Nej, Socialdemokraterna lyckades inte heller i EU-valet stoppa Sverigedemokraterna, trots att detta parti var Socialdemokraternas huvudmotståndare och Stefan Löfven lade nästan allt sitt krut på Jimmie Åkessons pastorat i den heta och delvis också infekterade valrörelsen. Undra på att Daniel Suhonen, mannen bakom Reformisterna – en S-förening som vill driva partiet åt vänster – är förtvivlad och ser framför sig gravöl för statsministern i nästa valvaka (Aftonbladet 31/5).

För Suhonen tycks receptet, när hans parti mår dåligt, alltid vara mer socialistisk ideologi, fler kollektiva lösningar, parad med klasspolitik och höjt pekfinger mot samhällets välbeställda.

Vi känner Suhonen nu, så det är inget nytt i hans recept. Men han är åtminstone konsekvent i sitt vägval, trots att det har gått åt skogen i val efter val.

På samma spår, fast något försiktigare i slutsatserna, är de åtta S-veteraner, alla utom en tidigare riksdagsföreträdare, som också i Aftonbladet (2/6) manar sitt parti att ”inte driva en borgerlig politik”. Partiet ”saknar framtidsvisioner och en politik för folkflertalet”, anser kritikerna. De hävdar att Socialdemokraterna driver just borgerlig politik och genom den så kallade januariöverenskommelsen med MP och de två liberala partierna har accepterat stora försämringar för löntagarna.

Men om Suhonen och hans äldre partivänner tror att det bästa receptet för Socialdemokraterna är en starkare vänstermedicin, misstar de sig. Partiets väljare har inte i strida strömmar gått till Sverigedemokraterna på grund av att väljarna saknat en vänsterideologisk profil i Löfvens parti. Snarare är orsaken den motsatta. I mitt hemlän, Blekinge – sedan demokratins genombrott ett rött län – är nu Socialdemokraterna på full reträtt, medan SD har vuxit starkt. I EU-valet förlorade S 2,5 procent av sina väljare från förra EU-valet 2014, medan SD ökade med hela 8,5 procent och nu mobiliserar 22,5 procent, bara fem procent lägre än S-siffran.

Jag har noga granskat respektive kommuns i länet siffror och kan konstatera att i den starkaste S-kommunen, Olofström – där en tidigare talman är arbetarekommunens ordförande – tappade partiet fem procent, medan SD:s ökning uppgick till tolv procent. Alltså en förskjutning mellan de båda partierna på hela sjutton procent. Lägg därtill att valresultatet för de andra båda vänsterpartierna, V och MP, blev uselt i länet och därmed gjorde dess tidigare röda dominans till ett minne blott.

I Sölvesborg – Jimmie Åkessons hemkommun men också S-distriktets ordförandes, den i höstas i riksdagen invalda Heléne Björklund – blev SD största parti. Är det någon seriös bedömare som verkligen tror att överströmningen av S-väljare till SD har skett på grund av de orsaker, som de ovannämnda skribenterna för fram? Är det inte i stället önskan om mindre socialism och ideologisk renlärighet, som får S-väljarna att välja Sverigedemokraterna?

Vi kan i varje fall avslutningsvis konstatera att varken S-taktiken (om det nu finns en sådan) eller den borgerliga politiken för att stoppa SD har varit framgångsrik. Detta borde bekymra de ansvariga ledningarna, främst då Socialdemokraternas. De har inte lång tid på sig, som också Suhonen riktigt konstaterar, när han påminner om att gravölet kanske bryggs redan i nästa val.

På den punkten har han alltså rätt. Men hans politiska recept för att ölet inte skall stå på bordet är, drastiskt uttryckt, en kvacksalvares.

Bengt Olof Dike är samhällspublicist, tidigare politisk redaktör vid Norrköpings Tidningar.