Låter det larvigt? Jag menar allvar.

Dagens Nyheters ledarsida har upptäckt en ny sorts strukturellt förtryck vid sidan av den toxiska könsmaktsordningen och de lika pyrande virulenta rasfördomar som PK-isterna anser grassera i vårt land, nämligen cyklisthatet.

Ledarskribenten förklarar att ”högerpopulister” som hatar cyklister finns över hela världen. (Det hade jag ingen aning om.

Det fanns en tid när västerlandet var stolt över sig självt och Rudyard Kipling utan självironi kunde skriva dikten Den vite mannens börda som handlar om hyggliga och hjälpsamma västerlänningars insatser till fromma för mindre utvecklade folk i exempelvis Afrika. Den gängse historieberättelsen var att kolonialismen var gynnsam inte bara för kolonialisterna utan också de koloniserade.

Efter andra världskriget utvecklades en motsatt berättelse som gick ut på att västerlandet, i varje fall kolonialmakterna, var skurkaktigt och den vite mannen en fähund, utsugare och bedragare. Denna svarta legend om västerlandets ondska framträder i olika skepnader.

Jag har en stabil och banal marxistisk grundposition när det gäller att försöka begripa varför samhällen gör vad de gör. Jag tror att när samhällena bestämmer sig för att göra något så är det för att inflytelserika grupper anser att de har något att vinna på det.

Redan där krånglar det till sig inte minst för att ”vinna på” kan betyda så olika saker. Vi som lever i en penningräknande kultur utgår normalt från att det innebär förbättrat utslag i resultaträkningen eller mer pengar på banken.

Själv tycker jag att den svenska klassanalys som jag jämt tjatar om, det vill säga att huvudmotsättningen går mellan å ena sidan det nettoskattebetalande medelklassen och å den andra politikerväldet med dess allierade i det välfärdsindustriella komplexet och media, funkar ganska bra. Vid sidan av dessa tre eller kanske fyra befolkningsgrupper finns två betydelsefulla sociala skikt som en ambitiös klassanalytiker måste förhålla sig till. Dessa sociala skikt är dels politikerväldets och välfärdssystemets klienter och aktivister, dels överklassen.

Med fascister menar vi normalt någon sorts våldsrörelse som växer ur det civila samhället utan direkt kontakt med den kanske demokratiskt tillsatta statliga våldsapparaten. Både Hitler och Mussolini byggde ursprungligen sina rörelser vid sidan av staten men lyckades så småningom infiltrera och överta det etablerade statliga systemet och därmed påtvinga demokratin sina egna odemokratiska idéer, i det tyska fallet exempelvis extrem och målmedveten antisemitism.

Många oroar sig idag för att något motsvarande skulle vara nära att inträffa i Sverige. När Nordiska motståndsrörelse visar sina flaggor med tyrrunor anar dessa bedömare återuppståndna hitleristiska stormtrupper.

För fem år sedan blev jag konservativ. Tidigare hade jag varit någon sorts liberal vilket kan betyda nästan vad som helst som överensstämmer med grunduppfattningen att det är synd om människor och att tillståndet på något vis är mitt fel och att jag därför har en skyldighet att ställa sakerna till rätta.

Redan här stöter jag på ideologiska definitionsproblem. Den sortens liberalism är ju inte alls den ursprungliga, om den nu var den ursprungliga, manchesterliberalismen som lärde att alla får klara sig bäst fan de kan och om de inte gör det så kan de ruttna i en rännsten så att de lär sig att sköta sig till nästa gång.

Kan man bli annat än imponerad när man studerar den tidiga socialdemokratins historia? Ur folkdjupet reste sig en helt ny politisk rörelse trots kraftigt och beslutsamt motstånd från ett motvilligt etablissemang. Självlärda och intelligenta människor från arbetarklassen upptändes av idén att de själva, av egen kraft, skulle kunna organisera sig och göra samhället bättre och rättvisare. Det märkvärdiga är att det bara tog den unga socialdemokratin några årtionden att faktiskt bli den dominerande kraften i ett nytt Sverige.

Ett innovativt kommunalt fastighetsbolag med ett stort bestånd av hyreslägenheter i utanförskapsområden har prisbelönts för ett lyckat initiativ i syfte att komma till rätta med för fastighetsbolaget besvärande bus, förstörelse, stök och bränder i husen med omnejd. Fastighetsbolaget hade helt enkelt anställt några hundra av busets mammor som ordningsvakter. Vips började tonårskillarna sköta sig. Man skojar inte med morsan.

Ibland undrar jag om inte rätt många människor önskar att de egentligen vore träd. Träd är trygga. De sticker ned sina rötter i marken och suger sin näring utan uppenbar ansträngning. De bygger upp sina fibrer med godis i form av koldioxid som de hämtar från luften för att hjälpsamma människor har kört bil och flugit jetplan och av andra skäl bränt fossiler. Träd behöver inte oroa sig för något annat än den osannolika risken att stormen Gudrun kommer och tar dem. För det mesta blir de flera hundra år. Träd behöver inte vara rädda.