Opinionstexter skrivna av Det Goda Samhällets skribenter och gästskribenter.
Jag har en stabil och banal marxistisk grundposition när det gäller att försöka begripa varför samhällen gör vad de gör. Jag tror att när samhällena bestämmer sig för att göra något så är det för att inflytelserika grupper anser att de har något att vinna på det.
Redan där krånglar det till sig inte minst för att ”vinna på” kan betyda så olika saker. Vi som lever i en penningräknande kultur utgår normalt från att det innebär förbättrat utslag i resultaträkningen eller mer pengar på banken.
Själv tycker jag att den svenska klassanalys som jag jämt tjatar om, det vill säga att huvudmotsättningen går mellan å ena sidan det nettoskattebetalande medelklassen och å den andra politikerväldet med dess allierade i det välfärdsindustriella komplexet och media, funkar ganska bra. Vid sidan av dessa tre eller kanske fyra befolkningsgrupper finns två betydelsefulla sociala skikt som en ambitiös klassanalytiker måste förhålla sig till. Dessa sociala skikt är dels politikerväldets och välfärdssystemets klienter och aktivister, dels överklassen.
Vi får inte lägre utsläpp eller mindre klyftor med de miljöpartistiska insatserna i politiken. Vi får något helt annat.
MP var och är fortfarande genomsyrat av idéer om postmodern identitetspolitik. Här ryms kulturellt självhat i kombination med den uppfattning om egen godhet som Åsa Romson gav uttryck för när hon såg sig runt i tunnelbanevagnen och konstaterade att alla som åkte där var svenskar. Underförstått att varje invandrare som kommer hit ”försvenskas” och tar till sig en svensk, fin och modern samhällssyn.
De senaste veckorna har Säpo frihetsberövat flera ledande salafistprofiler som man bedömer utgör ett hot mot rikets säkerhet. En av de frihetsberövade är Abo Raad, verksam som imam vid Rashideen-moskén i Gävle. Han har hyllade Islamiska Statens terroroffensiv i Irak sommaren 2014.
Hanif Bali kommenterade Abo Raads frihetsberövande på Twitter den 26 april:
”De drömmer om kalifatet, men när de grips bölar de om demokrati.”
Det är ganska många år sedan jag upptäckte och började läsa DGS. Nya spännande artiklar om det som den officiella media undvek eller var informellt strängt förbjuden att tala om genom åsiktskorridoren.
Jag har naturligtvis ryckts med i kommentarerna och blommat ut i den nyvunna yttrandefrihetens möjligheter. Det var en skön känsla att inte vara ensam. Det fanns fler som man kunde läsa om och byta tankar med.
Det blev så upprymmande att jag själv skrev några egna tankar om samhällsutvecklingen utifrån mitt enkla invandrarperspektiv.
Jag minns fortfarande när Botkyrka kommun, söder om Stockholm, lade sig till med sin slogan ”Långt ifrån lagom” någon gång i början av 2000-talet. Den fräsiga texten illustrerades, i alla fall i början, med en bild på en clown vars röda näsa syntes lång väg på in- och utfarterna.
Redan då insåg jag hur fantastiskt fint Botkyrka kommun anser att det är att vara just ”långt ifrån lagom” och, givetvis, hur oerhört politiskt korrekt det var redan då. Botkyrka var ju inte heller först med antilagom-vurmen; lagom har länge varit ett av de fulaste ord som överhuvudtaget finns i svenska språket.
Förutom Stockholm (där jag föddes och nu lever) och Nyköping (där jag tillbringade 15 av mina första 20 år) känner jag bara till Helsingfors, Rom och Berlin. Jag tänker ägna den här texten åt Berlin.
Jag vet inte mycket om dagens Berlin. För 58 år sedan arbetade jag i Berlin, det år då muren byggdes. Det har jag redan skrivit om här på DGS. På den tiden var Berlin så uppdelad att den lika gärna kunde beskrivas som två städer. Jag arbetade i den västra, framgångsrika och framåtblickande staden.
Utfallet av handelsförhandlingarna mellan USA och Kina blev – inte oväntat – att parterna inte kom överens. Kina vägrade till slut att ge USA de garantier, det vill säga mekanismer för att beivra brott mot överenskommelser, som USA begärt. Istället bad Kina USA att lita på att överenskomna regler skulle hållas.
Mot bakgrund av Kinas tidigare ständiga och stora brott mot reglerna för internationell handel (stöld av intellektuell egendom; tvång att överlämna tekniska hemligheter om företag startar verksamhet i Kina;
Med fascister menar vi normalt någon sorts våldsrörelse som växer ur det civila samhället utan direkt kontakt med den kanske demokratiskt tillsatta statliga våldsapparaten. Både Hitler och Mussolini byggde ursprungligen sina rörelser vid sidan av staten men lyckades så småningom infiltrera och överta det etablerade statliga systemet och därmed påtvinga demokratin sina egna odemokratiska idéer, i det tyska fallet exempelvis extrem och målmedveten antisemitism.
Många oroar sig idag för att något motsvarande skulle vara nära att inträffa i Sverige. När Nordiska motståndsrörelse visar sina flaggor med tyrrunor anar dessa bedömare återuppståndna hitleristiska stormtrupper.
Fem ledande salafistprofiler har blivit frihetsberövade av Säpo. Det är goda nyheter. Det skulle kunna ses som ett tecken på att smekmånaden är över för den militanta salafismen i Sverige. Den har länge kunnat växa sig allt starkare, skyddad av en vänster som anklagat varnare för så kallad ”islamofobi”, och med ett ständigt inflöde av nya salafister från islamvärlden som en följd av den ansvarslösa invandringspolitiken.
Jag hoppas nu att dessa salafistprofiler, vilka saknar svenskt medborgarskap, ska utvisas. Detta skulle avskräcka andra och förhoppningsvis göra Sverige till ett mindre populärt asylland för jihadister och salafistiska fanatiker.
Läser just i en australiensisk webbtidning att hundratals skolelever nu tagit sig för att storma kontoren hos folkvalda politiker. För klimatets skull, naturligtvis, för som vi alla vet så kan klimatet inte vänta. Greta Thunberg manar till panik och världens unga hakar på. Och nu börjar paniken göra dem aggressiva och oberäkneliga.
Själv får jag vibbar av Flugornas herre när jag läser om dessa horder av ungar som skippar skolan, väller ut på gator och torg, och nu också bryter sig in på arbetsplatser som de ogillar. Ni som läst den vet vad den handlar om – för er som händelsevis missat denna briljanta roman av den brittiske författaren och Nobelpristagaren William Golding kan jag berätta att den handlar om en grupp skolelever som blir strandsatta på en öde ö utan någon vuxen att ty sig till.
För fem år sedan blev jag konservativ. Tidigare hade jag varit någon sorts liberal vilket kan betyda nästan vad som helst som överensstämmer med grunduppfattningen att det är synd om människor och att tillståndet på något vis är mitt fel och att jag därför har en skyldighet att ställa sakerna till rätta.
Redan här stöter jag på ideologiska definitionsproblem. Den sortens liberalism är ju inte alls den ursprungliga, om den nu var den ursprungliga, manchesterliberalismen som lärde att alla får klara sig bäst fan de kan och om de inte gör det så kan de ruttna i en rännsten så att de lär sig att sköta sig till nästa gång.
Terrorsekten ”Islamiska Statens” uppgång och fall har erbjudit intressanta inblickar i den svenska vänsterns djupt rotade vurm för blodsudlade totalitära regimer. Det tycks finnas en alldeles speciell dragningskraft som gör att hårdföra revolutionärer, terrorister och folkmördare kringgärdas av ett romantiskt skimmer, vilket i sin tur gör att de mest bestialiska vidrigheter alltid både kan och måste förstås och förklaras.
”Den Tyska Blicken” är ett begrepp med bakgrund i Tyskland under 30-talet. Den innebar att man snabbt såg sig omkring innan man sa något de styrande kunde ogilla och som kunde uppfattas av främmande avlyssnare – angivare fanns det gott om.
Angiveri har ju länge varit förknippat med diktaturer och polisstater, kanske särskilt DDR, och väl tillhört det förflutna. Men nu har det åter vaknat till liv i 2010-talets Sverige.
Att ha hund är trevligt på många sätt. Dels för att de är allmänt trevliga och kärleksfulla förstås, men också för att man kommer ut på promenader varje dag. Och hundpromenader innebär inte bara frisk luft och motion utan också dagliga möten med människor.
Här i ”orten” finns alla sorter. Gamla och unga, infödda och utlandsfödda, skötsamma och inte fullt så skötsamma. Vi har också vårt eget original som av barnen brukar kallas ”Jesustanten” eftersom hon i decennier berättat för alla hon möter att hon har sett Jesus.
För snart två år sedan skrev jag här på Det Goda Samhället: ”Tysk polis kapitulerar, och snart även svensk polis”.
Artikeln handlade om att den tyska polisen var mer eller mindre chanslös mot de muslimska klanernas kriminella aktiviteter. Klanerna kunde, med hjälp av sms och internetappar, snabbt få ihop hundratals personer som i varje givet ögonblick skulle kunna övermanna polisstyrkorna. Detta medgav vissa polischefer inofficiellt.
Kan man bli annat än imponerad när man studerar den tidiga socialdemokratins historia? Ur folkdjupet reste sig en helt ny politisk rörelse trots kraftigt och beslutsamt motstånd från ett motvilligt etablissemang. Självlärda och intelligenta människor från arbetarklassen upptändes av idén att de själva, av egen kraft, skulle kunna organisera sig och göra samhället bättre och rättvisare. Det märkvärdiga är att det bara tog den unga socialdemokratin några årtionden att faktiskt bli den dominerande kraften i ett nytt Sverige.
Skolchefen Abdel-Nasser El Nadi har blivit frihetsberövad efter ett ingripande av Säpo. Det är glädjande att säkerhetspolisen äntligen börjar ta tag i det växande hotet från den salafistiska miljön i Sverige. El Nadi, 54, har länge funnits på radarn hos oss som granskar denna miljö. Jag skrev om honom och hans så kallade ”Vetenskapsskola” i Göteborg på min blogg den 16 oktober 2018: ”Vetenskapsskolan är inte så vetenskaplig”.
I artikeln påpekade jag det orimliga i att en skola med kopplingar till salafistisk fanatism kunde komma undan med att kalla sin skola ”Vetenskapsskolan”.
(OBS. Denna krönika kan innehålla spår av ironi.)
Olyckskorpar på nätet kraxar om att min generation kommer att vara den sista som kan berätta om hur det är att leva i en demokrati. Tyvärr finns en del tecken i tiden som talar för att dom har rätt. Men det beror förstås på vad man menar med demokrati. Om demokrati betyder en uppsättning känslor och värderingar som den styrande klassen anser demokratiska, kommer demokratin alltid att överleva.
A. Föreställning/idé/hypotes > kolla!/mät!/experimentera! > justera föreställningen! Börja om!
B. Föreställning/idé/hypotes > kolla med likasinnade! > få bekräftelse! > behåll ursprunglig föreställning! Börja om!
Enligt det under A. illustrerade tillvägagångssättet får man en allt mer precis uppfattning av verkligheten, eller den del av verkligheten man är intresserad av.
Ett innovativt kommunalt fastighetsbolag med ett stort bestånd av hyreslägenheter i utanförskapsområden har prisbelönts för ett lyckat initiativ i syfte att komma till rätta med för fastighetsbolaget besvärande bus, förstörelse, stök och bränder i husen med omnejd. Fastighetsbolaget hade helt enkelt anställt några hundra av busets mammor som ordningsvakter. Vips började tonårskillarna sköta sig. Man skojar inte med morsan.
Ibland undrar jag om inte rätt många människor önskar att de egentligen vore träd. Träd är trygga. De sticker ned sina rötter i marken och suger sin näring utan uppenbar ansträngning. De bygger upp sina fibrer med godis i form av koldioxid som de hämtar från luften för att hjälpsamma människor har kört bil och flugit jetplan och av andra skäl bränt fossiler. Träd behöver inte oroa sig för något annat än den osannolika risken att stormen Gudrun kommer och tar dem. För det mesta blir de flera hundra år. Träd behöver inte vara rädda.
Jan Björklund, Liberalernas partiledare, hävdade i sitt vårtal i helgen att ”nationalismen som politisk rörelse är livsfarlig. Det är det som gång på gång i Europas historia lett till katastrofer” (Expressen 11/5). Vad han kanske borde lägga till är att det också är nationalismen som vid flera tillfällen räddat länder och kanske Europa från ”katastrofer”. Hur Björklund tänker framgår inte. Om vi håller oss till Europa under de senaste hundra åren så kan man undra hur han ser på Finlands försvar av sin självständighet mot Sovjet 1939 och på Englands kamp mot Nazi-Tyskland 1939-45.
Stig Fölhammar ställde nyligen frågan på dessa sidor. Krav på enhetlig, centralt styrd politik har splittrat Europa. Migrantkrisen och kommissionens krav på omfördelning av migranter splittrar väst och öst medan eurokrisen och kommissionens krav på ytterligare transfereringar splittrar nord och syd.
Lissabonfördraget skulle fastställa tydliga gränser för EU:s befogenheter och stärka subsidiaritetskontrollen. Kontrollen av subsidiaritetsprincipens tillämpning gavs till nationella parlament.
Förr hölls i mitten av maj i Uppsala en vårfest i Botaniska trädgården. Den var en inledning till kvällens vårbaler på de olika nationerna. Av tradition präglades den av högstämda tal tillägnade våren, kvinnan, ungdomen och så vidare.
I Selma Lagerlöfs Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, utgiven i två delar 1906-1907, besöker Nils Holgersson, ridande på korpen Bataki, Uppsala vid tiden för vårfesten:
Men så hade det råkat hända, att den stora festen till vårens ära, som firas varje år i Uppsala, hade ägt rum denna afton.
Människor kan inte förstå känslor de inte ens i någon liten mån hyser hos sig själva. Omvänt känner vi inte igen känslor hos andra som vi inte upplevt i vårt eget bröst. Det är nog till och med så illa att vi tror att alla känner likadant som vi själva. Åtminstone är det så för mig. Jag har svårt att föreställa mig att någon på allvar inte skulle tycka som jag. Jodå, folk kan vara förvirrade och ogenomtänkta, men det beror bara på att jag inte talat tillräckligt mycket förstånd med dem.
Barn som är makthavare måste granskas minst lika kritiskt som vuxna som är makthavare. Någon har beskrivit Greta Thunberg som vår tids Jesus, själv tycker jag hon har fler gemensamma drag med f d statsminister Fredrik Reinfeldt. På något sätt liknar de varandra. Det är något i blicken eller kanske personligheten som matchar. Båda håller en förment låg profil, som till en början kan förväxlas med anspråkslöshet, men vid närmare granskning visar sig vara raka motsatsen.
Sent omsider har svenska massmedia börjat lägga märke till Rasmus Paludan, partiledare i Stram Kurs, kanske beroende på att partiet verkar kunna komma in i Folketinget efter det nära förestående valet i Danmark. Här nedan ger jag några länkar som kan orientera om partiet och dess främste företrädare.
Problemet är att förstå den förment socialistiska 68-rörelsen. En massa medelklassungdomar gick på universitet och högskolor och lät sig förföras av Karl Marx läror. Full disclosure: Jag var en av dem.
En del samhällsvetare – är vi inte alla samhällsvetare? – låter sig luras av att 68-orna hävdade sig värna om arbetarklassens intressen. Många av dem lurade sig själva att det låg till på det viset. I själva verket värnade 68-orna bara om sina egna intressen. (Har du någonsin stött på en stark social grupp som inte gjort på det viset? Ja, de finns enstaka undantag, till exempel västerländska medelklassare som under nittonhundratalet av idealistiska skäl stödde den sovjetiska kommunismen. De kallades därför för nyttiga idioter av den klarsynte Vladimir Lenin.)
Det är nu bara ett par veckor kvar till valet och förvirringen sprider sig. Vem tusan skall man rösta på? Sedan såväl SD, V och MP svängt och vill att Sverige skall stanna kvar i gemenskapen, så är det väl bara att rösta på något av de åtta riksdagspartierna om man är EU-positiv.
Men om man är EU-negativ och vill att Sverige skall lämna unionen – hur gör man då? Skall man bara bli soffliggare eller skall man välja något av de småpartier, som ännu inte kommit in i riksdagen? Om inga EU-kritiker går och röstar, så kommer ju valresultatet visa att alla i Sverige är positiva.
DET GODA SAMHÄLLET 