Ända sedan jag först började skriva om fattigpensionärernas situation har jag fått utstå brunstämpling och svartmålning från människor som gärna åberopar en fin och god värdegrund – faktiskt stundvis även från fromma bröder och systrar inom kyrkan.

Varför det är fult att värna de äldre är för mig obegripligt, eftersom jag har vuxit upp med ett samhällskontrakt som slår fast att den som arbetar och betalar skatt under sitt liv också ska kunna förlita sig på att han eller hon får ta del av välfärden på ålderns höst. Kanske finns det helt enkelt inte plats för fattiga pensionärer i dagens progressiva Sverige. Kanske gäller den fina värdegrunden bara upp till 65 års ålder. Kanske är det helt enkelt lite coolare att bry sig om andra utsatta grupper i samhället än just de gamla, som ju ändå inte kan rösta särskilt många år till.

En sak är jag dock beredd att ta gift på: Om Tage Erlander, som själv gjorde en stor sak av samhällskontraktet på sin tid, visste att de som idag åberopar detta kontrakt anklagas för att ha ”fel värdegrund” skulle han vända i sin grav. Han skulle också ha ställt frågan i vad denna värdegrund kan tänkas bestå, om den inte omfattar de äldres trygghet. Frågan är om den gamle landsfadern hade kunnat stå emot trycket från de postmodernistiska värdegrundsprofeterna, eller om han hade blivit brunstämplad han också. Fan vet.

Själv ger jag inte vika en tum. Folk får säga vad de vill, skriva vad de vill och tycka vad de vill, och oavsett vad de kommer dragande med – stöveltramp, brunskjortor, SD-kort eller något annat som kan misstänkliggöra mig – så kommer jag aldrig att ändra min uppfattning om att de som har byggt Sverige också ska kunna leva på sin pension. Inte bara för att jag delar uppfattningen med forna tiders rakryggade socialdemokrater, utan också för att det helt enkelt är logiskt. Den som arbetar får lön. Den som under ett långt yrkesliv betalat in skatt till den offentliga sektorn ska också gynnas av detta. Att påstå något annat är okunnigt, infantilt och människofientligt.

Nyligen läste jag en debattartikel i Expressen, där Jeanette Höglund – kvinnan bakom organisationen Vid din sida  – berättar om det drev hon utsatts för efter att någon (vem är oklart) tyckte sig ha hittat en ”koppling” mellan hennes organisation och Sverigedemokraterna. Jeanettes pappa är tydligen SD-politiker, och dessutom var Jimmie Åkesson en av de politiker som deltog i organisationens manifestation för en tid sedan. Det räcker tydligen för att Twittertrollen ska dreva och för att kändisar som Kjell Bergqvist ska ta avstånd från hela verksamheten.

Det är inte bara omoget fjortisbeteende utan dessutom helt ryggradslöst. Vad är man egentligen för en ynklig och mesig liten stackare om man inte vågar stå upp för fattigpensionärerna bara för att det kan finnas Sverigedemokrater som också gör det?

Jeanette Höglund skriver storsint nog att hon respekterar Kjell Bergqvists beslut eftersom han har sitt varumärke att skydda. Själv hyser jag bara förakt för människor som vänder kappan efter vinden och ständigt känner efter åt vilket håll det blåser. Och ett varumärke som inte tål medmänsklighet är ingenting värt i mina ögon.

Jeanette Höglund vill nu att folk ska förstå att fattigpensionärerna inte är en partipolitisk angelägenhet utan en allmänmänsklig – något som rör oss alla. Hon har givetvis helt rätt och jag hoppas att hon får som hon vill, så att Sverige kan stå enat bakom de samhällsbyggare som idag knappt kan överleva på pensionen. Själv skulle jag gärna stå sida vid sida med både Jimmie Åkesson och Jonas Sjöstedt, och alla partiledare däremellan, om det skulle leda till att de två statsmakterna gör något radikalt åt de usla pensionerna och börjar följa det samhällskontrakt som deras företrädare en gång upprättade. För en värdegrund som inte omfattar dem som en gång byggde landet är bara skit värd.