Jan-Olof Sandgren: Värdet av tacksamhet

Jan-Olof Sandgren

När jag rest omkring i världen har jag lagt märke till en egenskap som verkar knyta ihop alla kulturer. Ber jag en främling om en tjänst som är enkel att utföra och därefter visar tacksamhet, blir de flesta glada. Det kan röra sig om att fråga efter vägen, tips om hur man tar sig fram i kollektivtrafiken eller var man kan komma över en god middag till ett rimligt pris. För det mesta uppstår några ögonblick av positiv bekräftelse, trots att jag bara ställer till besvär.

Det finns förstås undantag, men jag har ändå upplevt samma sak tillräckligt många gånger på olika kontinenter och inom olika samhällsklasser, för att dra slutsatsen att det rör sig om en egenskap djupt begravd i våra gener.

Författaren till Havamal, som levde för drygt tusen år sen verkar ha gjort samma iakttagelse:

Vatten tarvar vandrarn, som kommer till måltid,
handduk och vänlig välkomst;
välvilligt sinne, om han sådant kan vinna,
samspråk och bjudning tillbaka.

Jag föreställer mig att när två hominider möttes i urskogen för någon million år sen, var den kommunikation som stod till buds att utbyta tjänster, kanske något ätbart, och om tjänsten mottogs med tacksamhet var det ett tecken på att ingen tänkte ta fram knölpåken för att slå den andre i huvudet. Därifrån är steget inte långt till att utveckla goda relationer och i förlängningen högtstående civilisationer.

Att uttrycka tacksamhet är en subtil egenskap, som bör ha utvecklats tidigt i vår historia (kanske innan vi utvecklade språket) och fungerat som kvitto på att knölpåken lagts åt sidan. Tacksamhet är därför en internationellt gångbar hårdvaluta med vilken jag kan köpa andra människors sympati, generositet och samarbetsvilja. Utan den valutan kanske mötet mellan de två hominiderna slutat på ett helt annat sätt. Civilisationen kanske aldrig hade blivit byggd.

Står jag exempelvis på en gata i New York och har tappat pengarna och inte hittar hem till hotellet, kan jag ändå få hjälp med en mängd saker. Kanske låna någons telefon, få hjälp att hitta hotellet, kanske bli bjuden på en hamburgare, bli tipsad om hur man kontaktar ambassaden eller bara få lite välbehövlig sympati. Allt jag behöver göra är att visa att jag känner tacksamhet. Därför är det konstigt att tacksamhet står så lågt i kurs idag, när så många reser. Det finns också en uppfattning att rättigheter och tacksamhet på något sätt utesluter varandra.

Rashid Musa väckte en del uppmärksamhet när han på nationaldagen talade om för sina följare på Facebook att de inte behövde visa någon tacksamhet mot Sverige. Därför att det inte står i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna att man måste göra det. Nu finns det ganska många saker som inte står i FN:s deklaration, men som ändå finns anledning att göra. Om man till exempel kommer som kvotflykting till ett land och beviljas medborgarskap har man anledning att respektera det landet, i synnerhet på nationaldagen. Om man sen väljer att verkligen göra det är en annan sak. I Sverige har man laglig rätt att bete sig som en skitstövel och den rätten gäller förstås även Rashid Musa.

Men åter till det här med tacksamhet. Rashid Musa verkar mena att om det hade stått i deklarationen om mänskliga rättigheter att alla som fått asyl i Sverige måste känna tacksamhet, då skulle han och hans följare ha gjort det. Han verkar inte ha förstått att visad tacksamhet är en typ av kommunikation, en del av ett relationsbygge. Vad en FN-deklarationer säger om saken är egentligen rätt ointressant. Vad han gör är att han devalverar valutan ”tacksamhet” så att den blir ungefär lika värdefull som D-marken i 20-talets Tyskland. Man kan köpa ungefär lika mycket sympati för Rashid Musas tacksamhet, som man kan handla för 1 Bolivar på marknaden i Caracas.