Säga vad man vill om det moderna svenska samhället, men naiviteten angående tron på människans inneboende goda natur är genomgående i alla politiska reformer och dagordningar. Nu ska till exempel FN:s barnkonvention bli lag första januari 2020 i Sverige. Barn ska hädanefter anses som egna individer med egna rättigheter. Som alltid kommer detta att följas upp med utbildning inom kommuner, landsting och statliga myndigheter för att lagen ska implementeras på ett rätt sätt. En konkret förändring blir att barnkonventionen kan användas i domstolar vid exempelvis vårdnadstvister. Så långt så bra.

Samtidigt ser vi ett samhälle som håller på att utvecklas till en variant av romanen Flugornas herre. William Golding skrev sin prisbelönta roman 1954. Han placerar en grupp engelska internatskolepojkar på en öde ö efter en flygplanskrasch. Den kulturella fernissan faller snart av dem och utan styrning från vuxna utvecklar de inbördes konflikter som tar sig allt grymmare former. I barnet finns inte det inlärda, sociala stoppet som hos vuxna. Vuxna kan hejda sig från att göra något ont genom att använda de regler som under år präntats in i dem som barn.

Frånvaron av vuxenstyrning i dagens samhälle har nu lett till att barn i alla möjliga situationer utåtagerar på de mest otänkbara sätt (för oss äldre). Blir det för tråkigt i klassrummet går de bara ut, en reprimand från en vuxen kan utlösa år av mobbing. Jag har följt ett gäng pojkars framfart från deras barndom. Deras metoder blir allt grymmare och allt mer kränkande med åren. Från att räcka ut tungan som små, reta gamla och handikappade, eldar de nu upp trappuppgångar och brevinkast, hoppar sönder folks bilar till det allra senaste jag hört: att ta sig in i marklägenheter och förätta båda sina behov på parkettgolven.

Den allmänna utemiljön har blivit ett ingemansland i våra städer på grund av ungdomsbuset vilket får analyseras utifrån två linjer.

Den svenska barnuppfostran under 1900-talet gick från fysisk och psykisk barnmisshandel i början av seklet till att bli ”barnens århundrade” med barnpsykologi och förståelse för det sköra inom barnet. En film som klassikern Hets (1944), som handlade om en lärares mobbing av en elev, skulle vara fullständigt omöjlig att filma 50 år senare. En sådan lärare skulle bli avskedad samma dag han anställdes. Men som alla pendlar slår allting över i sin motsats. Föräldrar och lärare abdikerade från sitt vuxenansvar som regelsättare mot slutet av århundradet och blev på något sätt barnens kompisar istället. Föräldrar intar mer och mer en förvånad (!) försvarsställning gentemot kritik av sina telningar.

Samtidigt har vi fått en annan problematik: den kraftiga invandringen till väst från andra kulturer har fört med sig en kulturkrock i barnuppfostran. Ayyan Hirsi Ali beskriver ingående i sin bok Nomad sin äldsta brors resa från en somalisk klantradition in i den modern samhällets individorienterade kultur. Hon beskriver den hårda uppfostran den äldsta sonen i en familj får utstå för att bli en duglig arvtagare inom klankulturen. Många veka pojkar i denna situation utvecklar psykiska problem. Hennes egen bror vårdas nu på en inrättning. Andra revolterar när de förstår friheten i det moderna samhället och blir ”drop-outs” i storstäderna. Där skapar de gäng med sina egna regler. Jag skulle kalla dem ”flugornas barnbarn”; frustrerade av två kulturers oförenliga krav blir de i princip galna och sluter sig samman med gelikar som förstår varandra omedvetet.

Jag skulle vilja se en vuxenvärld som bestämmer sig för att sätta barnens främsta rätt först, det vill säga den som ger barnen rätt att bli uppfostrade till sociala individer i en enhetlig kontext. Det människan ytterst vill är att kunna skaffa sig en dräglig vuxentillvaro där de i sin tur kan skaffa barn och ”få dem att fungera” som musikern Stefan Hellstrand så fint formulerar det i sin sång Fanfar. I sången hyllar han den vuxne som orkar ta sitt vuxenansvar i en värld där detta kan synas omöjligt.

Ingvor Sabina Le John är intresserad av samhällsfrågor. Som historielärare ser hon att tiden aldrig står still. Samhällen kommer och går. Själv har hon försökt skildra detta genom att följa sin stadsdel Kirseberg i Malmö genom ett etnologisk studie av området från medeltid och fram till senare bebyggelse. Hon driver bloggen Kirsebergs Allehanda. Hon bloggar även själv på sidan Thoughts for life samt skriver historiska berättelser om sina förmödrar i Småland.