Varthän jag blickar finner jag vatten till min kvarn. Just nu har jag blickat mot Storbritannien, där den konservative – han använder troligen sin farfars kostymer och västar – parlamentsledamoten Jacob Rees-Mogg just har skrivit en bok om tolv framstående brittiska viktorianer. Rees-Moggs enkla poäng är att viktorianerna inte alls var sådana stelbenta, självgoda och giriga rasister som vår tid föreställer sig, utan tvärtom uppfinningsrika, flexibla, självsäkra och hedervärda människor som vår tid borde försöka lära sig något av i stället för att smäda och förkasta. (Jag har inte läst boken men Rees-Moggs egna uttalanden om sina ambitioner med skriften förekommer ymnigt på nätet.)

Jag återkommer till den studie om invandring och brottslighet som nyligen publicerades på dessa sidor . Det märkvärdiga med rapporten, om jag får säga det själv, är inte de i och för sig dramatiska fakta som kunde presenteras utan studiens tillkomsthistoria.

Jag har tillräckligt med erfarenhet både av den inrikes och den utrikes socialhjälpen – alltså u-landsbiståndet – för att vara övertygad om att offentlig verksamhet för sådana ändamål visserligen kan hålla svälten borta från klienternas port men knappast kan förmå dem att lyfta sig ur fattigdomen. Det beror på att såväl administratörer som klienter, särskilt administratörerna, har ett långsiktigt intresse av att det hela får lufsa på som vanligt med en viss årlig höjning av anslagen.

Den argentiske författaren Jorge Luis Borges skrev spännande och oförklarliga berättelser. Genren har kallats ”magisk realism”. Man kan fråga sig varifrån han fick alla infall. Mitt preliminära svar är verkligheten. Den är lika underlig som någonsin Eschers filosofiska trappor och händelser i Lewis Carrolls Underland. Hör här bara.

Den före detta guvernören i den brasilianska delstaten Rio de Janeiro, Sérgio Cabral, 56, är dömd till 198 års fängelse för tagande av mutor. Han sitter i fängelset Complexo de Gericinó.

I samhället allmänt förekommande tankefigurer behöver inte ha någon genomarbetad grund i form av någon sorts logiskt resonemang eller annat solitt fundament. Det räcker ofta med en attityd som känns bra. Jag kan ge ett exempel från Dagens Nyheters kulturbilaga. Det spelar ingen roll vilken av skribenterna som nedtecknat den aktuella föreställningen. Jag skulle tro att de har ungefär samma uppfattning allihop.

Det börjar med en tes om att människan – ”vi” – på nittonhundratalet föreställde sig att hon var på rätt väg:

Det var ett uppmuntrande tecken i tiden att moderaterna i Stockholms län nyligen föreslog att lägga ned de statliga eterkanalerna SR, SvT och UR. Som Maria Ludvigsson påpekade i en ledare i Svenska Dagbladet den 20 maj kan vi med lite tur få igång en seriös diskussion om ”vad public service bör vara, vad public service är samt om public service som institution ens är önskvärt”.

Till att börja med skulle jag vilja ifrågasätta beteckningen public service eftersom begreppet är positivt värdeladdat och kan förvrida tankarna så att den seriösa diskussionen aldrig kommer ur startgroparna.

Med feltänk menar jag inte sådana där små tankefel vi gör varje dag som till exempel att jag inte kom ihåg att Linnégatan var uppgrävd i ena ändan så att jag var tvungen att vända och köra tillbaka fast jag egentligen borde ha varit medveten om det pågående gatuarbetet. Jag menar i stället sådana där kraftiga missgrepp som att du år 1988 på allvar tror att socialismen erbjuder ett hållbart alternativ till kapitalismen och att du nästa år, efter murens fall, plötsligt inser att du haft grundligt fel och därefter med emfas hävdar motsatsen.