Jan-Olof Sandgren: En brasiliansk historia

Jan-Olof Sandgren

En gång i ungdomen reste jag i Brasilien. Regeringen höll på att trilla av pinn efter 20 års militärdiktatur, så viss nervositet rådde i landet och min brasilianske vän Jorginho hade gett mig rådet: ”Om du får problem i Brasilien, lita på folket”. På svenska låter det som en värdelös vänsterklyscha, men orden har lite annorlunda klang på portugisiska.

En obehaglig sak hände faktiskt i en landsortshåla som jag just nu inte kan erinra mig namnet på. Jag hade druckit några öl i en del av stan som inte kändes helt trygg, och det började bli mörkt. Lägligt nog hade jag bekantat mig med två poliser i baren (de påstod i alla fall att de var poliser) och de erbjöd mig skjuts hem till hotellet.

På vägen ut märkte jag hur bartendern gjorde en diskret gest, som enligt gängse brasilianskt teckenspråk brukar betyda att någon kommer att bli våldtagen. Jag funderade lite över hans underliga beteende medan jag satt i baksätet på polisbilen, samtidigt som jag noterade att vi inte alls var på väg mot mitt hotell, utan åkte ut ur stan.

Jag protesterade förstås, men poliserna lyssnade inte på det örat utan talade lågmält med varandra. Jag erfor en mycket olustig känsla i magen. Så småningom stannade bilen utanför en typ av nöjesetablissemang, som låg mitt ute på vischan. I brist på bättre alternativ följde jag med in. En av poliserna placerade sig i baren, medan den andre tog mig i armen och försökte dra med mig in på herrtoaletten. Jag slet mig lös och tog min tillflykt till ett sällskap som satt runt ett bord. Sällskapet bestod av 6-8 personer och höll just på att avnjuta en middag. Jag förklarade snabbt situationen och undrade ifall de möjligtvis kunde låtsas att jag var deras kompis.

Sällskapet förstod min belägenhet och nappade direkt. Alla runt bordet betedde sig som om de känt mig i evigheter och stämningen kunde snart beskrivas som muntert högljudd. Poliserna (om de nu var poliser) hängde i baren och verkade påfallande tystlåtna. Efter en stund gav de sig iväg. Jag minns inte hur jag tog mig tillbaka till stan, kanske var det någon som skjutsade mig.

Det här är förstås en bagatell jämfört med vad många ungdomar idag råkar ut för, men jag var mest ute efter att illustrera frasen ”lita på folket”. En bekant från Bosnien berättade en gång hur han kände sig otrygg i Sverige. Trots att han växt upp i krigets Sarajevo. Han kunde inte sätta fingret på vad det var, men det hade något att göra med känslan att gå över ett svenskt förortstorg. Det här var för 15 år sen, så företeelser som knivrån och bilbränder var inte särskilt vanliga.

Vi svenskar är kända för att vara solidariska och självuppoffrande – ibland i en utsträckning som andra kulturer finner förbryllande. Samtidig har vi en tendens att i konkreta situationer, och särskilt om vi riskerar att hamna i konflikt, drabbas av en sorts ”kollektiv autism”. Vi ser inte, hör inte och vill inte veta. Vår kultur har helt enkelt inga verktyg för att hantera den typ av otrygghet som kommer ur samhälleliga, etniska och sociala konflikter. Medan brasiliansk kultur (och kanske också bosnisk) har gedigen erfarenhet på det området. Kanske är det därför man känner sig någorlunda trygg bland folk i Brasilien, trots att mordrisken på sina håll är förfärande hög. Samtidigt som det kan utlösa kalla kårar att gå över ett svenskt förortstorg.

Den trygghet jag känner som svensk, baseras på att jag har ett tiotal myndigheter att vända mig till – och orkar jag bara sitta tillräckligt länge i en telefonkö, kommer jag förr eller senare att få tala med någon som vill mig väl. Det är betydligt svårare att i ett kritiskt läge slå sig ner hos ett främmande middagssällskap och hoppas på support.

Politiker i Sverige talar gärna om att vi ska kunna lita på samhället (i betydelsen offentliga, trygghetsskapande institutioner). Vad som är jobbigare att tänka på är alla små och stora nödsituationer som av naturliga skäl faller utanför ”samhällets” kontroll, eller uppstår därför att samhället inte klarar av att fylla sin funktion. Situationer där vi är utelämnade åt dem som av en slump råkar befinna sig runt omkring. I vilken utsträckning vågar vi – för att låna min brasilianske väns uttryck – ”lita på folket”?

14 reaktioner på ”Jan-Olof Sandgren: En brasiliansk historia

  1. Tomas skriver:

    Har själv blivit attackerad av en migrant mitt på dagen bland stort antal svenskar som, likt när en droppe diskmedel släpps i en fettpöl, skingrades snabbt och tittade åt annat håll. Men vad är att vänta efter alla MSM artiklar där självförsvar räknas som rasism, polisen avråder från fysiska ingripanden och allas vår Morgan, våldsamma vänsteraktivister och advokater bromsar lagliga vägar ur problemet. Själv har jag läst för många Bigglesböcker för att fegt backa ur när en medmänniska behöver hjälp.

    Gillad av 10 personer

  2. J.G skriver:

    Även jag, som svensk, känner obehag över att gå över ett förortstorg. Och det beror på att det inte är mitt folk som befolkar det, utan kolonisatörer som vill mig illa.

    Gillad av 7 personer

  3. Tritonen skriver:

    Kvinnor har nog i allmänhet lättare för att söka och få beskydd av (etniskt besläktade) män i en nödsituation. Ett visst mått av ”ridderlighet” finns nog kvar, åtminstone hos den äldre generationen. Kvinnor kan dock också nå framgång som åldringsbrottslingar, dvs brott riktade mot åldringar, pga att de anses som mindre brottsbenägna.

    Gillad av 1 person

  4. Min strand skriver:

    Du lever i forntiden, det var ett bra tag sedan vänstern litade på folket, eller ens påstod sig göra det (de ljuger alltid alltid). Istället så fokuserar ju vänstern idag på att byta ut folket. Folket är höger idag, att lita på folket med nedlagd statlig indoktrinering hade betytt högerregeringar överallt i Europa och stopp för invandring och islamisering. Än så länge, eftersom vänstern är förrädare och byter ut folket.

    Gillad av 6 personer

  5. Göran Holmström skriver:

    Jan-Olof, Kanske had sången We shall overcome hjälpt.
    Nej men helt allvarligt, inte ska man åka med främmande män i bilar, det vet ju alla.
    Om du nu prompt ska göra det så sätt dig på ett sådant sätt att du kan snabbt dra säkerhetsbältet över halsen på föraren, samt även ha kontroll på passageraren.
    Hm nej jag har inte gjort så i Budapest, hade jag gjort det så förnekar jag följande händelse.
    Kan erkänna att jag skallat sönder ett sådant där litet fisigt bord som finns/fanns vid muggarna på barer och restauranger i ovan nämnda stad, halkade lite och drog skallen rakt igenom, uppenbarligen så fann kvinnan som hjälpte mig upp det charmigt, tror jag betalade cirka 100 spänn för bordet till toa-tanten.
    Jolly Roger kanske baren hette, valde bort det regniga F1 loppet för en date med den snygga Ungerskan, det minns jag illa fall.
    Ps lita inte på främmande män!
    Ps till drick bara fin-öl då har man koll.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.