Richard Sörman: Därför blir musiker och andra konstnärssjälar politiska idioter

Richard Sörman

Det har väl inte undgått någon att många konstutövare är politiska idioter. De uttalar sig gärna om politik – de kanske ”tar ställning” –, men tenderar då ofta att falla in i utopiska fantasier. Kanske har det att göra med konstens ambition att vara både sann och universell.

En kultursida med självaktning måste ta upp frågan varför så många musiker, konstnärer, skådespelare – ja till och med författare – framstår som politiska idioter. Inte alla naturligtvis, men många.

Låt oss föreställa oss ett samtal någonstans på en lunchrestaurang i centrala Stockholm mellan skådespelerskan A och den manlige musikern B. Maten har ätits upp och kaffet har hämtats. Då kommer konversationen in på ämnet kulturens roll i samhället.

A: – Amen kulturen asså, den är ju så viktig. Konsten, litteraturen, musiken, allt det där finns ju till för att bygga broar och inte för att bygga murar. Kulturen förenar liksom. Vi är alla mensjor [människor]. Och dom stora konstverken är ju dom som fungerar i alla tider och i alla kulturer. Eller hur?

B: – Exakt. Kultur handlar inte om att dela in människor i fack. Alla är lika, fast vi är unika som individer ändå. Det spelar ingen roll vem man är. Livet är ett mysterium för alla. Det är samma grej liksom. Och det är det som är så stort i konsten, att den fångar det där.

A: – Asså jag fattar inte hur man kan leva i en sån där materialistisk värld där allt bara handlar om pengar eller om vi och dom. Vaddå vi och dom liksom! Vad är det? Vem kom på det? Det är så sjukt! Vi bor på samma jord och vi är mensjor allihop och som skådespelerska så gestaltar jag alla mensjors existentiella lidande. Jag kan inte exkludera nån från mitt konstnärskap.

B: – Aa men det är samma med musik. Musiken känner inga gränser. Det finns inget ditt och mitt i musiken. Den är till för alla. Man kan liksom inte fatta vad musik är för nåt om man inte är nyfiken på det nya och det främmande. Man måste ha en känsla för öppenhet. Du kan inte kategorisera musikupplevelser liksom. Musik handlar inte om att stänga in sig bakom murar.

A: – Fast det är också viktigt att ge en röst åt dom som inte har nån röst. Det är kanske den viktigaste uppgiften av alla, att alla berättelser får komma fram, att alla har ett värde liksom. Alla måste få bli en del av kulturen och det är därför kulturpolitik är så jäkla viktigt!

B: – Ja verkligen. Kulturen är ju inget annat än ett enda stort demokratiprojekt. Dom intressanta historierna finns alltid på samhällets botten. Det är därifrån det nya kommer!

Så skulle det kunna låta en vanlig dag på en vanlig lunchrestaurang någonstans i Stockholm när skådespelerskan A och den manlige musikern B delar sina djupsinnigheter med varandra. Men vad pratar de om egentligen? Låt oss försöka förstå.

Det är en vanlig föreställning att konst och musik ska uttrycka något universellt, något som alla kan relatera till. Och visst. Varför inte? Så är det säkert ofta. Konstnären försöker höja sig över ett praktiskt och trivialt förhållande till verkligheten för att kunna urskilja och uttrycka något djupare, något sannare. När det fungerar erbjuder konsten ögonblick av förundran: det sköna tar form, det gudomliga finns att beskåda, verkligheten låter sig förklaras.

Bra! Kör på det! Konsten får ha sina universella ambitioner hur mycket den vill och den är sannerligen ett mirakel när den fungerar. Men det betyder inte att man kan organisera ett samhälle enligt samma intuitiva och generösa principer som man skriver en roman eller målar en tavla.

Konst och politik är egentligen varandras motsatser. Konsten har per definition – i alla fall från Romantiken och framåt – ett förhållningsätt till verkligheten som bygger på känslans företräde framför förnuftet. En konstnär ska följa sin intuition, han eller hon ska inte sälja sin talang utan vara trogen sitt kall, sin individualitet. Konsten ska heller inte acceptera politikens nödvändiga begräsningar mellan oss som berörs av våra gemensamma affärer och de andra som har en egen gemenskap som inte är vår. Konsten söker sig mot det universella och gör ingen skillnad mellan vi och dom. Konsten ska heller inte ta hänsyn till ekonomiska begränsningar. En poet kan leva veckor utan bröd men inte dag utan poesi. Konstnären ska vara suverän i sin frihet och sitt oberoende. Inga hänsyn ska tas till andra, inga hänsyn till makt och konvention.

Inte konstigt med andra ord att musiker och andra konstutövare ofta blir politiska idioter. Inte heller konstigt att de tenderar att anamma utopiska perspektiv. När hela världen ska omfattas av samma intuitiva djupsinnighet och när inga kompromisser ska göras med det äkta, det sanna, det goda, det rätta, då blir deras ädla engagemang inget annat än vackra fantasier. Finns det några som kan komma med så fantastiskt barnsliga påståenden som konstutövare när det gäller frågor om försvar, fördelning, immigration eller miljö?

Självklart har alla konstnärer en roll att fylla. De ska skänka hopp och tröst. Så tack John Lennon för att du skrev ”Imagine”. Och självklart har många musiker och författare gjort betydelsefulla insatser mot förtryck och orättfärdighet. Det hindrar inte att många av dem är politiska idioter ändå.

Kanske är det Romantikens idealisering av det världsfrånvända geniet som spökar. Konstnären ska inte vara en del av samhället. Han eller hon ska blicka bortom samhället, mot andra världar, mot det ideala och det fulländande. Men då får vi också trubadurer som sjunger för kommunismen. Vi får ett författarförbund som inte klarar av att problematisera ett så endimensionellt begrepp som ”öppenhet”. Vi får skådespelare och ståuppkomiker som spyr galla mot människor som bara vill ta hand om sitt land. Vi får svenska kulturarbetare som inte ser något värde i att skydda svensk kultur. Vi får popartister som tjatar om klimatansvar, men som själva flyger kors och tvärs över Atlanten. Och apropå det: flockbeteendet och hyckleriet är en stor del av problemet, men det får vi ta en annan gång.

57 reaktioner på ”Richard Sörman: Därför blir musiker och andra konstnärssjälar politiska idioter

  1. Fredrik Östman skriver:

    Jag hittade inte poängen om den inte var att illustrera låg intelligens, låg bildning och självförhävelse. Uppskattar dessa fina själar alltså Venus från Willendorf, grekiska dramer, Albertus Pictor och statyerna av Sydstatsgeneraler?

    Gillad av 1 person

  2. Bo Svensson skriver:

    Finns ingen motsättning mellan förnuft och känsla. – Vad man vet och tror kommer man fram till via sina erfarenheter och sitt förnuft och det avgör sedan hur man känner inför saker.

    Gillad av 1 person

  3. Jan Andersson skriver:

    Om konstnärerna lever på sin produktion så är de väl entreprenörer. Om de lever på statliga bidrag (inklusive låg skatt) så är de väl parasiter.

    Gillad av 7 personer

  4. JL skriver:

    Anledningen till att deras politiska idioti är brist på erfarenhet från verkligheten och riktiga jobb. Ni vet sådana jobb som skapar något konkret andra människor efterfrågar.

    Lägg sedan till att kulturarbetare sällan förstår skillnaden mellan ”känna” och ”tänka”. Antar att det blir så per automatik?

    Om det man skapar endast är ämnat att framkalla känslor så är man sannolikt en känslomänniska och mindre rationell.

    Som tur är finns det lysande undantag som behärskar både rationellt tänkande och känsloframkallning. John Cleese t.ex. Gissar det som främst skiljer honom från många av de andra är ett högt IQ.

    Gillad av 2 personer

  5. olle holmqvist skriver:

    En bra skådis är blåst i pallet. Det menade fransken Dideriot. En blåst skådis tänker inte själv eller ungefär som en dockteaterskådis. Försöker bara att lyda och göra precis som demonregissören vill. Inte tänka o tycka själv.Lyckas man med det känner man sig så förbannat. begåvad sa Jarl Kulle
    Den mest kände teaterteoretikern Konstantin Stanislavskij menade nåt annat. Skådisen ska jobba på hitta just det där känsloläget på scenen som han ur egen upplevd fatabur.. T ex du ska spela den misstänksamme svartsjuke i äktenskapet. Hitta då den där gången när du själv var precis så där. plocka fram dina egna känslor från den gången.

    Jag hörde en dramatenskådis berätta>. Stanislavskij stökar till det i mitt eget äktenskap.Vi hade lite normalt småskäll, också börjar ja o skratta. Min frun blir skitförbannad: Va faan ska du skratta åt mig..va! Nu när vi pratar så allvarliga ting ! Och dramatenskådisen fick förklara – förlå, förlåt, det e bara så att jag behöver just den känslan att bli angripen utskälld för min roll som vi repeterarjust nu.
    De Niro är den extrem Stanislavijan. Han bli rollen själv säger dom andra.

    Svenske Demonregissören tyckte annorlunda, Han läste Stanislavskij fattadei ngenting och ville inte fatta, Inbiten Stanislavskijan är Sven Wollter. Han fick aldrig spela för Bergman eftersom han var Stanislavsijan och känd för att alltid begripa allting bättre än regissören När nationaleposet Fanny&Alexander skulle spelas in ringde han tiggde o bad om åtminstone en statist roll. icke det

    Altså en Stanislavskijansk skådis förverkligari sig själv i yrket och behöver och har inget att lära av Greta.

    https://www.adlibris.com/se/bok/en-skadespelares-arbete-med-sig-sjalv-9789144101668?gclid=Cj0KCQjwxMjnBRCtARIsAGwWnBPPwN4Om-qsiZw6owjPD05bONzab-ToaMF3eNbHe3we-WJxXultg10aAjgGEALw_wcB

    Gillad av 3 personer

  6. Elisabeth G skriver:

    Mycket intressant utläggning! Jag har själv ofta funderat över varför så många, i övrigt begåvade, artister av olika slag är rena idioter när det kommer till politik. De kläcker ur sig den ena vansinnigheten efter den andra. Man har god lust att be dem att bli vid sin läst och göra det de är bra på.

    Fast det där om att poeten kan leva utan bröd vet jag inte. De artister som inte kan leva på sin konst för egen maskin brukar vara bra på att gapa efter skattemedel.

    Gillad av 3 personer

  7. Aurora skriver:

    Konstnärers och kulturarbetares utopiska gränslöhetsideologi är i högsta grad politik. Farlig politik. De är inga idiotier (om man med ordet menar okunniga).Just den klass som mest yrar om sitt klassförakt är de som lever på just andras pengar samt själva anser sig överlägsna Janne i Bagarmossen som stiger upp i ottan för låg lön och som de anser obildad. En del koketterar sedan om sin arbetarbakgrund när de med falsk ödmjukhet skryter om hur ’privilegierade’ de är. Om idrotten sades också att den skulle förena och bygga broar. Idag ÄR idrottsarenor mäktiga politiska arenor där politiska budskap och aktioner är närmast obligatoriska företeelser.

    Gillad av 1 person

    • bejji skriver:

      S-ministern Strandhäll twittrade för snart ett år sedan att hon är ”arbetarklass”.
      Lön= 136000 kr/månad + traktamenten, fria resor etc. Så i sosse-hierarkin finns det i alla fall åtminstone en ”arbetare”.

      Gilla

      • Kronblom skriver:

        Likafullt snattar sambon i affärerna. Det är inte för pengarnas skull, de kan betala men de tror att de kommer undan med det. Det börjar med en knappnål och slutar med en silverskål, brukade mamma säga.

        Gilla

  8. Thomas Ek skriver:

    Varför kan inte svennebanan klappa händerna i takt?

    Kolla till exempel på vår svenska melodifestival!
    Om en amerikanare – oavsett politisk färg, – skulle se det programmet, då skulle han inte begripa någonting, – vad fan håller dom på med, skulle de uppriktigt fråga sig.

    Rent känslomässigt är det någonting i mig som säger, just på den här punkten, att vi svenskar, och européer, är genetiskt annorlunda än amerikanarna.

    När en svensk publik börjar klappa händerna i takt, i Sverige, ja då klappar de händerna i 1-3!, inte 2-4. Och efter ett par sekunder så visar det sig att de inte ens är förmögna att klappa händerna ens i takten 1-3. Helt otroligt! Jag hajjar inte det där. Beteendet är så pinsamt att jag fryser varje gång jag ser det där. Jag vågar liksom inte tänka tanken ut på vad det där beror på.

    Det är som om att, vi svenskar, genetiskt sett, saknar nån form av gen, som jenkarna har. Jag blir i alla fall helt förstörd och ledsen, när jag tänker på det där.

    Gillad av 1 person

    • Anders F1 skriver:

      Vet inte vad bana eller frukten banan har med saken att göra, men riktig iakttagelse; en svensk publik kan inte hålla takten. Kan de hålla gränsen?

      Gilla

    • Richard Sörman skriver:

      Jag tror det har att göra med vår musiktradition. Försök klappa i takt till en polska. Helt meningslöst. Foten markerar ettan (och trean som ett slags upptakt). Vi klappar inte i takt. Vi stampar i loggolvet med träskor. Tungt, grundat, jordat.

      Gilla

  9. Kultur -odling - och de två olikheterna skriver:

    Stort ämne. Några reflektioner.

    Ordet kultur kommer i två väsensskilda versioner. Den ena omfattar ett helt samhälles levnad. Den antropologen försöker blottlägga inom olika regioner och hela länder. Även historiskt. Till det hör även subkulturer. Alltså mer underordnade kulturella delmängder, inom en och samma kultur.

    Aboriginernas kultur från förr lever idag mest kvar som en historisk spillra.
    Det visar att kulturer både kan utrotas och förändras av en ny och annorlunda omgivning. Att kultur mer sällan uppträder isolerat. Att den påverkas av sin omgivning.

    Det är hela levnaden i sig som kan sägas uppbära en samhällelig kultur. Om än transformerad. Och inom den faller olika delkulturer ut. Det finns en svensk kultur. Och inom den skiftande delkulturer. Exempelvis en motorcykelkultur, en spelmanskultur, och den som omsluts av kristen tro. Det finns säkert chopperåkare som är kristna, spelar fiol i ett spelmanslag och som känner sig som helyllesvenskar, fast de bor mitt i Dalarna. Kärnan ligger i upplevelsen och i gemenskap. I tillhörigheten, Fast, växlande och i progression.

    Men så används även kultur som begrepp för en kreativ process. För ett nyskapande. Och som konsumtion av dess frukter. Det kan handla om musik, konst, poesi och teater. Och hur den tar sig ut till allmänheten. Som konsumtion.

    En skapande kreativ process kräver i sig stor frihetsgrad. Den är sin egen motor som skänker utövaren tillfredställelse. Man kan som målare söka fånga ljusspelet i trädkronorna. Lyfta fram grenarnas knotighet, eller förgreningar. Inte som fotografiskt avbildade. Utan mer för att själv se och lyfta fram detaljer eller helheter. Vad andra då ser i min egen motivbild blir helt upp till dem. Vi bör skilja på skapandeprocessen i sig, och konsumtionen av den inom andra upplevelsesjälar.

    Det gemensamma i de två olika kulturbegreppen är odling. För kultur betyder odling. I första fallet odlar ett helt samhälle eller nation värderingar, traditioner, en gemensam moral, en religiös tradition och allmän syn på livet. Man odlar helt enkelt en viss typ av livsföring.

    Konstnären odlar sin egen själ med vissa mer begränsade medel. Målar en tavla, komponerar musik, sätter upp ett teaterstycke. En publik odlar kortvarigt sin egen själ genom att agera mottagare. Får kanske den egna själen att lyfta något i emotionell upplevelse och berikning.

    Men man gör störta möjliga dundertabbe om man förväxlar de sköna konsternas kultur med antropologens kulturbegrepp. Just det som sker i det simulerade samtalet mellan de två kontnärssjälarna på en lunchrestaurang i Stockholm.

    Bara för att man valt en skapande verksamhet som ”aktiv kulturutövare” har man inte trätt in den värld som utgör antropologens. Man måste veta hur, och när man bör använda sig av de särskiljande kulturbegreppen, rent funktionellt och i språkligt hänseende. Annars hamnar vi på djupt vatten. Eller i förvirringens träskmarker.

    Vill man som aktiv konstnär även börja ta ställning till mer universella sanningar – ja, då har man faktiskt lämnat konstnärskapet bakom sig. Och trätt in i komplexitetens eget universum, som inte ens all vetenskap ännu rått på. Det är då konstnärsskap förvandlas till ren idioti.

    Gillad av 1 person

  10. Aha skriver:

    Nja – kulturarbetare är bara mer känsliga för, bättre på att läsa av vad dagskursen är för politisk korrekthet. Tror inte att det handlar så mycket om konstens koppling till det universella. De är individer som berömmer sig för att vara individualister men som är de största flockindividerna. De vill tycka som andra men de vill också tycka rätt på sådant som ger omnämnande och som därmed ger jobb. Mellan skål och vägg framträder nog många som hycklare.
    Detta har medfört till att de idag omhuldar den politiska korrektheten som lett till ett gigantiskt utanförskap och till Islam som har kraften att kunna slita sönder Sverige.

    Glöm inte att kulturarbetare alltid har varit maktens hantlangare. I skrivande stund omhuldas diktatorer av sina kulturarbetare. Kommunistländerna hade digra kadrar av kulturarbetare. De gjorde inget uppror. Upproret måste ske mot kulturarbetarna.

    Gillad av 2 personer

  11. BjörnS skriver:

    Om vi antar att författarens förklaring är sann borde vi väl ha sett politiskt naiva idioter fördelade över den politiska skalan i ungefär samma proportioner som befolkningen i helhet. Men det gör vi inte. Det finns en betydande snedfördelning till vänster. Det måste alltså till ytterligare en komponent – jag gissar på att det är hyckleriet. Man säger det som man tror andra vill höra och det som gynnar en själv. Kultursfären blir då en ekokammare. Likadant är det med journalistiken.

    Gillad av 1 person

  12. Anders skriver:

    ”Kulturarbetarna” får tycka vad de vill för mig. Men ta bort allt skattefinansierat stöd till deras versamhet och låt dem försörja sig på marknadens villkor. It nu

    Gillad av 3 personer

  13. Östrahult skriver:

    Är det inte helt enkelt så att den här typen av ” mensjor” är experter på att förställa sig och vet vad man ska säga publikt. Detta kombinerat med psykopatiska drag som gör att alla skillnader mellan det egna beteendet och den moral man förespråkar offentligt kan rättfärdigas.

    Gillad av 2 personer

  14. Göran Holmström skriver:

    Richard gillade din text mycket den är något på spåret.
    Som den misslyckade konstnär jag är, men det är bara ett misslyckande bland många! Min tröst är att Van Gogh överlevde inte på sin konst heller, brodern Theo
    sponsade honom så gott det gick. Även Leonardo Da Vinci fick prostituera sig för att få ihop till brödfödan.
    Känner några svenska konstnärer är även släkt med ett par stycken,
    och dom som lyckats har ridit på dels trender eller känt rätt personer, även genus vinkeln är ekonomiskt gynnsam. En av dom nya stora är en som plagierar kända målare, personen älskar Frida Kahlo, själv tycker jag maken Diego var den största av dom. Men Frida passar bättre i myten som den utsatta lidande skapande kvinnan och sådant ger alltid PK poäng.
    Om skådisar vet jag mindre, dock bukis med en av dom han brukar föredra att gråta mot kvinnors barm över hur misslyckad han är som man.
    Kvinnan i fråga gav inte mycket för hans talang inom området älskog.
    Pressen skulle nog betala en bra slant för det namnet!
    Men åter till kaviar socialisterna, jag tror att Sverige likt det forna Sovjet köper sina små gullgrisar även inom konstens värld, och än en gång är det nyttiga aktivister (Idioter) som agerar mellanhand. En konstnär som syns i media mycket och ofta skapar sig ett namn, en bredbakad aktivist av valfritt kön blir lite ”småkär” och blir härold sedan rullar det på av bara farten. Visst den eviga konstnärslönen är liten, men högre en en usel pension, till det kommer varumärkets fördelar där vissa attribut kan ge fina pengar.
    Själv vänta jag på att bli ”Upptäckt” av en liten aktivist som älskar en kraftig cynisk konstnär i sina sämsta år. Till det så borde systembolaget sponsa då bakom varje riktig och fantastisk konstnär så står det massor av tomma spritpavor och många nätter av ångest, det är det enda sanna sättet att skapa stor konst på.
    Om den älskas är en annan fråga.

    Gillad av 3 personer

    • Hovs_klipphällar skriver:

      Leonardo da Vinci verkar under sin levnad mest ha varit känd som mycket skicklig festfixare vid Sforzas furstehov… Sen kunde han måla tavlor också men fick dem sällan färdiga för leverans. Hans produktivitet var usel.

      Åter till frågan: Konstnärerna är oftast så självupptagna att de inte kan se verkligheten klart. Och genom sin vanligen osäkra ställning i samhället, där de upplever sig som utsatta, så tenderar de att identifiera sig med andra grupper det är ”synd om”. Så vanligen är de helt odugliga i politiken. Picasso var väl närmast kommunist förresten. Ack ja.

      Gillad av 1 person

      • Göran Holmström skriver:

        Hov du har helt rätt, vi som grupp/ arketyp är förbannat självcentrerade.
        jag är den första att skriva under på det, dom flesta av oss bryr sig inte om andra. Jag gör det dock, finner nästan alla människor intressanta, och spännande.
        Dock förstår jag inte bristen på disciplin och oförmågan att gå sin väg fullt ut.
        Finner dom flesta rätt fega och fulla av kompromisser, det är inte så att jag är onödigt tjurskallig eller envis, eller jo så är det nog.
        Da Vinci, var som jag förstår det en komplicerad människa, enligt samtida personer så var hans sångröst magisk och kunde få folk att tyst hänfört bara lyssna, till det så påstås det att han var stark som en oxe.
        Till det arrogant och ogillade mindre begåvade individer. Hans uttalande ”Att dissekera över 50 lik i endast oljelampans sken, klarar inte vem som helst”
        eller tanken om Sfumato och dom flestas oförmåga att se verkligheten med den blicken, saknas mindre begåvade.
        Men vem kan klanka på ett av dom största multi genierna i vår historia.
        Jag finner Van Gogh mer intressant hela hans liv var ett lidande, trots det så spottade han ur sig verk, och under fattiga förhållanden.
        Mvh Göran.

        Gilla

  15. Lars Strömberg skriver:

    Jag har aldrig riktigt förstått ett visst uttryck, som ofta förekommer i sammanhang med så kallad ”klassisk musik”: DET MUSIKALISKA BUDSKAPET.
    Jag lyssnar själv väldigt mycket på ”klassisk musik”, men något ”budskap” kan jag inte hitta. Jag har inte heller – någonsin – läst någonting om vilket budskap som finns i tex Beethovens femma eller i någon annan komposition.
    Jag utesluter inte att det där med ”Det musikaliska budskapet” är ett – av många exempel i samhället – på ”sånt man bara säger, liksom”.
    Och ”sånt man bara säger, liksom” är nog ofta orsaken till mycket av den förvirrande gröt, som vi lite till mans (inte alls bara ”kulturarbetare”) simmar omkring i. Vi slänger oss med sånt-man-bara-säger-liksom som tex ”värdegrund”, ”lika värde”, ”hållbart”, ”fossilfritt”, ”utsatta människor”, ”hääärli’t!” mm. Allt detta samtidigt som vi – ständigt – står med nyllena hängande över våra små glasbitar i händerna och överöses med en massa saker som andra har delat och som vi med ett pet med tummen delar vidare…
    ”Hääärli’t!”
    Eller inte?

    Gillad av 2 personer

    • Göran Holmström skriver:

      Lyssna på Mozart några gånger, återkom sedan, vad beskriver han med sin musik? Det mjuka , lite retande, för att sedan bli intensiv och därifrån crescendo
      jodå han kunde musik och sex.
      Bach, naturens sång fick han till bättre än bra.
      Vivaldi hans årstider speglar mycket väl naturens växlingar.
      Det är stor konst,
      lika stort är Pink Floyd Sorrow, eller Alice in Chains, man in a box, en stund efter så dog Lance Staley av en speedball.
      Konst är att leva fullt ut, och att få ta del av dom som gör det är magi.
      Mvh Göran.

      Gilla

  16. Tomas skriver:

    Konstnärens egenskap är väl nästan alltid bara känslor. Hen är skapad att väcka känslor och vill ha känslor som belöning. Får hen inga belönande känslor pga dåligt konstnärsskap duger även provokationer privat för att få negativa känsloyttringar tillbaka. Att tycka synd om en misslyckad skådis är meningslöst. Den farligaste skådespelaren är den som blivit politiker och vi vet alla vem som är värst.

    Gillad av 1 person

  17. Johan skriver:

    Alla som är beroende av etablissemangets välvilja när det kommer till fördelning av anslag går att styra. Inget konstigt alls. Och artister och kändisar ”når ut”.

    Gilla

  18. Jörgen Bergmark skriver:

    Jag tycker att det är helt okej att konstnärer är drömmare som fantiserar om allt åt alla och släpp fångarna loss.

    Så har det väl alltid varit?
    Problemet är att nu betraktas artisterna som politiska auktoriteter vars drömmar bör tas på fullt allvar av politiker och ledarskribenter.

    Gillad av 1 person

  19. Rikard skriver:

    Hej.

    Kontens dilemma, när den ställs inför det gamla tyska begreppet kultur, är att den försöker kalla ett strå för en stack.

    Konstens dilemma är att en person som är moraliskt stark (inte övertyga, utan principfast även till sitt eget förfång) inte ägnar sig åt konst, utan blir bilmekaniker, dikesgrävare, mäklare eller något annat slags verklig entreprenör.

    Konstens dilemma är att konstnären är en neurotiskt lagd person: nervös, räddhågsen och ivrig att vara till lags och passa in. Och en sådan människa, väl den erövrat en moralistisk och social kökkenmödding att gala ifrån, blir alltid en översittare. Den kan inte göra gamla oförrätter ogjorda, så den hämnas på allt den kan rationalisera in som en representant för den påstådda oförrättens förövare. Han som ryckte av konstnären mössan i tredje klass, och grusmulade konstnären – han var pojke, vit, sportintresserad, självsäker, gåpåaraktig, med mera. Att konstnären där och då skulle tagit strid och stått på sig kan denne inte tillåta sig att tänka – det beror istället på kulturen, strukturen, samhället, romarna (sketchen med de oppositionella judarna på arenan i Life of Brian har sina poänger).

    Konstens dilemma är att konst kräver hårt livslångt arbete. Materiallära, hantverksskicklighet, respekt för historien, efterforskning av den valda konstformens historia, och övning. En konstnär som inte övar sin konst minst halva sin vakna tid var dag är inte att anse som konstnär. Till detta krävs egen förmögenhet eller en krävande mecenat, men staten har löst detta och tämjt konsten genom att ta bort kravet på arbete och strävan – mäta kattor jagar inga råttor.

    Jag kan ge ett tips till den som vill se skillnaden manifest och konkret, mellan vad Richard pokulerar om härovan och riktig konst av riktiga konstnärer:
    Swedish Academy of Realist Art (förk. SARA). Besök deras hemsida och Facebooksida.

    Här ute på landet bor de verkliga konstnärerna – folk som bygger nyckelharpor, flätar korgar, snidar kåsor och skaft, med mera – allt för hand i uråldrig tradition. Det är konst, för det är hantverk med kultur – vad Richard beskriver i Ståkkålm är inget annat än människor som inte ens duger till att pissa i byxan.

    Och sedan kalla det en installation.

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, fd lärare

    Gillad av 4 personer

    • Göran Holmström skriver:

      Rikard du beskriver konstnärens dilemma så otroligt väl.
      Den bästa konsten skapas ur absolut lidande som jag ser det, men problemet är att kunna göra det utan att brinna upp inifrån, det är enklare att jonglera med motorsågar på fullvarv samtidigt som man balanserar på en slak lina över en grop full av giftormar.
      Tyvärr är jag lycklig numer och då skapas endast mediokra verk.

      Gilla

  20. olle holmqvist skriver:

    dålig konst maxar rubbet så att lyssnaren fattar rubbet utan att själv medskapa,,utan att ana underbetydelser och tolkningsalternativ, associationer,.själens djupa strömmar…

    ”Som en natt på havet under stjärnorna”

    En jävla massa – JAG – gör textförfattandets uppdrag enklare och mer mekaniskt
    > som ett egoföredrag på Rotary, smöra under med smörsöta stråkar

    Gilla

    • olle holmqvist skriver:

      bruket av JAG kan jämföras här f a uppleva äkta konst jämfört tvångsmatnng med ”JAG”
      och supersnkade stråkar

      Gilla

  21. fabricerad skriver:

    Generösa kulturbidrag som gör att tusentals kulturarbetare kan livnära sig på något som folk inte vill betala för är nog den närmaste sanningen. Det förklarar också varför kulturfolk vanligen är vänster.

    Gilla

  22. Observatör skriver:

    Är man kulturmänniska är man ”vänster” alldeles som man är bajare om man går på ”Den gröne jägaren”. Är man djurgårdare som hamnat på den krogen håller man låg profil alldeles som en kulturman med SD sympatier inte bör yppa detta. Det har inget med genomtänkta åsikter att göra. En kulturman definieras bl a av sina uppgivna vänstersympatier.

    Gillad av 1 person

  23. Klas Göran skriver:

    (För-)romantikens genikult är det ena. Konstruktivismens, diskursteorins och post-marxismens Gramsci-inspirerade idéer om kulturell hegemoni är det andra.

    Om man å ena sidan i semiotisk anda tror att den samtida (populär-)kulturen uttrycker de förhärskande värderingarna – vilket kan tyckas vara en rimlig ståndpunkt – men samtidigt verkligen är övertygad om att detta uttryck sker med avsikt;
    och om de förhärskande värderingarna uppfattas vara de enda ”anständiga”;
    då blir varje kulturarbetare ställd inför valet att antingen försvara det Goda genom sitt arbete;
    eller att medvetet medverka till upprättandet av en ny, Ond hegemoni.

    Neutralitet finnes icke. Allt är politiskt.

    Gillad av 1 person

  24. Mats Rosengren (@stamcose) skriver:

    Viktigt är nog också att kulturarbetarna lever på korta engagemang som fördelas av kollegor! Då är det livsavgörande att vara mitt inne i gruppen, att ens kontaktnätet är intakt! Om du något gång yttrar dig ”olämpligt” så är du för alltid avstängd från alla SVT-uppdrag och får inga roller mer! Det är alltså i princip ett ”fiskstimmsfenomen”, vart vägen går hän spelar ingen roll så länge du är mitt inne i gruppen för ömsesidigt stöd!

    Gillad av 1 person

  25. Mats Rosengren (@stamcose) skriver:

    Kommer ni ihåg när kommunistledaren CH Hermansson åkte på politisk rundresa med den begåvade poeten Cornelius Wreeswijk! Vid en interview långt senare (när han inte längre var partiledare) gjorde han utsagan att Cornelius var en av de värsta politiska idioter han någonsin träffat!

    Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.