Den 16 maj skrev Dagens Nyheters Brasilienkorrespondent Henrik Brandão Jönsson en artikel om att president Jair Bolsonaro för ett ideologiskt krig mot landets universitet:

Brasiliens president driver ett ideologiskt krig mot landets universitet som han menar styrs av vänsterorienterade människor. Han vill att universiteten slutar att utbilda sociologer och filosofer eftersom han tycker att de inte tillför samhället något. Hans utbildningsminister menar att det är ”en enda röra” på universiteten och att det är vanligt att studenterna går nakna.

Därför, skriver Jönsson, vill presidenten skära ned utbildningsbudgeten med 30 procent.

Jag tror Bolsonaro om mycket dumt, men det här verkade fejk news på mig så jag reste till Rio de Janeiro för att kolla.

I Brasilien finns ett politiskt verktyg som kallas ”nedskärning” (contingenciamento). Det går till så att politikerna lovar budgetar till myndigheterna som någon period därefter, när statens intäkter visar sig bli lägre än förväntat, utsätts för nedskärningar. För mer än tio år sedan sa dåvarande planeringsministern Paulo Bernardo att nedskärningarna är som jultomten i bemärkelsen att de med osviklig säkerhet återkommer varje år.

Bolsonaros nedskärningar är alltså inte en plötslig och illvillig högerattack (även om Bolsonaro säkert vill djävlas med en del universitetsfolk).

Ej heller avser nedskärningarna bara utbildningsväsendet. Skolor och universitet hör till de lindrigast drabbade. Gruv- och energiministeriet tappar 80 procent av budgeten, infrastrukturen måste strama åt för 39 procent och försvaret tappar 38 procent (vilket är intressant eftersom Bolsonaro anses vara en generalskramare). Utbildningsväsendet kommer på nionde plats med krav på 25 procents åtstramning (varifrån Jönsson får 30 procent vet jag inte, men, föralldel, det kommer hela tiden bud och motbud så det är inte lätt att veta vad som gäller för stunden).

Nedskärning, förresten. För att förstå vad det betyder måste man veta vem som bestämmer i Brasilien. Landets starkaste intresse är de offentliganställda. Politikerna sitter i deras knä ungefär som det svenska politikerväldet stödjer sig på det välfärdsindustriella komplexet och talar dess språk. När det ska göras nedskärningar skiljer man därför på ”obligatoriska” och ”diskretionära” statsutgifter. Nedskärningarna får inte drabba de ”obligatoriska” utgifterna. De obligatoriska utgifterna är lönerna till de offentliganställda, till exempel lärare. Ett universitet som ska skära ned kan därför sluta betala elräkningarna och säga upp städkontrakten men inte minska personalen. (Kanske skär en del skolor på skoluniformerna, en diskretionär kostnad, vilket skulle kunna förklara Jönssons tes om nakna elever.)

De där 25 eller 30 procentens nedskärning gäller för övrigt bara de diskretionära utgifterna. Räknat på hela utbildningskostnaden representerar nedskärningarna ungefär tre procent.

Nu undrar du kanske varför skolmänniskorna blivit så ilskna att de går ut och demonstrerar när de vet att de inte personligen kommer att drabbas av några nedskärningar, när det är fråga om årliga traditioner och när det handlar om så pass beskedliga åtstramningar. Det undrar jag också. Jag misstänker att förklaringen är så stor och uppenbar att man har svårt att se den.

Brasiliens största problem är de uppsvullna offentliga utgifterna eller, annorlunda uttryckt, att det finns för många och jämförelsevis välbetalda offentliganställda med generöst tilltagna pensioner. Om man bortser från räntan på statsskulden går hälften av statsutgifterna till pensioner. Det här är ett jätteproblem som olika regeringar under decennier har misslyckats med att göra något åt. Genomsnittspensionen för en statsanställd inom ”den lagstiftande makten” ligger nära 80 000 kronor i månaden medan den statliga pensionen för en privatanställd hamnar kring 4 000 kronor i snitt. (Enligt O Globo, 26 maj 2019. Tidningen anser att pensionssystemet för offentliganställda är ”en effektiv mekanism för ökande ekonomiska klyftor”. Till saken hör att offentliga löner ligger kanske femtio procent högre än privata.)

De offentliganställdas pensioner är just nu det stora politiska samtalsämnet eftersom Bolsonaro och hans finansminister Paulo Guedes har satt frågan högst eller näst högst på sin politiska dagordning. Jämfört med andra politiker är Bolsonaro en tillräckligt okänslig buffel för att ha en chans att lyckas reformera pensionssystemet för de offentliganställda. Det som gör lärarna extra förbannade är att nu liggande reformförslag innehåller sådana slag i ansiktet på lärarkåren som att pensionsåldern för manliga lärare ska höjas från 65 till 71 år (vilket sedermera tycks ha prutats till 68 år; oacceptabelt i alla fall anser lärarna). Jag tror att det är detta stycke verklighet som ligger bakom den demonstration som Jönsson beskrev.

Några veckor efter demonstrationen hölls en motdemonstration, alltså något så märkvärdigt som en demonstration inte mot regeringen, utan för den. Där var kravet inte att ge lärarna mer pengar utan att faktiskt genomföra pensionsreformen. Och för att ge saken extra skjuts passade Guedes på att samtidigt förklara att han tänker avgå om kongressen vägrar besluta att reformen ska genomföras.

På förmiddagen säger presidenten att politikerna är landets fiender och på eftermiddagen säger han att han ändå är villig att förhandla med dem. Sedan twittrar han att landet är ”dysfunktionellt” och ”ej kan regeras”.