Mohamed Omar: Palmsöndagen

Mohamed Omar

Idag är det den 14 april och palmsöndag och alltså ännu ett tillfälle för mig, ateisten och ex-muslimen, att skriva om våra högtider och vårt kristna kulturarv. Palmsöndagen är den första dagen i stilla veckan, som varar fram till påskafton den 20 april.

Dagen heter palmsöndagen eftersom man firar då Jesus gjorde sitt intåg i Jerusalem ridande på en åsna. Han hyllades av folket som strödde palmkvistar på hans väg. Så här beskrivs scenen i Markus evangelium:

Och de förde fålen till Jesus och lade sina mantlar på den, och han satte sig upp på den. Och många bredde ut sina mantlar på vägen, andra åter skuro av kvistar och löv på fälten och strödde på vägen. Och de som gingo före och de som följde efter ropade: ”Hosianna! Välsignad vare han som kommer, i Herrens namn. Välsignat vare vår fader Davids rike, som nu kommer. Hosianna i höjden!” Så drog han in i Jerusalem och kom in i helgedomen; och när han hade sett sig omkring överallt och det redan var sent på dagen, gick han med de tolv ut till Betania.

Det är samma händelse som man firar den första söndagen i advent. Jesus är en kung. Han är Davids son. Men han är annorlunda. Hans rike är inte av denna världen. Han kommer inte med en här. Inte heller med guld. Han är fattig. Men ändå är han mäktigare än alla världens kungar. Han kommer, enligt den kristna läran alltså, att besegra döden.

Varför rider han på en åsna? Jo, för att visa att han inte är som världens kungar. Och för att uppfylla en gammal profetia:

Fröjda dig storligen, du dotter Sion; höj jubelrop, du dotter Jerusalem. Se, din konung kommer till dig; rättfärdig och segerrik är han. Han kommer fattig, ridande på en åsna, på en åsninnas fåle.

Varför kom han till Jerusalem? Han kom för att fira den judiska påsken med sina lärjungar. För judarna handlade påsken, och det gör den fortfarande, om befrielsen från träldomen i Egypten. För kristna handlar den om Jesu lidande, död och uppståndelse.

Jag tror inte att Jesus var Gud, och inte heller att Muhammed var Guds profet, men eftersom jag har erfarenhet av islam kan jag tydligt se skillnaderna mellan Jesus och Muhammed. Den arabiske profeten Muhammed var en riktig kung. Han styrde ett rike. Och han befallde faktiskt att de som var upproriska skulle dödas, bland annat genom korsfästelse. Jesus däremot, hans rike var inte av denna värld. Han korsfäste ingen, utan blev själv korsfäst.

Biskop Frans Michael Franzéns psalm ”Bereden väg för Herran”, skriven 1812, handlar om Jesus intåg i Jerusalem. I psalmen sägs det om Jesus att han stred med ”andens svärd”, inte med riktiga svärd. Och att han kom utan härar. Han var inte kung över något jordiskt rike. ”Giv akt, det helga riket ej är av denna värld”, heter det i psalmen.

I detta avseende skiljer han sig från profeten Muhammed som stred med riktiga svärd. Och han kom med härar. Muhammed styrde som enväldig kung. Man måste rätt förstå skillnaden mellan Jesus och Muhammed för att förstå skillnaden mellan islam och kristendom.

Ej kommer han med härar
och ej med ståt och prakt;
dock ondskan han förfärar
i all dess stolta makt.
Med Andens svärd han strider
och segrar, när han lider.

När Muhammed predikade i Mecka, i sin hemstad, handlade hans verser om domens dag, himmel och helvete. Sedan utvandrade han och hans anhängare till Medina där han grundade en stat med sig själv som profetkung. Nu började verserna handla om lagar, om brott och straff. Koranen är alltså uppdelad i två huvuddelar, den meckanska och den medinesiska. Den tidiga delen är mer poetisk och den senare mer prosaisk.

Evolutionsbiologen Richard Dawkins fick en anglikansk uppfostran, men är ateist. Han tror alltså inte på någon religion alls, men han är klok nog att göra skillnad på dem. Detta retar förstås det politiskt korrekta etablissemanget som bara går med på kritik mot islam om man också kritiserar kristendomen – knappt ens då.

Dawkins har beskrivit sig själv som ”kulturkristen” och ”sekulär kristen” och säger att han tycker om att sjunga julpsalmer och känner nostalgi för kristna traditioner. Så skulle jag beskriva mig själv också.

Förra året blev Dawkins anklagad för islamofobi då han på Twitter (16/7 2018) jämförde kyrkklockornas klang med islams utrop ”Allahu akbar”. Han lade upp ett foto på sig själv sittande utanför Winchesterkatedralen och kommenterade att ljudet av kyrkklockor var så mycket behagligare än islams ”aggressiva” utrop.

Men en muslim får tycka att Koranen är bättre än Bibeln och att böneutrop låter bättre än kyrkklockor. Det struntar vänstern i. ”Allahu akbar” betyder just detta – att islams gud är större och bättre än allting annat. Att islams gud är större betyder att islam ska dominera. Inte konstigt att utropet kan uppfattas som hotfullt av icke-muslimer.

När Dawkins blev ombedd att förtydliga vad han menade med sin tweet sa han att islams böneutrop kunde vara vackert, men att ”Allahu akbar” är det sista man hör innan en självmordsbomb smäller.

Det är svårt att föreställa sig att någon skulle vråla Jesus namn och sedan spränga sig själv i luften bland kvinnor och barn på en marknad. Jesus manade inte sina lärjungar till erövringskrig. Men det gjorde Muhammed – och han ledde själv sin armé på härtåg för att erövra, ta slavar och plundra.

Vi har alltså kommit till det läge att man inte ens kan säga att man föredrar kyrkklockor framför böneutrop utan att kallas islamofob. Man måste alltså antingen tycka om båda sakerna lika mycket eller tycka att böneutropet är vackrare än klockorna. Det är ju alltid okej att nedvärdera eller ogilla väst. En islamofob är en hemsk människa, men en ”västofob”, vad är det? Det är väl bara någon som hyser berättigat hat mot den rasistiska och imperialistiska västerländska civilisationen? Så tycks vänstern resonera. Den islamiska civilisationens alla övergrepp vill man inte tala om.

Även om Dawkins är ateist och gärna vill att fler människor lämnar vad han kallar ”vidskepelse” bakom sig, så förmår han inte riktigt glädjas över kristendomens tillbakagång. För vad kommer istället?

Risken finns att det är islamisk fundamentalism, inte ateism, som vinner inflytande. Han har sagt att han har ”blandade känslor” inför sekulariseringen i väst eftersom det är möjligt att kristendomen är ”ett bålverk mot någonting värre”.

När Muhammed talar om svärd menar han riktiga svärd. Han visade detta genom att själv bära svärd leda härar av svärdsmän ut i jihad för att döda de otrogna. Men när Jesus i Matteusevangeliet talar om att inte har kommit med fred utan med svärd, menar han svärdet som metafor. Han menar att hans budskap kommer att väcka fiendskap hos vissa. Och detta kommer att splittra människor. Jesus själv slog ingen med svärd. ”Med Andens svärd han strider och segrar, när han lider”, heter det i psalmen.