Anders Leion: Mordet – det enda säkra, om inga regler finns

Anders Leion

Rubrikens innebörd illustreras gång på gång, nästan dagligen, när konflikter skall lösas i invandrargettona. Också i andra sammanhang, till exempel vid uppgörelser på gatan utanför någon krog i centrum, görs konflikter upp enligt likartad logik: misshandeln av den redan till marken slagne fortsätter trots att denne är försvarslös.

Varför? Svaret är enkelt. När inga regler finns eller följs blir varje banalt slagsmål en misshandel, som inte stannar förrän den förlorande ligger tillintetgjord, ofta med men för livet, ibland dödad. Till för bara några decennier sedan rådde en annan logik. Slagväxlingen slutade, om inte förr, så senast när den ene blev nedslagen. Då var saken avgjord. Båda kontrahenterna visste att detta gällde. Ingen behövde vara rädd – för nytt påhopp bakifrån eller för senare hämnd.

När inte längre dessa spelregler gäller blir våldet grövre, syftande till att sätta motparten definitivt ur spel, därför att rädslan för påhopp bakifrån eller annat slags hämnd hela tiden är närvarande.

Denna förändring av moralen, som gjort slagsmål omöjliga därför att varje fysisk konfrontation förvandlas till blodiga, ofta dödliga uppgörelser, sammanfaller med den ökande invandringen. Möjligen finns ett samband mellan dessa företeelser.

Annars har denna logik – avsaknaden av regler för konfliktlösning slutande i grövsta våld – avgörande betydelse för varje slags konfliktlösning.

Det finns klassiska exempel. Bröderna Gracchi dödades sedan de satt sig upp mot etablissemanget, senatsadeln. Samma öde mötte Caesar.

Alla tre var populister som grundade sin makt på folket, för att använda denna mot de rikas och etablerades intressen. Det var inte därför de dödades. De dödades därför att de ändrat spelreglerna, reglerna för politisk konfliktlösning. Etablissemanget fruktade därför att de föreslagna lagändringarna bara var början på ständigt nya, det vill säga inledningen till något slags revolution.

Alltså: det är dödligt farligt att ändra reglerna för konfliktlösning. När den som fruktar inte bara dagens angrepp utan också ser det som inledningen på nya, grövre, föds en fruktan som kan utlösa gränslöst våld.

Detta våld, utlöst av fruktan för vad en överlägsen motståndare kan väntas använda sim makt till, kan alltså utlösas utan att rebellen, populisten, ännu fått tillfälle att använda sin makt i något enda avseende. Etablissemanget utför ett preventivanfall, slår först, i fruktan att inte självt klara av uppstickarens första slag.

Politiken har då kommit att följa samma logik som den som styr dagens gatuvåld. Det våld som utövas är förstås inte främst fysiskt, men psykiskt: förtal kan vålla väl så djupa sår, sätta väl så djupa märken och orsaka skador också för livet.

Sådant är läget nu på många håll. Sådant är det också i Sverige.

Det gränslösa, till synes vettlösa hat som mött och fortfarande kan möta SD förklaras av denna rädsla. Rädslan förklarar det till synes oförklarliga och vettlösa.

Men SD har väl inte förklarat sig villiga att ändra spelreglerna? Och de har ju hur som helst inte haft möjlighet att ändra några spelregler?

Nej, men de etablerade partierna har själva gjort det, i alla fall vridet dem till egen fördel – och fruktar därför att de skall utsättas för samma behandling om SD skulle få makt.

De etablerade partierna har, med hjälp av statsmedia men också traditionell, tryckt press, använt det de kallar för pressfrihet till ett informationsövervåld, bestående av ständiga, negativa kampanjer mot SD och samtidigt stängt ute SD från olika offentliga torg. Löfvens, Sjöstedts och Lööfs ständiga brunsmetning av SD – vilken aldrig ifrågasätts av de traditionella medierna – är ett mycket tydligt, konkret exempel på detta våld.

Ett annat exempel är det ständiga förföljandet av det som kan kallas för SD:s svans, samtidigt som man ytterst knapphändigt eller inte alls bryr sig om det inte bara verbalt utan också rent fysiskt uttryckta våldet mot SD-sympatisörer.

Man fruktar, rent konkret, att den gynnade ställning man haft och har i traditionella medier skall förbytas i sin motsats. Hur skulle detta ske, frågar sig kanske någon oskuldsfull läsare?

Det kan ske mycket enkelt. Kanske kommer det också att ske. Det borde hursomhelst ske.
Kanske så här: Statsmedia får budgeten halverad. Alla tjänster utlyses på nytt. Politisk aktivism av varje slag omöjliggör nyanställning.

Vem skall kontrollera detta? En ny ledning, förstås, tillsatt av en ny politisk majoritet, med tungt SD-inslag.

Det är detta de gamla partierna och statsmedia fruktar.

Vore detta rimligt? Kanske inte, men det är ofrånkomligt i en statsägd och statsstyrd organisation. Hur skulle det annars ske? Skulle gud, ärkebiskopen och ecklesiastikministern, uppväckta från de döda, göra det?

Men det är inte bara förändringar på detta sakområde man fruktar. Man fruktar alla förändringar som kan bli följden när inte längre någon från det gamla gänget – som man sedan länge känner och haft affärer med – är motpart i varje fråga av betydelse: Utredningsuppdrag, landshövdingetjänster, ambassadörsposter, internationella uppdrag och mycket annat av betydelse för den personliga ekonomin.

Kanske fruktar man framförallt hemlösheten i det nya politiska landskapet. Se på Ullenhags slingrande när han skall bemöta och försvara de lögner han en gång lät sitt departement publicera. Då var det sant, nu är det inte sant: invandringen kostar – ”naturligtvis”.

Tänk alla skämt om bonnläpparna, skämt som inte längre är rumsrena, alla kärleksförklaringar till den invandrade muslimska kulturen som skuggas av Säpo, alla ömhetsbetygelser mot ensamkommande som blivit till tafsande…

Och tänk på förvirringen inför det nya intresset för historia, också för svensk historia, fascinationen för alla filmer och serier som skildrar andra tider och (o)verkligheter …

Och, framförallt, omöjligheten att hålla undan invandringens storlek och dess följder för befolkningens vardag och landets ekonomi. Det har gått så långt att det inte längre räcker med rena avfärdanden och förlöjliganden, när Danmarks sätt att hantera invandringen dryftas. Nu senast har Kd:s öde belyst hur omöjligt det är att smita undan.

Ägna en tyst minut åt den hädangångna, då, ännu för några år sedan samstämmiga, förljugenheten om invandringen och dess följder! Gläd er sedan åt alla som försöker vända kappan i den friska, nya vinden!

Betrakta med ömhet alla stackare som försöker hitta i det nya landskapet. Rätta till anletsdragen, skratta inte åt dem! Rätt som det är trampar de fel och slår sig.