Det har väl inte undgått någon att många konstutövare är politiska idioter. De uttalar sig gärna om politik – de kanske ”tar ställning” –, men tenderar då ofta att falla in i utopiska fantasier. Kanske har det att göra med konstens ambition att vara både sann och universell.

En kultursida med självaktning måste ta upp frågan varför så många musiker, konstnärer, skådespelare – ja till och med författare – framstår som politiska idioter. Inte alla naturligtvis, men många.

Låt oss föreställa oss ett samtal någonstans på en lunchrestaurang i centrala Stockholm mellan skådespelerskan A och den manlige musikern B. Maten har ätits upp och kaffet har hämtats. Då kommer konversationen in på ämnet kulturens roll i samhället.

A: – Amen kulturen asså, den är ju så viktig. Konsten, litteraturen, musiken, allt det där finns ju till för att bygga broar och inte för att bygga murar. Kulturen förenar liksom. Vi är alla mensjor [människor]. Och dom stora konstverken är ju dom som fungerar i alla tider och i alla kulturer. Eller hur?

B: – Exakt. Kultur handlar inte om att dela in människor i fack. Alla är lika, fast vi är unika som individer ändå. Det spelar ingen roll vem man är. Livet är ett mysterium för alla. Det är samma grej liksom. Och det är det som är så stort i konsten, att den fångar det där.

A: – Asså jag fattar inte hur man kan leva i en sån där materialistisk värld där allt bara handlar om pengar eller om vi och dom. Vaddå vi och dom liksom! Vad är det? Vem kom på det? Det är så sjukt! Vi bor på samma jord och vi är mensjor allihop och som skådespelerska så gestaltar jag alla mensjors existentiella lidande. Jag kan inte exkludera nån från mitt konstnärskap.

B: – Aa men det är samma med musik. Musiken känner inga gränser. Det finns inget ditt och mitt i musiken. Den är till för alla. Man kan liksom inte fatta vad musik är för nåt om man inte är nyfiken på det nya och det främmande. Man måste ha en känsla för öppenhet. Du kan inte kategorisera musikupplevelser liksom. Musik handlar inte om att stänga in sig bakom murar.

A: – Fast det är också viktigt att ge en röst åt dom som inte har nån röst. Det är kanske den viktigaste uppgiften av alla, att alla berättelser får komma fram, att alla har ett värde liksom. Alla måste få bli en del av kulturen och det är därför kulturpolitik är så jäkla viktigt!

B: – Ja verkligen. Kulturen är ju inget annat än ett enda stort demokratiprojekt. Dom intressanta historierna finns alltid på samhällets botten. Det är därifrån det nya kommer!

Så skulle det kunna låta en vanlig dag på en vanlig lunchrestaurang någonstans i Stockholm när skådespelerskan A och den manlige musikern B delar sina djupsinnigheter med varandra. Men vad pratar de om egentligen? Låt oss försöka förstå.

Det är en vanlig föreställning att konst och musik ska uttrycka något universellt, något som alla kan relatera till. Och visst. Varför inte? Så är det säkert ofta. Konstnären försöker höja sig över ett praktiskt och trivialt förhållande till verkligheten för att kunna urskilja och uttrycka något djupare, något sannare. När det fungerar erbjuder konsten ögonblick av förundran: det sköna tar form, det gudomliga finns att beskåda, verkligheten låter sig förklaras.

Bra! Kör på det! Konsten får ha sina universella ambitioner hur mycket den vill och den är sannerligen ett mirakel när den fungerar. Men det betyder inte att man kan organisera ett samhälle enligt samma intuitiva och generösa principer som man skriver en roman eller målar en tavla.

Konst och politik är egentligen varandras motsatser. Konsten har per definition – i alla fall från Romantiken och framåt – ett förhållningsätt till verkligheten som bygger på känslans företräde framför förnuftet. En konstnär ska följa sin intuition, han eller hon ska inte sälja sin talang utan vara trogen sitt kall, sin individualitet. Konsten ska heller inte acceptera politikens nödvändiga begräsningar mellan oss som berörs av våra gemensamma affärer och de andra som har en egen gemenskap som inte är vår. Konsten söker sig mot det universella och gör ingen skillnad mellan vi och dom. Konsten ska heller inte ta hänsyn till ekonomiska begränsningar. En poet kan leva veckor utan bröd men inte dag utan poesi. Konstnären ska vara suverän i sin frihet och sitt oberoende. Inga hänsyn ska tas till andra, inga hänsyn till makt och konvention.

Inte konstigt med andra ord att musiker och andra konstutövare ofta blir politiska idioter. Inte heller konstigt att de tenderar att anamma utopiska perspektiv. När hela världen ska omfattas av samma intuitiva djupsinnighet och när inga kompromisser ska göras med det äkta, det sanna, det goda, det rätta, då blir deras ädla engagemang inget annat än vackra fantasier. Finns det några som kan komma med så fantastiskt barnsliga påståenden som konstutövare när det gäller frågor om försvar, fördelning, immigration eller miljö?

Självklart har alla konstnärer en roll att fylla. De ska skänka hopp och tröst. Så tack John Lennon för att du skrev ”Imagine”. Och självklart har många musiker och författare gjort betydelsefulla insatser mot förtryck och orättfärdighet. Det hindrar inte att många av dem är politiska idioter ändå.

Kanske är det Romantikens idealisering av det världsfrånvända geniet som spökar. Konstnären ska inte vara en del av samhället. Han eller hon ska blicka bortom samhället, mot andra världar, mot det ideala och det fulländande. Men då får vi också trubadurer som sjunger för kommunismen. Vi får ett författarförbund som inte klarar av att problematisera ett så endimensionellt begrepp som ”öppenhet”. Vi får skådespelare och ståuppkomiker som spyr galla mot människor som bara vill ta hand om sitt land. Vi får svenska kulturarbetare som inte ser något värde i att skydda svensk kultur. Vi får popartister som tjatar om klimatansvar, men som själva flyger kors och tvärs över Atlanten. Och apropå det: flockbeteendet och hyckleriet är en stor del av problemet, men det får vi ta en annan gång.