Det var den 9 augusti 1970 och jag och min pappa var på badplatsen Näset vid Möckeln i centrala Karlskoga. Det var en alldeles speciell dag, för jag hade just lärt mig simma. Sent omsider, ska tilläggas, för jag hade redan fyllt åtta. Men simundervisningen skolan stått till tjänst med under hela det första läsåret hade aldrig fungerat för mig. Jag lärde mig inte förrän sommaren efter första klass, då pappa påbörjat sin industrisemester och idogt ägnade var dag åt dotterns simning.

Så här i efterhand tänker jag wow, vilken farsa. Efter ett års slit i krutfabriken ägnade han varenda dag på sin välbehövliga semester åt att lära dottern simma. Upp tidigt, ner med handdukar, badkläder och matsäck i en korg och så iväg på cykeln i morgonsolen. Inte undra på att jag har så goda och ljusa minnen av honom.

Just den här augustidagen 1970 var det särskilt trevligt på stranden. Härligt varmt och soligt och alldeles lagom ljummet i vattnet. Dessutom var det ovanligt folktomt på stranden, vilket var ett plus när man ville träna på sin simning utan att bli störd av flygande badbollar och annat. Det berodde på att Gelleråsbanan, eller Karlskoga Motorstadion som är det officiella namnet, lockat 30 000 personer till det årliga Kanonloppet.

Redan det första Kanonloppet, som kördes i juni 1950 lockade 15 000 personer och framgångarna blev bara större med åren. Många är de kända rallyförare som varvat Gelleråsbanan; Jackie Stewart, Ronnie Peterson, Picko Troberg… Under några dagar i augusti fylldes Karlskoga av kända och okända från både när och fjärran. Många Karlskogabor ”gratistittade” både på rallytävlingen och på de besökande celebriteterna från en plats som kallades ”snikens kulle”. Det var en riktig folkfest som inte gick någon spårlöst förbi. Men just den där dagen 1970 hände något som som kom att kasta en svart skugga över festligheterna.

Eftersom det var mammas födelsedag packade vi ihop lite tidigare än vanligt. Vi skulle cykla förbi konditoriet och köpa en tårta, samt plocka en bukett dahlior i trädgården hos en av pappas systrar. Mamma älskade dahlior, och eftersom det inte fanns någon söndagsöppen blomsteraffär stod faster gärna till tjänst. Och det var när vi kom dit som sirenerna började ljuda. Vi förstod givetvis att det hade hänt något på motorbanan. Rallyolyckor var inte direkt ovanliga.

Min faster bodde alldeles i närheten av den väg som ledde till motorbanan, och vi såg snart utryckningsfordonen komma. Det ena efter det andra. Fler än jag någonsin sett på en och samma gång.

Och långt efter att vi cyklat hem till mamma, satt dahliorna i vatten och dukat fram bästa kaffeservisen fortsatte sirenerna att ljuda. Det tog aldrig slut.

Det var uppenbart att det skett en allvarlig olycka denna gång. Ändå var ingen förberedd på hur allvarlig. Under dagens första lopp, loppet för standardbilar, kolliderade två bilar och hakade fast i varandra. De slungades över säkerhetsräcket och ut bland publiken och katastrofen var ett faktum. Sex personer omkom och 30 skadades.

Efter att ambulans och räddningspersonal tagit hand om skadade och döda beslutade tävlingsarrangörerna att trots tragedin fortsätta med de två huvudloppen. Många protesterade mot beslutet – andra menade att den betalande publiken förtjänade det. Oavsett vilket som var moraliskt rätt är det knappast någon som minns de efterföljande loppen. Däremot kunde folk aldrig sluta prata om olyckan och de som var där beskrev de gruvliga scenerna i detalj.

Det jag minns mest är att det pratades om att någon fick ett avhugget huvud i knät. Jag vet fortfarande inte om det är sant eller om det är en skröna. Och det spelar väl ingen roll nu, nästan femtio år efteråt. Ruskigt var det i alla fall, och minnet av den svarta augustidagen 1970 har aldrig riktigt bleknat i Karlskogabornas minne. Alla har vi våra speciella minnen av den där dagen. Dagen då ljudet av sirenerna aldrig tog slut.