I ett nummer av Svensk lärartidning från 1896 läser jag att nationaldagen den 6 juni även har kallats ”grundlagsdagen”. Det nämns i följande stycke:

Såsom lämpliga flaggdagar för skolorna nämdes vid Göteborgs folkskolestyrelses sammanträde med stadens lärarekår följande: konungens namnsdag, Engelbrektsdagen den 27 april, Vasadagen den 12 maj, grundlagsdagen den 6 juni, Gustaf-Adolfsdagen den 6 november samt första och sista läsdagen i hvarje termin.

På nationaldagen firar vi svenskar att Gustaf Vasa valdes till kung vid riksmötet i Strängnäs den 6 juni 1523. Då upprättades vårt nationella kungadöme. Men vi firar också att 1809 års grundlag gillades och stadfästes av Karl XIII den 6 juni detta år.

I sin historia förklarar Grimberg varför en ny grundlag var nödvändig:

Det gällde alltså att åstadkomma ett nytt statsskick, som kunde förhindra, att enväldets olyckor upprepades. Sveriges folk hade ju gjort nya erfarenheter, sedan 1772 års regeringsform skrevs. Den hade ju ej visat sig lycklig, eftersom den lett till maktmissbruk och slutligen till ett envälde, som fört riket till undergångens brant. Det gällde nu att på ett lyckligare och bestämdare sätt fördela makten mellan konung och riksdag.

1809 års regeringsform ersatte 1772 års regeringsform och gällde intill dess att 1974 års regeringsform trädde i kraft den 1 januari 1975.

Grundlagarna innehåller reglerna för statsskicket – hur Sverige ska styras. Grundlagarna – och de andra lagarna – har växt fram genom en historisk process. De är uttryck för svenskarnas moral, rättskänsla och kultur. Olika länder har olika lagar, eftersom varje land har sin särskilda historia.

Jag tror inte att lagarna kan skiljas från kulturen. Det är därför det blir så konstigt när man pratar om mångkultur. Då har man en väldigt ytlig förståelse av kultur. Jag äter sill, du kebab. För verklig mångkultur kan inte fungera – det skulle ju betyda olika lagar för olika grupper i samma land. I beskrivningen på Wikipedia ingår lagarna i kulturbegreppet:

Kultur definieras även som livsmönster till exempel språk, konst, värderingar och institutioner hos en population som överförs socialt från generation till generation. Kultur har kallats ”levnadssättet hos ett helt samhälle”. Som sådant inkluderar det beteendemönster, seder, klädsel, religion, ritualer, lekar, normer för lagar och moraliska system, liksom trossystem och konstarterna.

I Sverige är människor med annan kultur än den svenska faktiskt diskriminerade idag. Varför? För att svenska lagar, framväxta i den svenska kulturen, gäller även dem. Våra lagar är inte bara överordnade alla andra lagar – de andra lagarna räknas inte. De är inte värda någonting.

En av männen bakom 1809 års grundlag är Hans Järta (1774-1847), begravd på kyrkogården i min hemstad Uppsala. Han började studera vid universitetet här vid tretton års ålder. Hjärta var liberal i sin ungdom – han kallades till och med ”jakobin” – men blev senare konservativ och anhängare till Edmund Burke.

I essäsamlingen Svenska konservativa profiler (Realia förlag 2017) behandlar författaren Simon O. Pettersson 29 konservativa profiler från 1700-talet till våra dagar. Den första essän handlar om Hans Järta.

Järta var sekreterare för den konstitutionskommitté som tog fram regeringsformen och han betonade att regeringsformen var svensk, ja, att den hade växt fram ur de specifikt svenska traditionerna:

Utskottet föreslår ej stora och lysande förändringar i vår statsförfattnings åldriga former. De ha trott, att sådana former icke böra lättsinnigt skapas, allraminst i den första stunden av en återvunnen frihet, under en då oundviklig söndring av tankesätt. De ha trott, hvad exemplet af Europas främsta stat äfven bevisar, att för en nations allmänna rätt och medborgarnas personliga frihet och säkerhet finns intet stadigare värn än dessa former, omgifna af seklers helgd och befästande af en allmän nationalkraft, som i den verkar.

Pettersson kommenterar:

År 1809 års regeringsform skiljer sig i detta avseende i från i stort sett alla andra europeiska konstitutioner, i det att den inte är modellerad på franska revolutionens abstrakta principer, utan konkreta, historiskt framvuxna, specifikt svenska traditioner.

I sin historia förklarar Grimberg hur ett lands konstitution – och i förlängningen dess lag i allmänhet – är beroende av landets kultur, mentalitet och historia:

Om konstitutionen skall bli något mer än ett papper blott, måste den dock på det innerligaste ansluta sig till hävd och vana bland det folk, för vilket den är avsedd. För att skriva den fordras en verklig statsmans omdömesförmåga, fordras att kunna tränga djupt in i själva nationalkaraktären och bedöma, vad folket behöver, och vad som är möjligt att genomföra. Men uppgiften kräver också en ingående kännedom om andra länders författningar för att därur kunna utvälja just vad som bäst passar ens eget folk.

Man behöver påminna om sådana här saker i vår tid. Många har glömt bort att den svenska regeringsformen är svensk, liksom lagarna är svenska, liksom staten är svensk. Vi har inte bara en stat, vi har en svensk stat. Någon helt neutral stat är inte möjlig. Det är därför mångkultur är en så märklig idé. En nationalstat kan hysa minoriteter, men alla kulturer kan inte ha samma status.

Klicka här för att gilla min sida på Facebook. Du kan stödja mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie)