Det förekommer ej sällan att organisationer som erhåller offentliga bidrag blir påkomna med något olämpligt såsom exempelvis att mana till jihadism eller bjuda in antisemitiska föredragshållare till sina konferenser. Förra kulturministern tillsatte därför en statlig offentlig utredning som skulle tänka ut metoder att komma till rätta med sådana olägenheter. Utredningen har nyligen överlämnats till nuvarande kulturminister.

Jag tänkte att det vore intressant att ta del av vad utredningen hade kommit på så jag laddade ned betänkandet SOU 2019:35 Demokrativillkor för bidrag till civilsamhället och greps genast av en stor trötthet.

Betänkandet omfattar 485 sidor och utmynnar ungefärligen i att bidrag inte får lämnas till organisationer som kränker den statliga värdegrunden inklusive den från den stora FN-deklarationen hämtade men felöversatta principen om ”alla människors lika värde” (det ska vara ”värdighet” vilket är snäppet mer begripligt).

Att jag blev trött beror på att jag kom att tänka på lidandet hos alla de remissinstanser som fått sig ärendet tillskickat och varit tvungna att framföra synpunkter, till exempel Riksdagens ombudsmän, länsstyrelserna, Brottsförebyggande rådet och Folkbildningsrådet. Jag vet hur det känns för jag har lång erfarenhet av svensk byråkrati. När jag var chef för svenska ambassaden i Guinea-Bissau kom det hela tiden en massa utredningar, förslag, betänkanden och övriga ärenden på remiss, allihop förkroppsligade i tjocka promemorior. (Som nyanställd förste byråsekreterare hade jag ganska snart insett att det skänkte prestige att hålla på med ”tunga ärenden” där ”tunga” inte mättes i statsnytta utan i kilogram. Det gällde därför att använda många ord.)

Det var jobbigt med remisserna för det spelade egentligen ingen roll vad vi tyckte och dessutom hade vi ju ett arbete att göra. Man kunde tyvärr inte bara låta bli att besvara remisserna för det hade varit oartigt och kunde ge avsändarna intrycket att man bara latade sig. Jag införde därför ett tidsbesparande remissvarssystem som jag så här långt efteråt kan avslöja och därmed ge ett praktiskt tips till dagens offentliga tjänstemän.

När en remiss anländer bestämmer man, innan man ens öppnat promemorian, hur många synpunkter man ska framföra i ärendet. Två eller tre synpunkter kan vara lagom för det ger intryck av att man verkligen satt sig in i frågan. Sedan väljer man slumpmässigt ut lika många sidor som antalet synpunkter och läser vilket stycke som helst på de utvalda sidorna. Därefter kan man formulera en synpunkt på budskapet i det stycket. Synpunkten kan vara vad som helst. Om man inte kommer på något annat kan man alltid framföra den uppmuntrande åsikten att det som stycket anförde var klokt och välformulerat.

Du kanske tycker att metoden verkar så lättsinnig att den genast skulle genomskådas och att metodanvändaren, jag i det här fallet, skulle bli avslöjad som bluffmakare. Men då har du ingen aning om vilka meningslösa uppfattningar som remissinstanser i verkligheten kan framföra.

Å andra sidan är det inte lämpligt att höfta till totalt i blindo. För en tjänsteman finns det mycket att tänka på, till exempel sin egen framtid i organisationen eller myndighetsvärlden. Därför gäller det att skaffa sig vänner, framför allt bland överordnade och folk som tycks vara på väg att göra karriär. Sådana ska man smickra vilket man gärna kan göra genom att hylla deras förslag och ge dem så mycket moraliskt stöd som möjligt. Att besvara remisser på lämpligt sätt blir därför ett användbart verktyg för en ambitiös statstjänsteman.