GÄSTSKRIBENT JOHAN AHLIENUS: SÖNDAGSSKOLESYNDROMET

I en snärtig och tankeväckande kommentar till Liberalernas ledarval skriver signaturen CrispyKreem på Flashback:

Enligt vänstern består gräddan av vitmakt-rörelsen av en svart folkpartistisk kvinna från Burundi (Nyamko), en svensk-kurdisk nationalekonom (Tino), en ensamkommande från Iran (Hanif) samt en moderattjej född i Rumänien (Alice). Den enda antirasistiska motkraft som skyddar minoriteter från de här fascisternas stöveltramp är blonda och blåögda Anders Lindberg, Jonna Sima och Daniel Swedin, nu efter att den likaledes blonde, blåögde och pursvenske Ullenhag röstats bort till förmån för Sabuni….

Kommentaren väcker frågan varför invandrade debattörer ofta verkar kunna se migrationsfrågan på ett mer realistiskt och oförblommerat sätt än till exempel Ullenhag, personifieringen av en svensk politiker, och ledarredaktionen på Aftonbladet.

För Ullenhags lösning på dagens problem är nämligen en helt annan. I en intervju inför partiledarvalet vill han verka för ”ett snällare Sverige”, en ambition som inte verkar vara ovanlig bland våra ledande inom politik och media. Och möjligen är det ett exempel på vad som skulle kunna kallas för ”Söndagsskolesyndromet”.

Söndagsskolan såg som sin uppgift, om jag minns rätt, att lära oss barn att känna skillnad på gott/ont, eller mer åhöraranpassat – snällt/styggt. Det rörde sig om en rätt förenklad religiöst inspirerad världsbild, som åtminstone inte möttes av några protester från oss 5- till 10-åringar. Och så långt var det väl gott och väl. De flesta av oss gick ut i livet och lärde oss efter hand att världen var mer komplicerad – den gode kunde vara ond och den onde vara god, och att godhetens konsekvenser inte alltid var förutsägbara.

Problemet är att söndagsskolans världsbild, som ju kan tyckas sympatisk om än förenklad, verkar ha behållits av Ullenhag och hans politiker- och journalistvänner. En värld där alla håller varandra i hand, där inga gränser finns, ingen ställer krav, och där alla är snälla och ingen är stygg.

Och för att man i en komplicerad värld ska veta vilka som är onda och goda har man gjort det enkelt för oss i menigheten genom att, på barnteatervis, koppla godhet till synliga attribut. De flesta av oss vet med oss, halvt undermedvetet, att kvinnor, barn, fattiga, invandrare och HBTQ-personer är både godare och klokare än, låt oss säga, medelålders vita män, SD-väljare eller direktörer.

Den här världsbilden kan tyckas charmig i Bamse-tidningen och ha en lite perverterad tjustning i ”Sprätten på Toaletten”. Den har däremot föga att göra i vuxenvärlden och borde inte ha lämnat barnkammaren för riksdag och redaktioner.

Johan Ahlienus arbetar inom det vårdindustriella komplexet sedan många decennier. Är gammal nog att minnas, ung nog att bli förbannad. Han arbetar inom ett område där det anses av värde att skilja på den privata och yrkesmässiga rollen och heter alltså egentligen något annat.