Patrik Engellau: Fattigdomsbekämpning som kanske kan funka

Patrik Engellau

Jag har tillräckligt med erfarenhet både av den inrikes och den utrikes socialhjälpen – alltså u-landsbiståndet – för att vara övertygad om att offentlig verksamhet för sådana ändamål visserligen kan hålla svälten borta från klienternas port men knappast kan förmå dem att lyfta sig ur fattigdomen. Det beror på att såväl administratörer som klienter, särskilt administratörerna, har ett långsiktigt intresse av att det hela får lufsa på som vanligt med en viss årlig höjning av anslagen.

Döm om min förvåning när jag under ett besök i Rio de Janeiro nyligen fick besöka ett projekt som visserligen inte var offentligt drivet men definitivt handlade om fattigdomsbekämpning och som faktiskt, även om jag inte synade uppläggets alla upptänkliga sömmar, verkar fungera, ibland i alla fall.

Det handlar om barnläkaren Vera som jobbade på ett offentligt sjukhus för slumboende i Rio. Vera upptäckte att det ofta var ett sisyfosarbete att behandla sjuka barn eftersom de efter behandling och tillfrisknande i alla fall återvände till den svält, smuts och misär som utgjorde ohälsans verkliga orsak.

Vera startade organisationen Saúde Criança, Barnhälsa, för snart trettio år sedan. Veras gamla kollegor på sjukhuset väljer ut de eländigaste fallen och skickar till Saúde Criança som vid det här laget har hundratals medarbetare varav de flesta är voluntärer, mest professionella medelklasskvinnor verkar det, läkare, nutritionister, preventivmedelsrådgivare, arkitekter och så vidare. Klienterna är alltid kvinnor även om familjens problem uppträder i form av sjuka barn eller män som super eller vägrar söka arbete.

Mammorna får gå igenom ett personligt utformat tvåårigt utvecklingsprogram. Om mammorna slarvar med sina åtaganden blir de relegerade. Det slutar med att de har något yrke som de kan försörja sig på, för det mesta som damfrisörskor eller skönhetsexperter, men en mamma som jag träffade hade valt att bli luftkonditioneringsreparatör. En del får någon annan sorts anställning. Barnen skickas till skolan vilket tidigare ofta försummats.

Jag pratade ganska länge med Janine, 27, och Laura, 39, som båda examinerats från programmet. Janine, hårfixare i slummen, hade ökat sina månadsintäkter från 500 reais, ungefär 1 500 kronor, före Saúde Criança till 1 000 reais efter programmet. Lauras framsteg var inte fullt så imponerande men likväl påtagliga. Jag frågade Vera hur mycket som investerats i dessa kvinnor. Det brukar handla om motsvarigheten till uppemot 20 000 kronor om året förstod jag och trodde knappt mina öron. Det betydde ju att investeringen i Janine återbetalade sig på två år i form av ökade intäkter för denna 27-åriga flerbarnsmamma som nu installerat rinnande vatten och lagat sitt hus i slummen.

Hur kunde det här hända? frågade jag Janine och Laura. Laura beskrev det som att hon fått nya värderingar. Hon hade lärt sig att hon faktiskt inte behövde betrakta sig som ett offer för omständigheterna utan med gott resultat kunde ta eget ansvar. ”Till exempel hade jag tidigare inte vågat stå här och hålla föredrag inför viktiga personer som ni”, sa hon med ett skratt och pekade ut över det inte särskilt eleganta styrelserummet där vi satt. Janine gav ett annat exempel: ”Förut trodde jag att mina intäkter var ren vinst som jag kunde slösa bort hur som helst. Nu har jag fattat att jag måste spara och investera i min salong så att jag får fler och trognare kunder”.

Det kändes stort, nästan religiöst. Det var som om Janine och Laura blivit frälsta, men inte till någon ny gudstro, utan till den traditionella medelklassens ansvarsfulla och småborgerliga värderingar.

Visst, sa jag till mig själv och till Vera, fattigdomsbekämpning måste i grunden handla om att bekämpa felaktiga värderingar och försöka inplantera nya. Varför säger ni inte att er mission är att skapa medelklassare av slumboende? frågade jag Vera. Hon trodde inte att det skulle fungera som beskrivning av affärsidén. I varje fall trodde hon inte att det skulle locka staten att ge bidrag till Saúde Criança.

Underligt, tänkte jag. Men sedan slog det mig att det nog är därför den offentliga fattigdomsbekämpningen inte fungerar. Kan man tänka sig att en svensk kommunal socialförvaltning öppet deklarerade sin uppgift vara att göra klienterna till medelklassare i själ och hjärta?

17 reaktioner på ”Patrik Engellau: Fattigdomsbekämpning som kanske kan funka

  1. Benjamin Dhover skriver:

    Det där var ingen dum idé, men den förutsätter ett hyfsat homogent samhälle. Jag har t.ex. svårt att föreställa mig en analfabetisk somalier som flugit hit för att få livstids försörjning plötsligt skulle bli en svensk medelklassare i själ och hjärta.

    Gillad av 2 personer

  2. Fredrik Östman skriver:

    Vi hade ju Prussiliskornas välgörenhet i Sverige också innan sossesvinen förtalade den och bestämt hävdade att deras socialistiska omfördelningspolitik och liberalernas proletariseringspolitik, som förtalade och förbjöd uppfostran och offentligt uttryck moral kunde ersätta den med bättre resultat. Man skall inte stp med mössan i hand, löd deras stolta slogan. Nu står de där och underkastar sig islam och obildade utländska ockupationssoldate som de har släppt in i landet i stället. Så kan det gå. Högmod går före fall. Socialismen är verklighetens fiende.

    Gillad av 4 personer

  3. Rolf Wasén skriver:

    Svårt att tro på krig vare sig mot fattigdom eller cancer för den delen.

    Sundare är nog att se på våra socialförsäkringar som just försäkringar, vilka vi dessutom i regel har betalat stora avgifter (skatter) för.

    Utbetalning av denna ”försäkring” till personer som inte betalat ”avgifterna” bör naturligtvis ske med stor urskiljning.

    Gilla

  4. Min strand skriver:

    Det hela byggde ju från första början på motsatsen till socialdemokratisk rättvisa och rättvis fördelning, på motsatsen till vänsterprinciper. Till att börja med så kom initiativet underifrån, från folk som kunde känna hur det sved i eget skinn, därutöver så drevs det av kompetent folk som gjorde ett riktigt jobb, inte dessa vidriga vänsterparasiter som sitter överallt i Sverige, politiker och socionomer och socialoger, dessa jobbbeskrivningar är ju parasitjobb. Sedan så är det ju så klart antivänster att ställa krav, att se till att individen själv tar ett ansvar.

    Det hela byggde helt enkelt på kristendomen och god tradition, motsatsen till vänsterns och socialdemokratins (dvs hela etablissemangets) teser som för en nykter betraktare är utformade just precis för att maximera möjligheten till parasitism. Ordet rättvisa är parasitism för det är en självklar omöjlighet, ett utopiskt mål. Istället så är det strävan och eget ansvar för sin situation som måste driva. Inte heller inlägget ovan är fritt från vänstertänk, för Patrik fokuserar hela tiden på insatserna, inte incitamenten för individerna att själva göra något åt sin situation. ”Fattigdomsbekämpning” skriver Patrik och låter som en god socialist skall göra, ”implantera värderingar”, alltsammans låter som det kommer från vänster, det är något grundläggande fel med Patiks perspektiv fortfarande.

    Får man föreslå två läsningar av Bibeln, eller åtminstone genomlyssningar av Jordan Petersons bibelserie? Den barmhärtige samariten behöver inget stat och inga socionomer. Att hjälpa måste komma underifrån, från individen, att ”hjälpa” via skatten är ondska och stöld.

    Gillad av 4 personer

  5. Lars Bernhoff skriver:

    Det är glädjande att läsa om denna uppenbart framgångsrika organisation som bidrar till riktiga framsteg för utvalda som följer den utbildning som ordnas. Insatserna i pengar är liten i förhållande till utbytet
    Traditionell uhjälp ger tveksamma fördelar när man utvärderar långsiktigheten i resultat som tex förmåga till egenförsörjning. Själv har jag uppmärksammat följande organisation som är verksamma i främst i några av södra Afrikas länder som tex Tanzania. I obygden finns sällan elektricitet och skadliga fotogenlampor förstör luften i bostäderna och spisarna är ineffektiva och kräver onödigt mycket ved som måste hämtas långt hemifrån. Det är i praktiken kvinnor som svarar för familjens överlevnad. En organisation Solar Sister https://solarsister.org/about-us/ som tar sina bidrag från privata donationer satsar på att utbilda kvinnor till entreprenörer med baskunskaper för att kunna sälja solcellslampor med batteriladdare, vattenrenare och spisar. De har nu kommit så långt att de har 4000 kvinnliga entreprenörer som sålt (obs, inte gett bort) sina utrustningar till 1600.000 andra kvinnor och därmed lyfta lika många familjer från några av de värsta begränsningar av fattigdom. Resultatet är bättre inomhusmiljö utan giftgaser och läxläsning är möjligt på kvällstid, och lite överraskande försäljning av el till mobilladdning eftersom nästan alla har mobil.
    I likhet med PEs exempel så har det skapats förutsättningar för egenförsörjning genom i detta fall kapitalistiska metoder dvs kunniga affärskvinnor har egenförsörjning ned kunskap om hur man lyckas motivera sina köpande kunder där traditionell uhjälp inte lyckas trots att de skulle vara beredda att ge bort ”prylar” eftersom mottagarna är så fattiga.
    Gratis för mottagarna är ingen given framgångsmetod. Det är relevant utbildning som ger kunskap för egenförsörjning. Barneviks Hand in Hand tillämpar framgångsrikt liknande metoder.

    Gilla

  6. Rolf H Carlsson skriver:

    Tack Patrik för Dina fräscha iakttagelser och rapporter från fjärran, men ändå så lärorika för våra förhållanden. Som gammal organsiationskliniker fröjdades jag över den konkreta illustrationen av kärnan i all effektivitet – nyckel elementet i all organisation – nämligen vilka värderingar som omfattas av systemets aktörer. Oavsett om det är i det lilla systemet på lokal eller på samhällsnivå.

    Gillad av 1 person

    • Aha skriver:

      Medhålles. Organisation och värderingar är nyckeln till mycket. Förundras därav bristen på dessa i slumsammamhang. Folk skulle uppenbarligen kunna fixa till sanitet och städning men lyckas aldrig på egen hand göra detta. Tricket är alltså att kunna bryta letargin med det gamla.

      Gilla

  7. Bo Svensson skriver:

    Människors lika värde, jämlikhet, beskatta verksamhet för att finansiera overksamhet. – Man har fel fokus. – Straffar man styrka och kompetens och belönar ömklighet, kan det bara gå utför.

    Man skall ha fokus på människovärdiga villkor och de får man genom att skapa bra spelregler som gynnar det som är bra och stävjar det som är dåligt. – På det att utvecklingen må gå framlänges.

    Gilla

  8. p kohlin skriver:

    Förövare=socialister, offer=bidragsmottagare. Motsatsen till offer bör vara personer som tar ansvar för sitt eget liv och om detta skulle manifistera sig i verkligheten försvinner offren, utom de egentliga offren, de som t ex skadats fysiskt eller på annat sätt personligt skadats.

    Gillad av 1 person

  9. Fabricerad skriver:

    Välfärdsapparaten i välfärdsländer som Sverige kommer aldrig att sträva efter att förbättra folks liv på riktigt. Anta att en kommun i Sverige hade satsat stenhårt på att lyfta en utsatt grupp till medelklassen. Resultatet skulle bli färre klienter till välfärdsapparaten och därmed mindre jobb för alla som arbetar i välfärdsapparaten. Slutligen skulle S förlora röster eftersom deras väljarbas utgörs av en väldigt stor del bidragsberoende. På samma vis fungerar välfärdsapparatens internationella tentakel SIDA.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.