Under det senaste halvseklet – säger jag som obevisbar och troligen även icke falsifierbar hypotes – har ett nytt slags social varelse tagit över i de mest avancerade länderna, nämligen Individen. Individen är ett väsen som har sig själv och sin egen utveckling som uttalat främsta syfte. När jag googlar på ”utveckla sig själv” får jag nästan inga träffar före år 1975. (Det kan i någon bero på att Google själv startade år 1998. Men jag tror att Google har historikeralgoritmer som snokar i det förflutna. Jag drar försöksvis slutsatsen att Individen är en relativt ny företeelse).

Ett indicium på att folk tidigare inte var regelrätta Individer är att det faktiskt förekom krig. Generalerna kunde bevisligen få soldaterna att gå ut i strid med uppenbar fara för deras egna liv. Hur detta egentligen gick till är ett mysterium. En del soldater vägrade och blev för detta arkebuserade, men sådant var enstaka undantag.

I ett samhälle av Individer hade det nog inte gått att få mannarna att springa upp ur skyttegravarna. Gamla tiders kanonmat måste ha haft något mer i huvudet än lusten att förverkliga sig själva. Vi som har läst gamla böcker har ett hum om vad det handlade om. Det kallades för plikt, fosterlandskärlek, kamratsolidaritet, hjältemod, patetiska företeelser kan vi tycka idag, men likafullt effektiva incitament för den tidens folk.

De mentala incitamenten uppträdde naturligtvis inte bara vid krigsfara. De var en del av den Förindividuella människans föreställningsvärld. Hon var hårt uppfostrad till att inte bara tänka på sig själv utan även på andra. Det kunde heta plikt eller dygd, till exempel att man var skyldig att ta hand om sina barn och uppfostra dem till lydiga kopior av en själv för att dessa sedermera vid behov skulle offra sig för kollektivet på samma vis som tidigare generationer gjort. Om det var något som bestraffades hårt så var det om barnen i familjen visade tendenser att börja uppträda som Individer. Kollektivet hade inte råd med folk som satte sig själva i främsta rummet. Den enskilde existerade för familjen och familjen för den enskilde individen.

Mot slutet av 1800-talet inträffade en metamorfos i och med uppkomsten av en klass rika människor, framför allt i det viktorianska England, som hade djärvheten att tänka nytt, uppfinna saker och bryta sociala mönster. En sak som de förmögna viktorianerna upptäckte var att det här med barnuppfostran var ett tråkigt och enahanda göra. När barnen var ätna, snutna och vattenkammade kunde de visserligen tillåtas att visa upp sig vid föräldrarnas middagsbord, men dessemellan uppfostrades de av anställda barnsköterskor och guvernanter som skötte det trista grovjobbet. När gossarna blev sju år skickades de iväg på internatskola.

Jag skriver inte för att kritisera eller lovorda den barnomsorgsmodellen utan bara för att påpeka att när sociala skikt får möjligheter att ägna mindre tid åt barnuppfostran så tar de chansen. De fattiga, som inte hade råd att lämna bort barnen, fick naturligtvis fortsätta, som tidigare, att hantera uppgiften på egen hand.

I Sverige har vi under det senaste halvseklet varit först i världen med att utveckla en annan modell för barnuppfostran som går ut på att barnen ska tillbringa den mesta vakna tiden i kommunala institutioner. Möjligen hade det kunnat fungera om institutionspersonalen varit som ett slags auktoritära lägervakter som på de motsvarande dagis som inrättades i det antika Sparta. Men hos oss tenderar osäkerheten om vem som egentligen bestämmer att växa. Vem är det egentligen som har ansvaret för barnens uppfostran, är det föräldrarna eller är det staten och kommunen representerade av daghemspersonalen? Från början var föräldrarnas ansvar underförstått, men i takt med att staten utvecklat nya idéer om värdegrunder och människans sanna karaktär så har föräldrarna, inte utan tacksamhet, abdikerat från sin gamla föräldraroll.

Kommunerna flyttar fram positionerna utan möjlighet att ta ett helhetsansvar för alla barn och föräldrarna retirerar av bekvämlighet och oförmåga och för att de i vilket fall som helst anser sig har rätt till tid att utan att besväras av barnen kunna förverkliga sig själva.

Nu står vi inför en sorts dubbelkommando som för många barn måste vara plågsamt eller i varje fall besvärande. Det finns inte alltid, och framför allt inte i svåra frågor, ett rätt och ett fel som barnen kan behöva höra för att få styrsel i sin tillvaro. Det finns ofta ingen som spelar föräldrarollen och skapar stadga för barnen.

Vad händer då? Många barn får torgskräck av så mycket frihet. Frihet är en stark drog som inte utan faror kan förskrivas i stora doser till omogna människor. De reagerar med att bli utåtagerande, att utveckla bokstavsdiagnoser, att organisera kravaller i klassrummet, att bara tänka på sig själva utan ansvarskänsla för sina så kallade kamrater som de ägnar en hel del energi åt att mobba.

Jag tror att den svenska modellen att uppfostra barnen och ungdomen är en återvändsgränd. Naturligtvis klarar sig en stor mängd alldeles utmärkt men samhällets uppgift är att förbättra chanserna för dem med de största svårigheterna, inte att ge fritt spelrum till dem som klarar sig bra oavsett omständigheterna.

Vad vi ska göra i stället? Jag kan bara excercera min gamla käpphäst om behovet av beprövade småborgerliga och gråsossiga värderingar. Ja, det vore en själslig revolution.