Opinionstexter skrivna av Det Goda Samhällets skribenter och gästskribenter.
Nyligen ägde jippot Brilliant Minds rum i Stockhom, upphaussat som få andra events, och med särskilt utvalda gäster, alla ur elitens elit. Barrack Obama, Joel Kinnaman, Greta Thunberg, Micael Bindefeld och Stefan Löfven var några av de briljanta tänkare som bjudits in. Ett jippo som inte går av för hackor, minsann.
Brilliant Minds grundades 2015 och har, enligt texten på hemsidan, som syfte att samla innovativa och kreativa entreprenörer av olika slag.
Rubrikens innebörd illustreras gång på gång, nästan dagligen, när konflikter skall lösas i invandrargettona. Också i andra sammanhang, till exempel vid uppgörelser på gatan utanför någon krog i centrum, görs konflikter upp enligt likartad logik: misshandeln av den redan till marken slagne fortsätter trots att denne är försvarslös.
Varför? Svaret är enkelt. När inga regler finns eller följs blir varje banalt slagsmål en misshandel, som inte stannar förrän den förlorande ligger tillintetgjord, ofta med men för livet, ibland dödad.
Om jag vore Svenska Akademien så skulle jag föranstalta om att den danske sagoberättaren H. C. Andersen postumt tilldelades nobelpriset. Visserligen brukar man inte ge priset till en död människa men H. C. Andersen är inte död utan lever vidare exempelvis genom sin oförgängliga saga Kejserens nye klæder som nyligen kom ut i nyöversättning på svenska under titeln Politikerväldets nya värdighet varvid berättelsen också fick ett mer litterärt genomarbetat slut.
Det var en gång en grupp politiker, börjar sagan, som bara hade ett mål för ögonen, nämligen att erkännas och hyllas för sin oändliga godhet. Varje dag hittade de på nya sätt att manifestera sin välvilja.
Sjukvårdens kostnadskris pågår med oförminskad styrka. Samtidigt har alla tidningsdebatter varit plågsamt förutsägbara. Det har varit avsändarnas egenintressen som dikterat innehållet. Inte omtanken om sjukvårdens systemdefekter.
Men under de senaste veckorna har det väckts nytt liv i debatten. För en tid sedan utkom i bokform en intressant analys av hur sjukvården sedan mitten av 1900-talet påtvingats helt artfrämmande och kontraproduktiva ledningsfilosofier.
Under den så kallade Järvaveckan – ett slags Almedalen ”light”, som syftar till att visa att de styrande minsann ser verkligheten bortom rosédimmorna på det somriga Gotland och bryr sig om den lilla människans vardag – sa statsminister Stefan Löfven att han vill se ”en rejäl samhällsförändring” så att vi kan få bukt med de ”skriande orättvisorna”. Statsministern tog sig till och med för att citera den forne landsfadern Per Albin Hansson i sin iver att visa hur socialdemokratiskt sinnad han är.
I normalsvensk hybris ingår föreställningen att alla problem kan lösas. När jag för några år sedan misslyckades med att lyfta den svenska skolan ur dess hopplösa misär greps jag av en för en normalsvensk ovanlig ruelse. (Utbildningsministrarna lyckades naturligtvis inte heller men jämförelsen är orättvis ty mitt projekt var, till skillnad från deras som var utsiktslösa från början, ändå i grunden rättänkt och borde ha gjort skillnad i ett samhälle där hut går hem.) Jag sa till andra normalsvenskar att jag fruktade att det inte går att lösa den svenska skolans problem.
Arjeplogs kommun i övre Norrland täcker ett område på 14 494 km2 (kvadratkilometer) varav 12 557 km2 utgör landyta. Som en jämförelse kan nämnas att Stockholms kommun (stad) har en yta på 215 km2. Arjeplogs kommun är till och med större till ytan än hela Uppland som i sin tur är cirka 10 procent större än Skåne. Jämför man å den andra sidan befolkningsmängden i Arjeplogs kommun på 2 794 personer (vid det senaste årsslutet) med en typisk storstad så är det inte mer än vad som finns i två typiska valdistrikt på Södermalm som Katarina 17 och Katarina 19 med en sammanlagd storlek av ett mindre antal fotbollsplaner (en numera allt vanligare ytbeteckning och här relevant eftersom de var i dessa krokar som Nacka Skoglund växte upp).
På 80-talet besökte jag ibland en bardisk i stadsdelen Kålltorp, där två vänner brukade underhålla övriga gäster med politiskt käbbel sju kvällar i veckan. Stämningen var alltid god. Den ene av vännerna var moderat, ägare av ett byggföretag och bodde i Örgryte (alltså långt högerut på den politiska Göteborgskartan). Den andre tillhörde KPMLR, en politisk sekt nära avgrunden till vänster.
Diskussionerna kunde röra sig om ideologiska spörsmål, vem som var den störste fähunden, Rockefeller eller Stalin eller smalare ämnen av lokal karaktär. Efter någon timme åkte de hem till sina respektive familjer och förmodligen ganska likartade svenska medelklassliv, för att träffas igen nästa kväll.
Så här års, när skolorna har slutat och försommaren bjuder på omväxlande sol och värme och kraftiga åskskurar, längtar jag alltid till min barndoms bygder. Till Värmlands bergslag, men också till den vackra lilla staden Kristinehamn där jag tillbringade så gott som alla barndomens sommarlov hos min morfar och min moster.
Mormor Elin, som överlevde spanska sjukan 1918, dukade under för cancer 1954 och morfar Carl blev änkling. Tre av barnen var vuxna och utflugna, men den äldsta dottern bodde kvar i föräldrahemmet under resten av sitt liv. Min moster Britta.
Släktforskning behöver inte bara handla om släkten, utan om svensk historia. Sedan en tid tillbaka har jag använt sajten My Heritage som hjälp i släktforskningen. Man får en bra ordning och överblick. Min släkt på faderns sida vet jag knappt någonting om – de kom från Iran. Jag vet mer om moderns sida, men också där är uppgifterna knapphändiga. För de var obetydliga människor.
Den förste som tog namnet Råbock var Hans Jonsson Råbock, född i juli 1664 och död den 22 november 1746 i Bleckåsen i Alsen i Jämtland.
I en ny satsning från Skatteverket ska man nu granska Swishdonationer, framför allt till skribenter och bloggare. Myndighetens omvärldsbevakning visar att det finns en gråzon, och man vill nu utröna vad som är rena donationer – gåvor – och vad som är betalning för en tjänst.
– Gåvor och donationer är skattebefriade så det här handlar inte om när man till exempel skänker pengar till en förening som Röda korset eller till kyrkans verksamheter. Utan det handlar om andra områden, där man tillhandahåller någon form av tjänst, säger Skatteverkets pressinformatör.
Staten är inte nöjd med den svenska modellen när det gäller att via tolk prata med folk som inte kan svenska. Staten har därför nyligen presenterat en offentlig utredning – Tolkutredningen – på 723 sidor som ska lägga sakerna till rätta (SOU 2018:83).
Utredningen ger exempel på olägenheter som kan förekomma: ”Yrkestiteln auktoriserad tolk är skyddad, däremot inte benämningen tolk. Det innebär att vem som helst kan kalla sig tolk och att de begrepp som används också kan variera”.
Hösten 1908 flyttar Strindberg in i Blå tornet och förälskar sig i den betydligt yngre flickan Fanny Falkner, hyresvärdens dotter. Det är också nu han skriver pjäsen Abu Casems tofflor, som enligt Olof Lagercrantz [1], kan läsas som en allegori över deras otillbörliga kärlek.
Köpmannen Abu Casem har en skön dotter, Suleika. I en dröm har hon varnats för mäns svekfullhet och beslutat sig att förbli ungmö. En prins förälskar sig i henne och plågas intill sjukdom av sina obesvarade känslor. Den finurlige skomakaren Hassan uttänker en plan som ska föra dem två i varandras armar, ”fromma svek vår heliga Koran oss tillstädjer”, hörs han viska.
År 2011 skapades ett narrativ inom mainstreammedia: ”arabiska våren-narrativet”. Det gick ut på att massorna i arabvärlden längtade efter ”frihet” och ”demokrati”, men hölls tillbaka av onda diktatorer. Vi som hade kunskap om islam och arabvärlden, visste förstås att det var humbug. Tar man bort diktatorerna kommer det andra som tar deras plats. Kanske blir de värre än de första. Ja, kanske blir de islamister.
Men många okunniga västerlänningar rycktes med, och andra kunniga lät sig styras av önsketänkande. Vid det här laget borde alla fattat att pessimisterna hade rätt, men arabiska våren-narrativet har fortfarande inte dött.
Det händer att jag får mejl från läsare som läst en text och som vill diskutera. Det är alltid roligt, och alldeles särskilt glad blir jag när någon berättar att han eller hon känner igen sig i det jag skrivit. Det är väl ändå det skrivandet handlar om någonstans – att andra ska kunna relatera till det skrivna, och känna igen situationer, tankar och känslor.
Det intressanta är också att de flesta som skriver till mig är socialdemokrater.
Xenofobi är att hata och förakta främmande människor och kulturer. Oikofobi är motsatsen: att hata och förakta sina landsmän och den egna kulturen. Oikofobin är utbredd i Sverige. Jag har sett den växa fram så jag kan ge besked om frun så vill, ty jag var med.
Oikofobin har djupa historiska rötter (tror jag). Dess grund är det gamla bondesamhällets kombination av solidaritet och jantelagsmentalitet. Man skulle sätta sitt ljus under en skäppa och fick inte tro sig vara märkvärdig. Vi blev ett tystlåtet folk som gick hem och stängde dörren efter oss vid arbetsdagens slut.
Ivar Arpi fick utstå hård kritik efter att ha lyft frågan om invandringens påverkan på den svenska demografin. Som svensk får man tydligen inte uttrycka den självklart rimliga önskan att Sverige i huvudsak ska bebos av svenskar. Ibland är debatten så dum att den bara kan bemötas med satir.
Det hjälper inte att använda förnuft och rationalitet i svensk immigrationsdebatt när människor är förblindade av infantila principer om det goda och det rättfärdiga.
I ett par meningar lyckades en författare sammanfatta en pojkes hela utsatthet på en liten gata i Stockholms 1870-tal.
”Då jag skulle gå ut, brukade jag, om jag var ensam och utan beskydd, alltid först sticka ut näsan genom porten och kasta en blick nedåt gatan för att övertyga mig om att den lilla busen icke fanns i närheten. Ty han var starkare än jag, och han kunde aldrig lära sig att med jämnmod uthärda åsynen av mina kläder, som voro helare och renare än hans egna”. Gång på gång dyker den lille busen upp och klår upp den lille pojke, vars åsyn han inte kan tåla.
Postapokalyptiska teveserier om människor – särskilt ungdomar – som försöker överleva i en farlig och främmande miljö har varit populära den senaste tiden. Den kändaste serien av det slaget är nog amerikanska zombie-långköraren The Walking Dead, som sänts i åtta säsonger sedan 2010. En annan omtyckt serie, och ännu inte lika uttjatad, är The 100 om en grupp tonåringar ledda av tjejen Clarke som upplever äventyr och faror i en värld förstörd av kärnvapenkrig.
I Netflix postapokalyptiska The Rain (maj 2018), som nyligen släppte sin andra säsong, finner man likheter med både The Walking Dead och The 100 liksom med flera andra liknande serier. Det som gör att The Rain sticker ut i sällskapet är att den är en dansk produktion. Och svenskar kommer säkert att uppskatta att flera scener utspelar sig i södra Sverige och att flera av rollfigurerna talar svenska!
Jag har hört att det ska vara nyttigt att utsätta hjärnan för störningar i form av idéer som inte riktigt passar in i ens intränade tankemönster. Här kommer en sådan störning som består av ett utdrag ur en artikel av en bekymrad skollärare:
För tjugo år sedan ansågs det inte utgöra tecken på onödigt intellektuellt överflöd att besitta ett hyggligt ordförråd. Det betraktades tvärtom som en nödvändig förutsättning inte bara för att kunna uttrycka sig utan framför allt för att kunna tänka eftersom den sortens operation är oupplösligt förknippad med orden som är begreppens symboler. Men vi har ändrat på allt det där! På den här punkten ansätts jag av en grym tanke. Kan det inte vara så att elevernas bristande ordförråd både är skälet till och konsekvensen av den alarmerande bristen på goda och genomtänkta idéer?
Adolf Hitler var i många avseenden en man före sin tid. Han rökte inte och avstod från alkohol och kött och liksom moderna miljöpartister tyckte han om djur. Han skiljde sig härvidlag fördelaktigt från Winston Churchill, som söp och rökte och aldrig tänkte tanken att han skulle avhålla sig från att äta kött. Hitler var en renlevnadsman. Han tvekade inte – och där påminner han återigen om miljöpartister – att upphäva demokratin och införa diktatur för att göra världen ren även om detta i hans fall betydde fri från judar snarare än fri från koldioxid. Hans totalitära tendens var det inget fel på.
Nyligen fick jag ett sorgligt besked. En äldre dam, som bott i mitt kvarter sedan husen var nybyggda i början av 1950-talet, har gått bort. Jag hade det på känn, för vi brukar ses någon gång i månaden och nu var det längre än så sen hon hörde av sig – eller sen hon svarade i telefon. Och egentligen var det kanske inte så oväntat. Margit var trots allt 89 år, och även om hon var pigg och fräsch som få så tog väl åldern ut sin rätt till sist. Hon dog hemma, i sin favoritfåtölj, och hann aldrig ens känna sig sjuk innan hon somnade in, och kanske är det någon tröst för hennes barn och barnbarn trots allt.
Det finns idag ett häpnadsväckande utbud av konspirationsteorier samtidigt som det anses lite skamligt att tro på dem. Ungefär som att tro på Tomten, eller värre. Det är betydligt tryggare att utgå från att världen fungerar som vi tror att den alltid har gjort, för att i efterhand kunna säga: ”Vi har varit naiva”.
I nästan alla sammanhang där det varnas för konspirationsteorier utgår man från att de är falska. Men hur kan vi vara så säkra på det?
I Adventskyrkorna i Nyhyttan och Örebro kunde man 25 – 26 maj träffa filmteamet bakom ”Barfota Rop”, en film om ”Roparrörelsen”.
”Den handlar,” enligt presentationen, ”om modet hos barn och unga som stod upp för att skapa förändring”.” Barn, unga och olärda får en ingivelse från Gud att börja ropa ut till förändring och hela samhällen förändras.”
Ett faktum som väckt uppmärksamhet inte minst bland en del kommentatorer på denna blogg är att det av den av Det Goda Samhället nyligen presenterade studien om invandring och brottslighet framgår att överrisken för våldtäkt hos folk med utländsk bakgrund sjunkit mellan perioden 2002 – 2006 och perioden 2013 – 2017. Några verkar tro att detta skulle betyda att våldtäkterna skulle ha blivit färre.
Så är det inte alls. Att överrisken för personer med utländsk bakgrund sjunker beror bara på att de svenskfödda av två svenskfödda föräldrar fördubblat sin våldtäktsbenägenhet mellan perioderna.
På sin blogg Purdahbloggen har Mona Lagerström i flera långa inlägg granskat islams växande inflytande i Sverige och särskilt om islamiskt kvinnoförtryck. Lagerström är doktor i litteraturvetenskap med inriktning på just kvinnoförtryckets historia. ”
Purdah” är ett persiskt ord som betyder ”förhänge” eller ”slöja” och framför allt på indiska halvön används för att beskriva döljande och avskiljandet av kvinnor.
Fantomen har sitt högkvarter i en grotta i fantasilandet Bengali på Afrikas östkust. Han är en av de första superhjältarna och gjorde premiär på de amerikanska dagstidningarnas seriesidor den 17 februari 1936.
I albumet ”Fantomen 1936-1996 – en odödlig legend”, som kom ut för att fira seriens 60-årsjubileum, hittar jag äventyret ”Lille Tommy”. Det publicerades första gången i dagsstrippar mellan den 20 september 1937 och den 5 februari 1938.
En av de första romaner jag läste var Folke Fridells ”Tack för mig – grottekvarn”. Jag var väl tio, elva år och hemma från skolan med feber och förkylning. Tråkigt var det förstås, för det här var på den tiden då det inte ens fanns video, än mindre streamingtjänster online. Och ingenting hade jag att läsa heller.
Det var då min far räckte mig en sönderläst bok av arbetarförfattaren och syndikalisten Folke Fridell.
Den av Stiftelsen Det Goda Samhället nyligen publicerade rapporten om invandring och brottslighet ålade sig strama vetenskapliga begränsningar av innebörd att de siffror och fakta som levererats till Stiftelsen från Brottsförebyggande rådet endast skulle sammanställas och presenteras, ej tolkas och förklaras. Syftet med denna självålagda begränsning var att försöka förhindra att den eventuellt efterkommande debatten om rapportens rön blev politiskt infekterad och i stället kunde bygga på förhoppningsvis oomkullrunkeliga fakta.
Alla vet att det är skämmigt att vara populist. Populister är en sorts mindre vetande människor som går i någons, oklart vems, ledband. Så här förklarar Wikipedia:
Populism (lat. populus, ”folk”) avser vanligen ett förenklat förhållningssätt till politik, där samhället delas upp i de två grupperna ”folket” och ”eliten”. Folket ses vanligen som bärare av ”sunt förnuft”.
