Den romantiska optimismen som uttrycks i filmen med rubrikens namn – om människans inneboende godhet och den därav följande idén om att samhället inte skulle behöva fängelser – har inte överlevt, om man säger så. Av olika anledningar behövs allt fler fängelser.

Få verkar förneka att det finns ett verkligt behov av dessa fängelser. Enigheten omfattar också föreställningen att byggandet och driften av dem är en viktig statlig uppgift.

Förhållandena i fängelserna är, efter vad jag hört, mycket goda. Bra mat, goda träningsmöjligheter, vänlig personal och en utvecklad mångkultur. Ändå söker sig endast undantagsvis någon frivilligt till ett fängelse.

Alla, förutom fångarna då, verkar vara nöjda med tingens ordning. Samtidigt finns det en annan institution som utsätts för ständig kritik, inte bara av internerna utan också av många utanför institutionen i fråga.

Förhållandena inom dess väggar är också, i motsats till dem som råder i fängelserna, mycket eländiga. Våld, hot om våld och allahanda slags trakasserier är ständigt närvarande. Personalen är visserligen vänlig, men så rädd för det alltid hotande våldet att den är, om inte fysiskt, ändå andligen mer eller mindre frånvarande.

Underligt nog söker sig nästan alla av internerna frivilligt dit, även om det också finns en plikt om obligatorisk närvaro.

Jag talar förstås om den obligatoriska skolan. Barnen tvingas dit och föräldrarna tvingas acceptera detta tvång, hur väl medvetna de än är om skolans brister och hur gärna de än skulle vilja få bestämma mer själva om barnens skolgång.

Det är underligt att detta system, byggt på statens våldsmakt, har överlevt. Förklaringen är antagligen till stor del förekomsten av friskolor, som har en viss frihet – i praktiken om än inte i teorin – att avvika från den annars rådande normen.

Ändå finns tvånget där och det används obönhörligt mot tredskande föräldrar. Det är i vårt land, i motsats till i de flesta andra, nästan omöjligt att anordna hemundervisning. (Se dock uppgifterna i denna artikel, som bland annat visar att också hemundervisning innebär en lärplikt).

Är inte detta i sin brutala enfald och sin grandiosa överskattning av den egna kompetensen en sann bild av den politiska klassen, dess tjänstemän och dess lojala ”forskare”? Man driver en skola som ständigt misslyckas. Den är grundad på grumliga ideologiska föreställningar, stödda av forskare som är rädda för empiriska resultat, så rädda att de ignorerar resultat som de inte tycker om. (Se Inger Enkvists artikel i SvD).

Den makt och de tvångsmedel som rätteligen insätts mot brottslingar och tvingar dem i fängelse, när så behövs, används alltså också för att tvinga de föräldrar som inte litar på skolan, som kanske vill rädda sitt barn från skolans miljö, en miljö ofta innebärande en tillvaro av ständig förnedring och våld. Varför?

Jag kan inte finna något annat skäl än behovet av att ständigt hävda den egna makten. Man reagerar som den gamla sovjetiska maktapparaten: ”Det gäller att ständigt försvara den egna maktutövningen. Varje eftergift, hur sakligt motiverad den än är, är farlig för makten. Det kan sluta med ett totalt sammanbrott”, ansåg de renläriga. De hade rätt.

Jag tror det är vad som väntar den svenska skolan och dess försvarare. Invandringen har länge varit den fråga som omskapat de politiska maktförhållandena. Skolan kan bli nästa.

Släpp fångarna loss – det måste bli vår!