Bitte Assarmo: Gråten över Skråmos barn tar fokus från IS offer

Bitte AssarmoFör en tid sedan skrev jag här på Det Goda Samhället om mina onda aningar inför IS-terroristernas återkomst. Tanken på flera hundra terrorister att sätta tänderna – eller snarare projektidéerna – i är alldeles för frestande för svenska politiker, myndigheter och massmedier för att de ska behandlas som de förbrytare de är. Tänk bara vilken våg av skattefinansierade verksamheter som kan bli verklighet just på grund av dessa terrorister! I ett sådant läge går den svenska välfärdsapparaten naturligtvis på högvarv.

I skrivande stund ser det ut som om mina farhågor kommer att besannas. Idag pratas det mycket lite om terroristerna och deras ondskefulla handlingar. Istället talar man om deras barn. Hungriga, utsatta barn i kaotiska flyktingläger, något som får självaste Margot Wallström att ta till orda. Hon ”står inte ut” med det lidande IS-barnen utsätts för och det är lätt att räkna ut att hon kommer att göra allt hon kan för att få hem barnen. Självklart ska även deras föräldrar flygas hem till den svenska tryggheten, för man kan ju inte ta barn från deras föräldrar utan orsak.

Margot Wallström har annars varit ganska förtegen om IS, i alla fall under den tid ”det begav sig”, om man får kalla det så. 2014 medgav hon visserligen att terrorgruppen var ansvarig för ”systematiska övergrepp” som ”riskerade” att bli folkmord men längre än dit har hon ännu inte sträckt sig. I oktober 2017 röstades en riksdagsmotion om detta ner, och sedan dess har inte mycket hänt.

Nu, däremot, är det fart på Wallström. Efter att den ökände terroristen Michael Skråmo, enligt uppgift, dödats har allt fokus legat på hans barn. Inslag efter inslag i de svenska massmedierna har handlat om det tårfyllda återseendet mellan morfar och hans sju barnbarn. Barnen är offer, får vi veta, barnen måste få komma hem. Och utrikesministern står inte ut.

I sak har de förstås rätt, de som nu pumpar ut snyftreportage om Michael Skråmos barn. De är offer, något annat kan man inte säga, och de ska verkligen inte behöva lida på grund av sina föräldrars brott. Men är det verkligen rimligt att lägga så mycket fokus på just dessa sju barn, när man inte lagt en bråkdel så mycket fokus på alla de barn som torterats, misshandlats och mördats av Skråmo och hans islamistiska blodsbröder? Det anser inte jag.

Jag anser inte heller att det är de svenska skattebetalarnas ansvar att ta hand om dem. Om barnens morfar vill ta hem sina barn kan han naturligtvis göra det, om han får tillstånd av de myndigheter som har dem, men det är ingenting som resten av medborgarna ska behöva befatta sig med, eller betala för. Naturligtvis ska barnen, om de kommer hem, få den vård de behöver på samma villkor som alla andra men att göra dessa barn till affischnamn på det här sättet är enbart osmakligt. Av alla de offer som man skulle kunna fokusera på väljer man barnen till mördarna.

Michael Skråmos barns tragiska öde kommer att stötas och blötas i parti och minut, och deras morfar kommer att sitta i varenda TV-soffa framöver, eftersom det är ett alldeles utmärkt tillfälle för svenska massmedier att ta fokus från IS-terroristerna själva. IS folkmord – som enligt Sveriges regering inte alls är något folkmord utan ”skulle kunna vara” det – är gammal skåpmat, nu är det barnen som vi ska ägna oss åt. Det finns ju ingenting som kan ta udden av kritiken mot IS-terroristerna, och Sveriges tafatta lagar mot terror, lika effektivt som en radda snyftreportage om deras barn. Och om vi gråter tillräckligt mycket över Michael Skråmos barn så glömmer vi barnen som mördades av IS och då kanske vi slutar kräva att terroristerna ska ställas till svars.

De andra barnen – de barn som har bränts i burar, fått törsta och svälta ihjäl, misshandlats, torterats, våldtagits, halshuggits, mördats och serverats till sina mödrar – dem ska vi glömma nu. Det är dags att gå vidare. Och innan vi hinner blinka så är terroristerna hemma igen, tillsammans med sina barn. Innan vi hinner blinka har de smugits ut i samhället som om ingenting hade hänt, försedda med nya identiteter för att inte riskera att de stigmatiseras, och sannolikt med bostad, körkort och bidrag. Och sen är det de hederliga medborgarna som får ta smällen den dag alltsammans havererar.