Häromdagen skrev jag en text som den stora skillnaden mellan de medborgerliga fri- och rättigheterna enligt den franska rättighetsförklaringen från 1789 och FNs motsvarande allmänna förklaring från 1948. Den franska förklaringen gick ut på att den demokratiskt valda överheten inte fick inkräkta på medborgerliga frizoner som äganderätt och yttrandefrihet. FNs förklaring la på en helt annan typ av medborgerliga rättigheter, nämligen rätten att i vissa fall bli försörjd eller underhållen på skattebetalarnas bekostnad.

Detta ändrade politikernas uppgift på ett fundamentalt sätt. Enligt det franska synsättet var politikerna förbjudna att rota i skattebetalarnas plånböcker. Enligt FNs synsätt var de skyldiga att rota i skattebetalarnas plånböcker så att de kunde garantera andra medborgares nyuppfunna ekonomiska rättigheter.

Detta har jag vetat om i närapå ett halvt sekel, men det var först häromdagen som jag med förvåning ställde mig den självklara frågan hur metamorfosen hade gått till. Vem uppfann de ekonomiska rättigheterna och varför? Det vet inte jag, men jag har en ganska bra hypotes som någon troligen snart kommer att presentera i en lärd bok och bli världsberömd för. (Det är inte sällan så. Jag skriver en artikel om någon intressant observation men eftersom artiklar inte är tunga nog att göra intryck krävs det att någon annan säger samma sak med trehundra gånger så många ord för att det ska tas på allvar. Så var det exempelvis med nobelpristagaren Angus Deaton som tjugofem år efter mig förklarade på vilket sätt u-landsbistånd är skadligt för mottagaren. Men jag unnar honom mitt pris för han har skrivit andra bra saker också.)

FN-deklarationen antogs tre år efter andra världskrigets slut. Världens triumferande härskare var USA med de övriga västländerna som allierade. De gamla kolonialmakterna, exempelvis Storbritannien, var lite surmulna eftersom de associerades med ett unket förflutet men de anpassade sig och ställde upp på den nya ordningen. Sverige hade fegat ur under kriget och gottgjorde nu detta genom att med största möjliga fjäskighet ställa upp på amerikanernas skapelse Förenta Nationerna (och genom att försöka ge Winston Churchill nobelpriset i litteratur, vilket den gamle galten vägrade att hämta).

Vid de laget hade det kalla kriget uppstått. Det kalla kriget blev världens internationella huvudmotsättning under fyrtio år tills Sovjetunionen kollapsade. Den kollapsen hade inte så många förutsett. Tvärtom hade kampen mellan de kapitalistiska västländerna och de socialistiska staterna betraktats som en kamp mellan jämstarka. Man visste inte vem som var starkast.

Socialistländerna hade en trumf på hand, nämligen argumentet att socialismen stod på folkets sida, inte på kapitalets. Trots allt var västländerna demokratier och folket hade majoriteten och därmed beslutanderätten så det gällde för härskarna att hålla sig väl med folket för att det inte plötsligt skulle bli uppror och revolution.

Jag tror att det är i det perspektivet man ska se den lägliga upptäckten av ekonomiska medborgerliga rättigheter. Västerlandets politiker mutade folket till lojalitet gentemot ett system, som det inte älskade med automatik, genom att uppfinna mänskliga rättigheter som i lyckliga fall kunde förvandlas till kontanter.

Kapitalisterna var inte fullt lika förtjusta som politikerna eftersom det var de rika som skulle stå för fiolerna. Därför blev det inte så många ekonomiska mänskliga rättigheter i länder, exempelvis USA, där kapitalisterna hade stort politiskt inflytande, men desto fler i länder som Sverige där de rika var svaga och landet under decennier styrts av ett särskilt bidragsvänligt politiskt parti.

Förresten kan jag lika gärna fylla på med det andra kapitlet i min berättelse om FN. Kapitlet handlar inte om mänskliga rättigheter utan om hur de dominerande länderna med USA i spetsen lyckades behålla sin kontroll över organisationen, som ju var en viktig del av världspolitiken, trots att de flesta medlemmarna och därmed röstmajoriteten låg hos den tredje världen, således i huvudsak de gamla kolonierna. Hur skulle de dominerande västländerna hantera dessa krafter för att de inte skulle bli västvärldens fiender och sätta sig i knät på de socialistiska nationernas härskare?

Även här tillämpades mutor. Också detta var en innovation i världsklass. Marshallhjälpen, det amerikanska stödprogrammet, hade, antogs det, hjälpt de krigshärjade europeiska länderna att resa sig ur krigets ruiner. Innovationen var tanken att motsvarande bistånd skulle kunna hjälpa u-länderna ur sin misär. På det viset uppstod u-landsbiståndet, ett barn av det kalla kriget.
I-landsbefolkningarna mutades alltså med ekonomiska rättigheter, u-länderna med bistånd. Det låter snarlikt, men skillnaden var enorm. I i-ländernas fall var det folket som skulle få mutorna, i u-ländernas fall var det ledarna (även om man ofta låtsades annorlunda; det var trots allt ledarna som bestämde i sina länder och de avsåg inte att missa särskilt många godbitar).

Man skulle kunna tro att de dominerande staterna vore pantade med tanke på att majoriteten av stater faktiskt bestämmer i FN eftersom de är just majoritet. Men vad skulle u-länderna göra om de dominerande staterna tröttnade och lämnade FN? Alla pengarna skulle försvinna och världsorganisationen stå där som ett tomt skal.