I årtionden har den svenska befolkningen velat ha mindre invandring än den politikerna tvingat på dem. Hur har detta kunnat ske? Varför fungerar vår demokrati så illa?

Förklaringen är att ingen tvingats ta ansvar för sina handlingars följder. Det svenska valsystemet gör nästan alla politiker anonyma inför väljarna – och det trivs politikerna med. De behöver inte redovisa sina insatser – eller brist på sådana. Deras enda omsorg blir att hålla partiledningarna nöjda.

I Sverige har vi nämligen listval – och över listornas utseende vakar politikerna, för att se till att deras egen makt inte kan hotas under mandatperioden. De vill omges av ofarliga ja-sägare. Det finns visserligen möjlighet att bli inkryssad, det vill säga tränga sig in bland de valbara, de som kan komma i åtnjutande av tillgängliga mandat. Det lyckades i senaste valet för en miljöpartist (och fyra andra). Hon stöddes av sin klan eller diaspora.

Detta system har vi haft under de senaste årtiondena, då invandringen blivit till en välorganiserad massrörelse – med välutvecklade lobbyorganisationer (inberäknat politiska partier och etablerade massmedia) inom landet och väletablerade marknader för dokumentförfalskning och smuggelresor på vägen hit.

Befolkningens motstånd mot invandringen har ökat, men det har inte påverkat partiledningarna och därmed har inte riksdagsmännen behövt ta ställning inför det ökade invandringsmotståndet. Och de skulle aldrig komma tanke på att sätta sig upp mot sina partiledningar, de som kontrollerar listornas utseende (tillsammans med en del påtryckargrupper, till exempel LO gentemot S).

(Jämför med situationen i Finland, som har personval. Jussi Halla-aho, som lett Sannfinländarna, fick överlägset mest röster och slog därmed Niinistös, den nuvarande presidenten, gamla rekord. Sannfinländarna blev näst största parti, trots partisplittringen under mandatperioden. Uppskattningen från väljarna över partiets hårda invandringsmotstånd underströks ytterligare, genom partiledarens – den hårda politikens främsta företrädare – stora antal vunna röster).

Hur skall en vanlig svensk medborgare kunna göra något åt detta för de enskilda riksdagsmännen behagliga men för väljarna så hopplösa tillstånd?

Tvinga politikerna att ta ställning! Fråga dem helt enkelt vilka skäl de haft och har för att stödja politiken – lyssna på deras argument – om de har några, och låt dem ta del av de fakta som de ihärdigt blundat inför.

De kommer att bli mycket överraskade, ja chockade över att någon tar dem på allvar, att någon tror att de kan utöva någon som helst inflytande, att de har ens en flisa av makt. Antagligen blir de också lite förskrämda över att plötsligt bli synliga och tagna på allvar. Men åtminstone en del av dem kommer att bli glada över att någon kan tro att de har någon betydelse. Denna känsla skall man använda sig av, för att de skall känna att det finns en anledning för dem att bry sig, att inte bara viljelöst flyta med i den stora strömmen.

Hur kan man komma i kontakt med den enskilde riksdagsmannen? Rent tekniskt är det lätt. De har alla sin egen sida på riksdagen.se, av vilken framgår deras bakgrund, karriär och politiska insatser, till exempel vilket utskott de sitter i.

Första steget är alltså att skicka ett mejl med den fråga man tycker vara angelägen att få besvarad, till exempel om de anser det vara lämpligt att sverigefödda, med svenska föräldrar, inom någon generation kan komma att vara i minoritet. De kommer då antagligen svara att detta är lögn, varvid de i nästa mejl kan få ta del av Gunnar Sandelins statistiksammanställningar.

En annan given fråga till dem är vad de anser bör göras för att komma till rätta med den stora mängden sexualbrott, utförda av invandrare. De kommer naturligtvis svara att det inte förhåller sig så, varpå det är lämpligt att låta dem ta del av denna eller liknande information.

I nästa omgång kan man be om deras telefonnummer för ett närmare meningsutbyte (lämna också ditt eget). De kommer med största sannolikhet inte att ställa upp på något samtal, men de kommer att känna trycket.

Sätt igång med denna aktion nu – vänta inte till valtider, det tar tid för dem att riktigt känna av trycket, att inse att de inte längre är osynliga.

Var vänlig och hövlig! Var inte oförskämd! Att råskälla är direkt obegåvat. Det gör det lättare för dem att skjuta kritiken ifrån sig, att förse den med rasist- och extremiststämpeln.

En sådan här aktion har också en snöbollseffekt. Varje ny insats ökar tyngden av alla de tidigare. När tillräckligt många enskilda riksdagsmän blivit oroliga kommer också partiledningarna att bli det. Så småningom kommer också pressen att bli intresserad. Då har bollen kommit i ordentlig rullning.

Kom ihåg: Vi är alla ansvariga! Även om vi inte velat ha de sopprötter som nu är riksdagsmän är vi ansvariga för läget, i den mån vi passivt bara åser spektaklet!

Fast. Det är väl alltför revolutionärt att kräva ansvar av någon enskild – riksdagsman eller väljare. Det är behagligare att vara en liten fisk i det stora stimmet, oavsett vilket sammanhang det gäller.