den därav följande idén om att samhället inte skulle behöva fängelser – har inte överlevt, om man säger så. Av olika anledningar behövs allt fler fängelser.
Få verkar förneka att det finns ett verkligt behov av dessa fängelser. Enigheten omfattar också föreställningen att byggandet och driften av dem är en viktig statlig uppgift.
Det var vid midsommartiden som är som Nils Dackes uppror i Småland började. I sin historia skriver Vilhelm Moberg:
”Och i maj månad 1542 omtalas Nils Dacke återigen i källorna: han har omkring sig samlat en friskara, som kommer fram ur skogen till bygden och börjar ett nytt gerillakrig. Någon dag omkring den 20 juni – ’strax före Sankt Johannes tid’ – har den utsett Voxtorps fogdegård som sitt mål: Dacke överfaller gården i spetsen för sina män. Aktionen kan betraktas som en motsvarighet till Engelbrekts angrepp på Borganäs fogdenäste vid samma årstid 108 år tidigare: den andra stora fejden i Sveriges historia var därmed inledd.”
Häromdagen gick jag förbi en löpsedel där Ernst Kirchsteiger storsint förklarade att han kommer att sälja sitt hus i Italien. I Expressen samma dag kan man läsa om familjen Ekerhult, som för klimatets skull nedmonterat sin välfärd till minsta möjliga standard. Numera köper man bara second-handkläder åt barnen och vintertid försöker man hålla en rumstemperatur på max 17 grader. Mamma Vanja säger att hon har svårt att förstå varför inte alla föräldrar tänker likadant.
Sedan mars 2015 har jag skrivit en text om dagen på den här sidan. Det blir strax över 1 500 krönikor. Det står ungefär samma sak i allihop. Kunde jag då inte, frågar du kanske inte utan rätta, i så fall ha minskat läsarnas börda genom att framföra mitt budskap rakt på sak en enda gång och sedan hålla tyst?
Nej, det kunde jag inte. Någon hade kanske, med hjälp av ett gäng copywriters och PR-konsulter, kunnat reducera sitt ärende till några enkla fraser, men jag klarar det inte. Inte ens Jesus lyckades.
Under det senaste halvseklet – säger jag som obevisbar och troligen även icke falsifierbar hypotes – har ett nytt slags social varelse tagit över i de mest avancerade länderna, nämligen Individen. Individen är ett väsen som har sig själv och sin egen utveckling som uttalat främsta syfte. När jag googlar på ”utveckla sig själv” får jag nästan inga träffar före år 1975. (Det kan i någon bero på att Google själv startade år 1998. Men jag tror att Google har historikeralgoritmer som snokar i det förflutna. Jag drar försöksvis slutsatsen att Individen är en relativt ny företeelse).
Det händer att valutor förlorar sitt värde för att man trycker och försöker prångla ut för många sedlar. Folk upptäcker bedrägeriet och vägrar ta valutan på fullt allvar. Det kallas inflation.
På senare år har det gått inflation i ett antal tidigare mycket starka begrepp som ”fascist” och ”rasist”. Dessa begrepp var länge präglade med samma stolta devis som äldre tiders sedlar, hinc robur et securitas, härmed styrka och säkerhet.
I snart trettio år har jag åtminstone en gång per årtionden återupptäckt och återlanserat den i sjukvårdsdebatten hittills överlägsna lösningen på sjukvårdens problem. Ofta har lanseringen skett under medverkan av erkända medicinska experter som Nina Rehnqvist, Bertil Persson, Lars Werkö, Erik Björn-Rasmussen och Jerzy Einhorn. Nu känns det som det är dags igen.
Vi har kallat konstruktionen för ”Hälso- och Sjukvårdsföretagsmodellen” eller HSF-modellen för att spara lite tid.
Det var den 9 augusti 1970 och jag och min pappa var på badplatsen Näset vid Möckeln i centrala Karlskoga. Det var en alldeles speciell dag, för jag hade just lärt mig simma. Sent omsider, ska tilläggas, för jag hade redan fyllt åtta. Men simundervisningen skolan stått till tjänst med under hela det första läsåret hade aldrig fungerat för mig. Jag lärde mig inte förrän sommaren efter första klass, då pappa påbörjat sin industrisemester och idogt ägnade var dag åt dotterns simning.
När femte årtiondet av förra århundradet inleddes var jag 11 år. 1952 skulle det vara olympiad i Helsingfors. Pappa hade lovat att vi två skulle åka dit tillsammans. När han ringde till skolans rektor för att utverka lov för mig stötte han på motstånd. Jag stod bredvid honom och hörde samtalet. Jag blev förstås besviken, men inte bara för avslaget. Jag blev också besviken över att pappa vek sig så snabbt, att han inte stod på sig. Men det var så betecknande för den tiden. En arbetare som annars var väl så stursk uppfattade en rektor som en herre som man måste böja sig för.
Jag skulle önska att du läste följande text noga och med stor eftertanke ty jag tror att den är viktig. Den sammanfattar vad jag föreställer mig att jag har lärt mig om vårt samhällsskick och varför detta samhällsskick hotar att fräta sönder sig självt och vad som kanske behövs för att hela det.
Basen för vårt samhällsskick är demokratin. Demokrati betyder att folket på något vis väljer sin överhet.
I oktober förra året publicerade IPCC en särskild rapport över de praktiska konsekvenserna av Parisavtalet. Enligt Parisavtalet är det nödvändigt att begränsa jordens fortsätta uppvärmning med ytterligare högst 1°C och helst 0,5°C jämfört med temperaturen 2015. (Texten i Parisavtalet var emellertid 2°C och 1,5°C men med referensåret 1750.) Eftersom redan temperaturen stigit med 1°C är det därför mer rimligt att använda de lägre värdena, vilket jag gör i det följande.
Varför Parisöverenskommelsen fastlade de angivna värdena är oklart eftersom IPCC-rapporten från 2013 tydligt hade sammanställt uppgifter för fyra separata utsläppsscenarier och de troliga temperaturökningar detta skulle medföra under 2000-talet.
Snart är det midsommar – den ljusets helg som de flesta svenskar längtar efter och vet att fira med besked. Många anser att just midsommarafton borde ha fått status som nationaldag, och kanske är det inte helt fel tänkt. Men varför firar vi egentligen midsommar?
Midsommarafton, den längsta dagen och den ljusaste natten på året, har firats länge i Sverige, troligen sedan innan kristendomen gjorde sitt intåg. De äldsta skriftliga dokumenten som nämner det nordiska midsommarfirandet är de isländska kungasagorna från 1200-talet. Där skrivs det om Olav Trygvason, kung av Norge runt år 1000:
Det var många som blev besvikna när Nyamko Sabuni för någon vecka sen gjorde en pudel. Från att ha sågat mångkulturen jämsmed fotknölarna i tidningen Expressen, förklarar hon dagen efter på Facebook att hon blivit missförstådd. Mångkultur var i själva verket inte alls så dåligt och anhöriga till flyktingar var naturligtvis välkomna. Från att ha förespråkat en migrationslinje farligt nära Jimmie Åkesson, lät hon plötsligt mera lik Erik Ullenhag. Är hon bara en i raden av fega, ryggradslösa politiker eller finns någon annan förklaring?
Rollspelet Mutant skapades under tidigt 80-tal av gänget som grundade Äventyrsspel, det viktigaste företaget i svensk rollspelshistoria, framför allt titeln Drakar och Demoner som i Sverige blivit synonymt med fantasyrollspel på samma sätt som titeln Dungeons and Dragons i USA.
Ett rollspel går till så att var och en skapar ett alter-ego, till exempel en krigare, en trollkarl eller en tjuv. Sedan ger man sig ut på äventyr för att utforska tunnlar och ruiner, slåss mot monster och upptäcka skatter.
Om det kommer en kristen fundamentalist och påstår att varje ord i Bibeln är Guds uppenbarade sanning som till sista kommatecknet måste följas av de sant troende så skakar vi nog nedlåtande på huvudet och frågar oss vilken galen baptistkyrka i USA som frambringat en sådan grottmänniska.
Men om det kommer en muslim och hävdar att det inte går att förneka ett enda budskap i Koranen eftersom det ju handlar om Guds egna ord så hamnar vi i beråd eftersom religionsfrihet råder och muslimen får anse vad han vill och vi som inte är religiösa saknar rätt att lägga oss i.
