Anders Leion: Riva av plåstret? – Skär upp bölden!

Anders Leion

När en förändring anses besvärlig eller till och med smärtsam säger man: ”Riv av plåstret!”. Med det menas att obehaget är övergående – därefter kan man dra fördel av att ha genomfört den nödvändiga förändringen. Uttrycket används ofta i diskussioner om M:s förhållande till SD. Alltså: det är lika bra att bryta den skyddsvall som byggts upp kring SD. Börja tala med dem, använd deras mandat för att främja M:s politik! Denna förändring skulle vara plåsteravrivningen.

Det är det kanske. Men plåster kan inte rivas av om det fortfarande skyddar ett blödande sår – och här är situationen värre. Under plåstret finns en böld som dunkar av smärta. Det är alltså farligt att riva av plåstret om man inte också är beredd att ta till kniven.

Och det är man inte. Det skulle innebära att partiet, M, skulle vara villigt att på djupet diskutera invandringen och dess följder. Det skulle röra skolan, bostadsbyggandet, kriminalpolitiken, socialförsäkringarna, reglerna för medborgaskap och – framförallt – utformandet av kommande års regler för invandringen. Att börja tala med SD är alltså bara första steget. Det inser också moderaternas ledning. Den första operationen, att riva av plåstret, är bara början på en djupgående, vittomfattande och för många smärtsam total omprövning av den egna politiken.

Det M måste ta ställning är alltså: vilket framtida samhälle måste vi acceptera om vi väl börjat förlita oss på SD:s mandat? Är det ett pris värt att betala för att erövra och behålla makten? Är det dyrare än att köpa sig Mp:s stöd?

Vad tror du? Vad lutar M åt? Är partiet villigt att sätta kniven i bölden, att på djupet ta itu med invandringens följder?

Det är en svår fråga. Ett sätt att besvara frågan är att ställa den till sig själv. Vilket blir samhället om invandringen plötsligt sätts till 0?

Såvitt jag förstår ändras ingenting under de första 5–10 åren. Därefter kommer så småningom en skillnad att uppträda i förhållande till det samhälle, som en fortsatt invandring istället hade skapat. Den kommer inte att vara så stor. Främst kommer den att yttra sig som en lugnare miljö i för-, grund- och gymnasieskolorna. Alla andra med invandringen förenade problem kommer i huvudsak att vara kvar. Tror ni att M kommer att anse denna vinst vara tillräcklig för att samarbeta med SD?

Sätter man sedan kniven djupare i, måste man förmå människor med uppehållstillstånd och kanske även medborgarskap att återvända. Det är, tror jag, fullt möjligt. Det kan ske med tillräckligt saftiga morötter: Ge dem som återvänder ett bidrag på en miljon och ta deras DNA innan de åker hem, så att de inte kan återvända för att nytt varv. Det vore i de flesta fall en lönsam affär för Sverige – men det vore framförallt ett effektivt bistånd. Ursprungsländerna skulle förses med kapital, och, i en del fall, med kunnande som kan användas för lokal utveckling.

Det finns bara en svårighet förenad med ett sådant program: De som inte har något hemland att återvända till skulle stanna kvar. Hur stort detta antal är kan jag inte överblicka. Ytterligare en kategori skulle vara kvar – av egen, fri vilja. Det är de som lyckats så bra här, att en miljon inte betyder tillräckligt mycket för dem. I de flesta fall tror jag det svenska samhället i övrigt kommer att vara nöjt med deras val. Det är antagligen i de flesta fall välutbildade, driftiga människor.

Men, förstås, det finns också andra.

Egentligen kan jag inte förstå vad det skulle vara för svårigheter med ett sådant återvändarprogram. Det borde kunna tilltala också M:s strateger, partiledning, medlemmar och sympatisörer.

Svårigheterna ligger nog i det första programmet – att stänga gränsen. Men utan detta steg vore nästa – att locka till återvandring – meningslöst.

Man kan se beskrivningen här som ett tankeexperiment, för att testa den egna inställningen. Vad hoppas jag på när jag vill ha en annan invandringspolitik? Den frågan är nog lätt att besvara för de flesta gamla nog att ha egna minnen av ett annat samhälle. Följande frågor blir: Kan jag komma dit? Vilka tänkbara åtgärder finns det? Vad blir slutresultatet?

Tankeexperimentet här har visat att de skillnader som kan väntas uppträda tar tid. Det är alltså ingen idé att besvara alla samhällsproblem med ”stoppa invandringen!” Visst. Det måste man.

Men dagen efter stoppet är världen nästan likadan. Skolmyndigheterna kommer att sköta skolorna lika världsfrånvänt och taffligt. Bostadspolitiken kommer fortfarande inte ha några bostäder att erbjuda ungdomar och andra. (Möjligtvis sjunker priserna på ägda bostäder något om många säljer inför återflytten – och köerna till hyresbostäder blir kortare). Kanske blir den första påtagliga effekten minskade ordningsproblem – i skolan och på gator och torg. Det är i så fall en väsentlig vinst.

Man måste ändå ha två bilder i huvudet samtidigt: Den som beskriver dagens samhälle med fortsatt massinvandring och den som kommer dagen efter ett invandringsstopp. Skillnaden dem emellan är, tyvärr, inte så stor.

Detta är inte sagt för att förringa dagens problem, inte heller för att motarbeta ett invandringsstopp. Jag har istället argumenterat för att man måste intressera sig också för samhället i dess konkreta delar, här och nu. Att tro på en förändring av invandringspolitiken, som ändrar allt i samhället, är bekvämt – men, det är också att bedra sig själv.