Patrik Engellau: Svårt att bli upprörd

Patrik Engellau

Åtminstone en gång om dagen kommer jag i kontakt med någon som tuggar fradga av ilska över något jag inte förstår. Nyss läste jag en debattartikel i The New York Times som tuggade fradga över att president Trump förklarat att han inför valet 2020 gärna skulle ta emot och troligen använda utländsk – läs rysk – information som kunde skada hans politiska motståndare. Här är exempel på skribentens fradga:

Att Trump saknar lojalitet gentemot sitt land, dess institutioner och säkerheten i dess röstförfarande förvånar inte. Det faktum att han inte ens känner sig behöva låtsas är skrämmande… Förolämpningen kanske kan förmå landet att slippa ur sin förlamning. Då och då säger Trump något eller gör något som är så groteskt att det skär tvärsigenom den förtvivlade avdomning som skapas av hans presidentskap och pånytt väcker liv i landets anständiga krafter.

Se där en probersten för min egen moraliska halt. Antag till exempel att Jimmie Åkesson inför nästa val blir informerad av Vladimir Putin att Annie Lööf har spelskulder på en rysk pokersajt uppgående till 50 000 kronor. (Helt påhittat exempel. Kunde ha varit att den gamle VPK-ledaren Lars Werner på 1980-talet besökt Nordkorea och synts i sällskap med statliga prostituerade.)
Observera att det som får The New York Times att tugga fradga är inte att informationen i sig kanske är sjaskig, utan att den kommer från Putin eller annan utländsk källa snarare än från en förment mer patriotisk amerikansk informant.

Här slinter det för mig. Mitt rättsmedvetande lyckas inte göra stor sak av att informationen om Annie Lööfs spelskulder kommer från Putin i stället för från sajten samtiden.nu eller från twitter.

Min hjärna blir ytterligare förvirrad när jag kommer att tänka på att det i Sverige är förbjudet att ens fråga om journalisters källor. Jag vet att det är skillnad på tidningar och presidentvalskampanjer men jag har svårt att förstå varför Expressens uppgiftslämnare ska ha så starkt identitetsskydd, men inte Trumps eller Jimmie Åkessons (Eller Stefan Löfvens, för den delen.) Varför skulle det vara skamligt för Trump att använda okända källor medan det är helt i sin ordning när Aftonbladet gör det?

När jag kommit så långt i mina samtidsbetraktelser brukar jag sucka tyst för mig själv och långsamt viska att folk är galna. Ett tag trodde jag på teorin om att ilskeutbrotten och de hatiska tonfallen i samtidsdebatten hade att göra med att obildade och råa människor – så kallade deplorables – plötsligt tack vare internet fått fri tillgång till fria skrivytor i cyberspace. Men det räcker en billig e-prenumeration på The New York Times för att bli befriad från den villfarelsen. Där är det inga deplorables som hatar, utan högutbildade och troligen välbetalda människor från samhällets översida som inte kan hålla sig i skinnet.

I valet mellan att uttrycka sitt hat för sin nästa och att försöka ta reda på hur saker och ting faktiskt ligger till väljer oroväckande många människor det första. Det känns bättre att avsky än att förstå.