En gång i ungdomen reste jag i Brasilien. Regeringen höll på att trilla av pinn efter 20 års militärdiktatur, så viss nervositet rådde i landet och min brasilianske vän Jorginho hade gett mig rådet: ”Om du får problem i Brasilien, lita på folket”. På svenska låter det som en värdelös vänsterklyscha, men orden har lite annorlunda klang på portugisiska.

En obehaglig sak hände faktiskt i en landsortshåla som jag just nu inte kan erinra mig namnet på. Jag hade druckit några öl i en del av stan som inte kändes helt trygg, och det började bli mörkt. Lägligt nog hade jag bekantat mig med två poliser i baren (de påstod i alla fall att de var poliser) och de erbjöd mig skjuts hem till hotellet.

På vägen ut märkte jag hur bartendern gjorde en diskret gest, som enligt gängse brasilianskt teckenspråk brukar betyda att någon kommer att bli våldtagen. Jag funderade lite över hans underliga beteende medan jag satt i baksätet på polisbilen, samtidigt som jag noterade att vi inte alls var på väg mot mitt hotell, utan åkte ut ur stan.

Jag protesterade förstås, men poliserna lyssnade inte på det örat utan talade lågmält med varandra. Jag erfor en mycket olustig känsla i magen. Så småningom stannade bilen utanför en typ av nöjesetablissemang, som låg mitt ute på vischan. I brist på bättre alternativ följde jag med in. En av poliserna placerade sig i baren, medan den andre tog mig i armen och försökte dra med mig in på herrtoaletten. Jag slet mig lös och tog min tillflykt till ett sällskap som satt runt ett bord. Sällskapet bestod av 6-8 personer och höll just på att avnjuta en middag. Jag förklarade snabbt situationen och undrade ifall de möjligtvis kunde låtsas att jag var deras kompis.

Sällskapet förstod min belägenhet och nappade direkt. Alla runt bordet betedde sig som om de känt mig i evigheter och stämningen kunde snart beskrivas som muntert högljudd. Poliserna (om de nu var poliser) hängde i baren och verkade påfallande tystlåtna. Efter en stund gav de sig iväg. Jag minns inte hur jag tog mig tillbaka till stan, kanske var det någon som skjutsade mig.

Det här är förstås en bagatell jämfört med vad många ungdomar idag råkar ut för, men jag var mest ute efter att illustrera frasen ”lita på folket”. En bekant från Bosnien berättade en gång hur han kände sig otrygg i Sverige. Trots att han växt upp i krigets Sarajevo. Han kunde inte sätta fingret på vad det var, men det hade något att göra med känslan att gå över ett svenskt förortstorg. Det här var för 15 år sen, så företeelser som knivrån och bilbränder var inte särskilt vanliga.

Vi svenskar är kända för att vara solidariska och självuppoffrande – ibland i en utsträckning som andra kulturer finner förbryllande. Samtidig har vi en tendens att i konkreta situationer, och särskilt om vi riskerar att hamna i konflikt, drabbas av en sorts ”kollektiv autism”. Vi ser inte, hör inte och vill inte veta. Vår kultur har helt enkelt inga verktyg för att hantera den typ av otrygghet som kommer ur samhälleliga, etniska och sociala konflikter. Medan brasiliansk kultur (och kanske också bosnisk) har gedigen erfarenhet på det området. Kanske är det därför man känner sig någorlunda trygg bland folk i Brasilien, trots att mordrisken på sina håll är förfärande hög. Samtidigt som det kan utlösa kalla kårar att gå över ett svenskt förortstorg.

Den trygghet jag känner som svensk, baseras på att jag har ett tiotal myndigheter att vända mig till – och orkar jag bara sitta tillräckligt länge i en telefonkö, kommer jag förr eller senare att få tala med någon som vill mig väl. Det är betydligt svårare att i ett kritiskt läge slå sig ner hos ett främmande middagssällskap och hoppas på support.

Politiker i Sverige talar gärna om att vi ska kunna lita på samhället (i betydelsen offentliga, trygghetsskapande institutioner). Vad som är jobbigare att tänka på är alla små och stora nödsituationer som av naturliga skäl faller utanför ”samhällets” kontroll, eller uppstår därför att samhället inte klarar av att fylla sin funktion. Situationer där vi är utelämnade åt dem som av en slump råkar befinna sig runt omkring. I vilken utsträckning vågar vi – för att låna min brasilianske väns uttryck – ”lita på folket”?