Under något tiotal år med början ungefär 1965 var jag påverkad av tidevarvets radikala stämningar. Hur det kom sig vet jag inte riktigt. Stilfaktorn kan man inte bortse från. Det var hippt att vara vänstervriden. Jag märkte aldrig att det på något vis hämmade mina möjligheter till karriär. Dagens Nyheters kultursida tog glatt emot mina artiklar och publicerade dem och tidningens ledarsida erbjöd mig rentav att bli sommarvikarie (vilket jag av någon anledning avböjde; för övrigt var det nog enda gången i livet jag fått ett osökt jobberbjudande).

Nästan i alla fall. Hur kommer det sig till exempel att den nyligen avhållna S-kongressen inte undsläppte sig några resonemang eller resolutioner i kontroversiella frågor? Antagligen för att det socialdemokratiska partiet är värre splittrat än något annat parti, liberalerna möjligen undantagna, mellan vår tids dominerande ideologiska tendenser: nämligen å ena sidan PK-ismen, å den andra det sunda, småborgerliga, gråsossiga förnuftet. Stefan Löfven fick försöka plåstra över den interna konflikten och ägna all kraft åt att förklara hur ruttna sverigedemokraterna är.

Till min egen förvåning har jag kommit fram till att svaret på rubrikens fråga kan vara ”ja”.

Utgångspunkten är den PK-istiska politik som fick sitt fundament och avstamp i 1974 års regeringsform. Den nya grundlagen slank igenom ganska obemärkt. När samhällen besvärar sig med att författa nya konstitutioner så är det i allmänhet stora saker på gång. Det var det även hos oss, men det gick så mjukt och smidigt att det är först nu som vi upptäcker de förödande verkningarna av detta nya tänkande, framför allt den föreställning som stadgas i 1 kap 2 §, nämligen att staten har huvudansvaret för den enskildes välfärd, vilket naturligtvis är en totalitär och galet övermodig tanke som nu håller på att bryta samman inför våra ögon.

I min första lärobok i engelska fanns följande roliga historia (fast på engelska förstås) till elevernas avkoppling från glospluggandet:

En man vandrade mot Edinburgh. Han stannade en mötande och frågade hur långt han hade kvar att gå. Ungefär tio miles blev svaret. Efter några timmars ytterligare färd ställde han samma fråga till en ny mötande. Ungefär tio miles blev svaret igen. Skönt, sa mannen, då håller jag i alla fall jämna steg med Edinburgh.

Jag vacklar mellan två motsatta uppfattningar i en viktig fråga nämligen vad som är felet med Sverige. Ibland presenterar sig det rätta svaret för mig i blixtbelysning, men av detta blir jag bara nedslagen. Blir du nyfiken på hur det kan hänga ihop?

Som vanligt är det ofta en artikel i Dagens Nyheter som leder mig fram till fördjupade insikter om var den svenska skon klämmer – inte för att tidningen skulle kännetecknas av någon djupare diagnostisk förmåga, snarare tvärtom, ty läsarna presenteras ofta uppfattningar som är så uppenbart aviga att till och med vanetänkandet, som brukar tåla all PK-ism, kan sätta i halsen.

Johan Westerholms kunniga och insiktsfulla artiklar (numera lagda bakom betalvägg) på ledarsidorna.se om hur en del radikala muslimer infiltrerat eller välkomnats in i det socialdemokratiska partiet ger mig ingen ro. Den åtminstone partiella sammansmältningen mellan en del av den svenska arbetarrörelsen och en del av den muslimska diasporan tycks ha gått längre än vad jag hade fattat. I så fall kan det förklara varför socialdemokraterna, trots att statsministern påstår sig göra det hela tiden, har så svårt att komma med tillräckligt övertygande uttalanden mot hederskultur och hedersvåld.

Nyligen skrev jag en text om att det inte är globalisterna – Rockefeller, Soros, de multinationella företagen, EU, kanske FN och så vidare – som är mina huvudfiender utan i stället det svenska politikerväldet. Där fick jag en hel del mothugg av läsare för vilka det internationella kapitalet et consortes är den makt som verkligen styr världen. För dem saknar det svenska politikerväldet självständig betydelse och bara är globalisternas nickedockor.

Det är svårt att bevisa att det inte ligger till på det sätt som globalistteoretikerna menar men det är lätt att förklara varför man, jag i det här fallet, inte gillar globalistteorierna.

Advokaten och den före detta socialdemokratiske justititieministern Thomas Bodström skrev nyligen en intressant debattartikel i Dagens Nyheter. Artikeln var inte intressant på så vis att han framförde några nya, övertygande eller i övrigt trovärdiga uppfattningar utan i så måtto att den oavsiktligt avslöjade den fundamentala idétorkan i debatten om hur vi ska lösa samhälleliga problem, i det här fallet gängvåldet.

Nu ska jag inte sätta mig på några höga hästar och låta påskina att jag minsann har lösningen ty det har jag inte. Detta bekymrar mig faktiskt mer än att Bodström inte har den. Att politiker inte vet hur landet ska styras är inget att förundra sig över, men om en vanlig nettoskattebetalande medelklassare står rådlös är situationen desto mer oroväckande.