Anders Leion: Ragnarök på byråkratiska

Anders Leion

Under många år arbetade jag med vad vi på Sifo kallade arbetsplatsundersökningar. Företagens eller myndighetens fysiska och psykiska miljö kartlades med särskild inriktning på förhållandet mellan anställda och chefer.

Ofta mottogs resultatet med bestörtning. Det hände att chefer som fått dåliga omdömen av sina anställda ringde och krävde rättning. Andra chefer försökte ibland få särskilt små grupper särredovisade, för att kunna ringa in de rebelliska. De fick aldrig sin vilja igenom.

Mest bestörtning väckte resultaten inom den offentliga sektorn. Där var också förhållandena genomgående sämst. Det var länge sedan nu. Jag har inga siffror men jag är övertygad om att det idag fungerar ännu sämre inom kommuner, landsting och stat. (Statskontoret har gjort en mycket bra kortfattad beskrivning av den offentliga sektorn. Se särskilt sidan 62. En ingående beskrivning av hur vardagen för polisen kan se ut finns här. Se sammanfattningen på sidan 7! Tre fjärdedelar av den offentliga sektorns sysselsatta är kvinnor. Inte undra på att de är så sjukdomsdrabbade).

Den enkla anledningen är att den offentliga sektorn styrs av politiker. Dessa har bara ett redskap: att utfärda fler och fler bestämmelser. Lärare, läkare och andra vittnar om att allt mer av deras tid upptas av byråkrati. Hur kan det komma sig? Läkare och lärare är två yrkesgrupper som funnits längst inom den offentliga sektorn – bortsett från polis och militär. Tidigare var inte byråkratin den tunga börda som den är idag. Varför har den vuxit?

Förklaringen är enkel. När en myndighet fungerar illa griper politikerna till sitt enda verktyg. De kräver mer kontroll. De anställda tvingas i allt större detalj redovisa sitt arbete. De får räkna pinnar – om dessa nu står för prov, patientbesök eller ballongblåsningar eller något annat. En oskicklig läkares felaktiga diagnos och beslut om behandling väger lika mycket som en skicklig läkares insatser. Politikern tror sig ha fått bättre kontroll. Med tiden urholkas de kvalificerade yrkesgruppernas handlingsutrymme alltmer och deras arbetsglädje äts upp. Till slut når man det läge som var normalt inom till exempel DDR. Det enda sättet att få ut mer för egen del av arbetet var att satsa så lite som möjligt. Då gjorde man ett slags vinst.

Det är detta som ligger bakom de allt ymnigare rapporterna om personal som sover istället för att se till de gamla, som lämnar allt skitigare lägenheter och vårdtagare efter sig när de lämnat ett hem, som allt mer ogärna kommer efter ett rop på hjälp till polisen – polisen vet utan att behöva undersöka saken att de ändå inte kommer att kunna göra något åt den.

Den offentliga sektorn har länge räddats av att den till viss del är en meritokrati. De kvalificerade yrkesgrupperna har sitt sett sitt värde i sin kunskap och varit stolta över att använda och utveckla sin kompetens. Det har gett dem en styrka, en moral att arbeta efter. Ju mer de nu styrs av politikernas regler, dess mer urholkas denna källa till yrkesstolthet och dess mindre energi kan de utveckla.

Sverige berömmer sig av sin stora offentliga sektor. Man kunde lika gärna berömma sig över sina exempellöst dåliga prestationer. Det ena är en följd av det andra.

Alla – också de ansvariga politikerna – är medvetna om att det förhåller sig på detta sätt. Det är därför S och V är emot privata aktörer. De vill inte ha missförhållandena avslöjade. Hellre en kommunal skola som slösar bort pengarna med höga kostnader och usla resultat än en skola som visar vinst som en följd av att den sköts väl.

Framtiden då? Politikerna kommer att gå under tillsammans med den offentliga sektorn. Denna kommer att i allt högre grad bli marknadsstyrd. Den stora invandringen kommer att snabba på utvecklingen, eftersom invandrarnas usla skatteförmåga, deras stora vårdbehov och de av dem orsakade kostnaderna för polis, domstolar och fängelser kommer att undergräva välfärdsstatens fundament.

Om detta är något att glädja sig åt eller inte får var och en avgöra själv.