Rubriken tillskrivs den grekiska tragediförfattaren Euripides. Han lär ha skrivit ett åttiotal dramer varav arton finns bevarade. Jag vet inte om rubrikens observation är något slags gemensam nämnare avseende de tragedier han satt på pränt, men formuleringen är nog så fantasieggande.

Tycker sig Euripides ha noterat att samhällen blir vansinniga just innan de går under?

Om jag har några vänner kvar i den politiskt korrekta värld av begåvade, väluppfostrade, högt utbildade och vänliga människor som jag en gång betraktat som min sociala hemvist så är det väl slut med det efter den här krönikan.

Det handlar om min relation med Amerikas Förenta Stater, USA. Knappt någon kunde ha varit en mer hängiven amerikavän än jag. Vid sexton års ålder gjorde jag mitt första studieår i New Jersey.

Idag påstod skribenten Mattias Svensson på Dagens Nyheters ledarsida att jag skulle ha föreslagit att ”folket” borde kräva […]

Av en händelse hamnade jag på en förnäm tillställning på det ståtligaste ställe, tror jag i alla fall, som Sverige kan erbjuda, nämligen Spegelsalen på Grand Hotel i Stockholm. Allt är ornamenterat och övertäckt med lysande guld, plafondmålningar hänger i taket, guldmålade stuckmedaljonger med vapenliknande emblem fyller mellanrummen. Blomsterfyllda urnor står mellan speglarna som gnistrar i skenet av två väldiga kristallkronor med blåskimrande ljus.

Regeringens proposition 26 år 1975, som enhälligt antogs av riksdagen, brukar kallas mångkulturlagen och hållas för det aktstycke som införde mångkultur i Sverige. Det är inte riktigt sant eftersom staten inte genom lag kan etablera alla jordens kulturer i Sverige. Vad propositionen däremot stadgar är att staten ska anstränga sig för att skapa en god jordmån för främmande kulturer som vill plantera sina frön i den svenska myllan. Ingen representant för främmande kulturer ska behöva ge upp sin medhavda kultur och anpassa sig till den svenska, det ska staten efter förmåga se till:

Att många inom det amerikanska etablissemanget ogillar Donald Trump förstår man av rapporter i svenska media och kanske ännu mer om man läser amerikanska tidningar som New York Times och Washington Post. Ändå blev jag förvånad över kraften i deras hat när jag för ett tag sedan fick tillfälle att träffa ett antal sådana på plats.

Väluppfostrade människor, framför allt demokrater men även republikaner, fräste och spottade när Trump kom på tal.

Per Svensson heter en ledarskribent på Dagens Nyheter som har den lyckosamma förmågan att föra ett logiskt resonemang så att det räcker till en hel artikel. Det välkomnar jag även om jag tycker att hans logik för det mesta haltar.

Häromdagen förklarade Dagens Nyheter att det rådde ”rekordlågt stöd för [Brasiliens omstridde president som nu suttit i hundra dagar] Bolsonaro”. Enligt opinionsinstitutet Datafolha tycker ”30 procent att hans regering för ett dåligt jobb. 59 procent har förtroende för regeringen” påstod tidningen.

Det där lät skumt, tyckte jag. 59 procent kan väl inte vara rekordlågt? Så jag kollade källan Datafolha. Inte en siffra var rätt. 32 procent tycker att Bolsonaro är bra eller mycket bra, 33 procent tycker varken eller och 30 procent anser honom dålig.

Häromdagen kom jag i debatt med en trevlig och begåvad person som forskar kring innovationer. Hans uppfattningar i åtminstone debattfrågan skilde sig avsevärt från mina. Det handlade om svenska högskolor och universitet. Är de bra eller dåliga?

Mina åsikter baseras i detta fall dels på en allmän misstänksamhet mot allt som politikerväldet åstadkommer, så där kan nog element av fördomar påverka mitt synsätt, dels också på att jag tillsammans med en grupp universitetsprofessorer och andra forskare för några år sedan skrev en bok som heter Universitetsreform! om just svenska högskolor och universitet.

Ibland ser folk konstigt på mig när jag säger att jag läser Dagens Nyheter. Jag törs knappt erkänna att jag betalar för att få en papperstidning hemburen varje morgon. Att skylla på bra sudokus och en fin kakuro varje fredag håller inte. Det håller på att bli skämmigt att läsa DN. Inte mig emot.

Ändå prenumererar jag. Trots allt förekommer intressanta inslag om man förmår läsa mellan raderna (vilket jag lärde mig att göra när jag bodde i den socialistiska republiken Guinea-Bissau där det bara fanns en tidning, den lokala Pravda). På sportsidorna den 7 april ställer DN en viktig fråga som kan få vem som helst att lägga pannan i brydda veck.