Anders Leion: Mellankrigstid

Anders Leion

Förutom Stockholm (där jag föddes och nu lever) och Nyköping (där jag tillbringade 15 av mina första 20 år) känner jag bara till Helsingfors, Rom och Berlin. Jag tänker ägna den här texten åt Berlin.

Jag vet inte mycket om dagens Berlin. För 58 år sedan arbetade jag i Berlin, det år då muren byggdes. Det har jag redan skrivit om här på DGS. På den tiden var Berlin så uppdelad att den lika gärna kunde beskrivas som två städer. Jag arbetade i den västra, framgångsrika och framåtblickande staden. Då och då for jag och några av mina kompisar bland de andra praktikanterna över till Öst. Det kändes som lite farligt, vilket tilltalade oss. Också efter den 13:e augusti 1961 for vi över och växlade svart, trots att det gjorde våra östtyska motparter mycket nervösa. Vi hade inte riktigt förstånd att vara rädda.

Men den tiden skall jag inte skriva mer om utan om tjugu- och trettiotalets Berlin. Av naturliga skäl har jag inte egna minnen av denna tid. Men Farväl Berlin! (förlagan till Cabaret), Berlin Alexanderplatz, Babylon Berlin (efter Volker Kutschers bok Der nasse Fisch) och andra böcker och filmer finns för att åtminstone få en aning om denna tid. Här återger jag ett par klipp från YouTube: Babylon Berlin , Babylon Berlin (bara dans, engelsk text). (Det finns mer på YouTube. Man kan också skaffa VPN och se hela serien på NRK, norsk television).

Jag har lyssnat till Rudolf Meidner som en tid var min chef på LO:s utredningsavdelning. Han berättade om hur en dag en av hans klasskamrater i Berlin 1932 eller 1933 sa åt honom att fly:

”Annars måste jag ta hand om dig när vi [det vill säga nazisterna] tagit över. Denne man blev sedermera delstaten Preussens inrikesminister.

Meidner, som alltså var jude, har också beskrivit hur svag och försiktig Weimarrepublikens regering var. Den vågade inte göra opinionsundersökningar, men på sommaren lät den flygplan flyga över badstränderna vid Östersjön, och fotografera de flaggor de flesta hade med sig för att markera sina revir i sanden. De som hade Weimarrepublikens flagga räknade regeringen som sympatisörer, i motsats till dem som hade Kejsardömets flagga. Göran Greider har återgivit en del av hans minnen i sin utmärkta bok Rudolf Meidner.

Varför är jag och, verkar det, en stor del av samtiden så fascinerad av det tyska tjugu- och trettiotalet? Vad är det som gör att man så gärna, gång på gång, läser och ser skildringar av denna tid? En del av dem är ju inte så märkvärdiga, men ändå utgår man från att de skall ha något intressant att ge.

Jag tror jag har svaret på frågan.

Det är miljön och miljöskildringen: Den utbredda fattigdomen och hopplösheten, striderna mellan kommunister och nazister på gatorna, den desperata medelklassen som proletariserats av inflationen, misstron mot de gamla politiska partierna, en osäker och flytande maktfördelning som får överklassen att tolerera och understödja nazismen… Och framförallt den lössläppthet och normlöshet som desperationen föder.

I Berlin Alexanderplatz (TV-serien, jag har inte läst boken av Alfred Döblin) skildras framväxten av nazismen som något självklart, vardagligt. Att ansluta sig till rörelsen är ett sätt att få försörjning, om inte annat. (På YouTube finns också skärvor av serien). I Babylon Berlin finns fattigdomen, smutsen och desperationen med, men dessutom överklassens revanschlystnad och samröre med nazismen.

Och i Farväl till Berlin ger Christopher Isherwood oss sina iakttagelser av olika möten med människor av helt skilda slag, och hur de påverkas av den allt grövre antisemitismen och det allt mer utbredda våldet. Det judehat och det våld som från början stöter många bort blir något vardagligt och normalt.

Jaha. Och varför skulle det angå oss då? Det är en bild också av vår egen tid! Skillnaden, den tragiska och ironiska skillnaden, är att vi låtit våra politiker medvetet skapa en miljö som befrämjar just de förhållanden som gjorde nazismens tillväxt och maktövertagande möjligt.
Det slags ekonomiska kriser som slog sönder det tyska samhället har vi, åtminstone hjälpligt, lärt oss bemästra. Men i ett svårslaget övermod tror vissa att vårt nutida samhälle tål vad som helst: utarmade skolor, ständigt växande sexuellt och annat våld som inte bemöts med effektiva motåtgärder, och politikers och andra makthavares bortvända ansikten. De vill inte se. Det allt grövre våldet och antisemitismen mitt i det statsbärande partiet blir något normalt och vardagligt – som i Weimarrepubliken.

Unga kvinnor och män känner sig utlämnade och svikna av den vuxenvärld som skulle ha makt att upprätthålla ett civiliserat samhälle. Vart tror ni de kan gå, vilka kommer de att lyssna till, när kommer våldet att leda till organiserade motåtgärder och regelrätta strider?

Och var skall ni som nu har makten då gömma er?